BACK IN BED

Internetuppkopplingen på det bisarra hotellet Londra i Istanbul var långsammare än gamla tiders telefonmodem, så bloggandet fick ta en paus.

Diskussionen om litterär barnpornografi genererade en massa kommentarer och frågor. En lite oväntad följd är att jag överväger att riva upp mitt gamla beslut om att INTE ge ut Josefine Mutzenbacher. Har lite svårt att motivera att jag inte ger ut den klassikern, ifall jag nu försvarar utgivningen av Louÿs fantastiska roman. Ska ta en titt på den igen.

I Turkiet träffade jag bland annat förläggaren och översättaren av Markis de Sades De 120 dagarna i Sodom, det var hemskt spännande och roligt. Det var inte minst intressant att se vilka tabun som kläms åt i olika kulturer. Förläggaren satt på en översättning av Apollinaires De 11 000 spöna, som han inte kunde ge ut för då skulle han troligen bli åtalad och dömd.

Jag frågade varför han kunde ge ut Sades böcker, men inte Apollinaire, och han svarade att det var på grund av scenerna med incest. Det var alltså inte för att det var barn inblandade, utan själva incesten som var det stora tabut.

När Per Meurling gav ut Apollinaires bok på 60-talet ("Furst Vibescu") censurerade han utan att ange det bl a ett långt parti där Vibescu våldtar ett spädbarn. När Vertigo gav ut boken förra året finns partiet med. Jag funderade aldrig särskilt starkt över saken: det verkade absurt att ge ut censurerade texter. Och Apollinaires bok är så fullkomligt surrealistisk att den bildar någon sorts ren litteratur, med knivskarpa gränser mot den så kallade verkligheten.

Det jag kallar poesi bärs av ett monstruöst hat mot verkligheten, mot kosmos och mot människan. Arbetssättet utgörs av oupphörliga fel, snedsteg och brott. Det jublande kaos framträder i läsningens mellanrum när ordningen och vardagen förintas. Ren partystämning, med andra ord. Den enda etiska regeln för litteraturen är att vara fri och vacker.

KOMMENTAR TILL KOMMENTARERNA

Borde ha väntat mig att förra inlägget skulle generera en diskussion. Så nu är vi där: förläggarens ansvar. Och ja: det är "litterär kvalitet" som är förläggarens ansvar, inte ansvaret för handlingar som på nåt sätt tänks kunna inspireras av litterära texter.

Det juridiska ansvaret får domstolarna stå för: eventuellt skulle såväl Barnahandlerskan, De elvatusen spöna som De 120 dagarna i Sodom kunna leda till åtal för brott mot barnpornografilagen, som även inkluderar pornografi där verkliga barn inte har utnyttjats (utan som exempelvis visar vuxna människor klädda som barn). Men vad skulle det säga om den lagen ifall Markis de Sades texter förbjöds i Sverige år 2008? samtidigt som de ges ut i Turkiet...

Att litteraturen är ett fält där bland annat moraliska frågor kan prövas på ett spännande och handgripligt sätt är inte samma sak som att litteraturen bör vara moralisk, snarare tvärtom: det är just genom att litteraturen – via en pakt mellan läsaren och författaren – är amoralisk som den kan närma sig moraliska frågor utifrån. Enligt Bataille är litteraturen den ständigt "återfunna barndomen", där det råder en frihet bortom gott och ont.

Därmed inte sagt att litteratur inte kan vara inspirerande. Det sägs att drogromantiken i film och musik inspirerar ungdomar att testa knark: men få verk är så inspirerande på det området som Ernst Jüngers Psykonauterna (som dock inte är en skönlitterär text). Och visst kan läsningen av Sade väcka tankar hos läsaren som kan leda till ett experimenterande på det erotiska området. Men ingen tror väl att en text gör en icke-pedofil till pedofil? Hur många är det inte som i sina fantasier ser Pippi Långstrump som det sexigaste som vandrat i ett par olikfärgade stay-ups, utan att för den skull tända på barn?

(Bakfull, hällde i mig en flaska rödvin framför Charlies änglar: Full Throttle igår efter att ha jobbat i 24 timmar i sträck bakom baren med bara en kort paus för dålig sömn. Åker till Istanbul imorgon: hoppas kunna träffa kvinnan som översätter Markis de Sade till turkiska.)

MAMMAS TRE FLICKOR

Försöker varje arbetsdag översätta åtminstone ett par sidor. Översättandet fungerar både som en meditation och en övning i skrivande, synnerligen viktigt för den egna språkanvändningen.

Har dessutom nu den ovanliga ynnesten att översätta en vansinnigt vacker text, Pierre Louÿs Trois Filles de leur Mère vilket får bli Mammas tre flickor. Det är en erotisk roman från 1926 som Susan Sontag hävdade var en av de allra bästa inom genren.

Firar idag att de första hundra sidorna av boken är färdigöversatta! Halvvägs... Språket är en ren njutning; har aldrig haft tillfälle att få arbeta med såna gnistrande dialoger, Louÿs var en verklig mästare.

Läste inte boken innan. Blir roligare att översätta om en inte vet hur det ska sluta. Men sånt kan vara problematiskt: Efter ett trettiotal sidor dök plötsligt den tioåriga lillasystern Lili upp i handlingen med uttalanden som "du kan knulla mig var du vill utom mellan brösten – för det har jag inga!"

La boken åt sidan. Tänkte bittert att hundra timmars jobb gått åt helvete, den är boken kan ju inte ges ut: glorifiering av sex med barn känns inte rimligt (hade just lagt Josefine Mutzenbacher åt sidan av den anledningen). Det tog en kvart av tvivel, sedan satte översättandet igång igen: en sådan här vacker text kan bara inte censureras bort. Och någon stans måste allt vara tillåtet, och då är litteraturen ett bra ställe.

Känner som flera av recensenterna av Gabrielle Wittkops vidunderliga Barnahandlerskan: det är märkligt att älska en text och samtidigt spontant avsky dess innehåll. Kanske är det en bedrift när en författare får oss att älska det vi avskyr? Men det är en naiv synpunkt; naturligtvis börjar inte läsaren bli kåt på barn bara för att hon älskar texten. Snarare gör de här böckerna vad litteraturen ska: vidgar fantasins rum, låter oss ikläda oss de mest främmande känslor, pröva att leva de mest skilda liv.

Louÿs är för övrigt en författare som i grunden insett att litteratur inte handlar om att beskriva, utan om att gestalta. Vilka starka karaktärer han målar upp i Mammas tre flickor bara med hjälp av deras röster!

Dialogen är nog den mest sabbade litterära formen i vår tid: eviga, vardagspratshärmande dialoger i tv, film, teater och litteratur är rena döden för den sällsynta röst som litteraturen kan ge liv åt. För ett botemedel: kolla Bogarts och Bacalls dialoger i inledningen av The Big Sleep.

HÄNDEL

Hur mycket får en hitta på när en skriver om en historisk gestalt? Sitter med Händel-romanen, så litet är känt om hans barndom, det är fritt fram för fantasin. Vilka ord, vilka uttryck kan användas när en skriver om slutet av 1600-talet?
Det mesta går an, men så plötsligt dyker något idiomatiskt upp som vibrerar av 2008, det måste bort, men godtyckligheten är uppenbar, det är en sorts rytmkänsla riktad mot olika tidsandor. Skar tonåringar sig i armarna runt 1700? Fanns det ens tonåringar? Varför ens bry sig? Det är ändå en text som skrivs nu: historicismen borde kunna lämnas därhän.
Likväl: en känsla av att vilja respektera de döda, det liv de levde.
En sak är jävligt säker angående den här romanen: Händel hade hatat den. Ändå är det de här orden som vår tid spyr ur sig när den drabbas av hans musik.
(Och nu har "jag" rentav blivit "vår tid"!)

DE LÄRDES REPUBLIK

Har den senaste tiden konsumerat ovanligt mycket offentlighet: någon gav mig en provprenumeration på DN. Dessutom är ena hörluren paj på telefonen, så det blir P1 istället under cykelturerna.

Detta oändliga tjattrande i kanal efter kanal, i lager på lager, med sitt eviga NU, kan å ena sidan vara inspirerande, å andra sidan förvirrande och distraherande. Har aldrig känt nån lust att delta i samtidens debatter, men ofta känt en lust att delta i det Stora Samtalet som pågår under århundradena: läsa Ariosto och skriva vidare.

Å ena sidan kan det framstå som en längtan efter att bygga monument, bli ihågkommen och läst efter kroppens slut. Å andra sidan kan det vara njutningen i att uppgå i en diskursiv, femte dimension. För hur skoj var det att umgås med Hobbes eller Wollstonecraft? Är det inte bättre att bara möta det bästa hos dem, deras vackraste texter, och svara på dem?

Båda dessa längtor har en sak gemensam: viljan att transcendera den egna döden. Men medan den första är fåfäng och egocentrisk, kan den andra framstå som generösare och jaglösligare. Kanske är det rentav så att denna drift att söka medlemskap i De lärdes republik är densamma som driver mig att då och då förlora mig själv i en störtflod av erotik, rus och skönhet? Vardagen tillåter ju sällan att människan visar det bästa hos sig.

(DETALJER TILL EN VISS DAG)

Tänker mig att det här inte ska bli en dagbok. Skrev förra inlägget mest som ett svar till alla som ständigt frågar: "hur hinner du?" Inser att det bara ser stressigt och jobbigt ut. Vill lägga till att det är ett privilegium att sitta på Glänta-möte med intelligenta och bildade människor och diskutera kommande tidskriftsnummer, världens undergång, demokratibegrepp och The Cure; att ägna tid varje dag åt samtal om intressanta och nya tankar; att slutligen träffa Roland Lysell i bastun och diskutera romantisk filosofi, rättspraxis och sanningshorisonter. Det är ett fantastiskt privilegium.

Tränger vidare genom Ariosto: det är så bra. Och ofta roligt, som när Rasande Roland dumpar den första gevärsprototypen i havets djup, eftersom han anar att krutet och kulvapnen skulle förstöra den ridderliga striden man mot man och gynna fegisar, hycklare och svikare. Vad skulle han sagt om en president i ett skyddsrum med fingret på knappen?

EN VISS DAG

Vakna, sätta av alarmet, klä mig, äta, läsa tidning, cykla till fiket. Svara på några mail, ordna med lite papper. Cykla till bokföringsfirman, lyssna på radio. Sitta i möte om skatt, moms, fakturor, inte riktigt förstå. Cykla till KB. Fika med en hugad förlagsarbetare, prata litteratur, porr och bokbransch. Lyssna på Händel. Rodda med Textmässan. Skriva instuderingsfrågor till kurshäftet för grundkursen i idéhistoria. Skriva en dikt. Skriva på Händel-romanen. Förbereda en föreläsning. Skriva i bloggen. Fylla i några blanketter. Översätta lite Pierre Loüys. Cykla till fiket, äta lite god Viktor-mat, prata mycket, rodda. Cykla till Södra station. Åka pendeltåg. Föreläsa i ett par timmar. Åka pendeltåg. Cykla till fiket, äta lite. Ha möte med Stockholmsavdelningen av Gläntas redaktion. Cykla till simhallen, simma, basta, prata. Cykla hem. Spela pictionary? Titta på Bionic woman? Äta Losec. Sätta på pyjamas. Låsa ut katten. Krama flickvännen. Släcka lampan. Förhoppningsvis sova.

Göra som de gamla romarna: inte nyttja ordet "jag".

ENMANSARMÉN

Idag har jag dykt ner i den livmoderröda förlagskällaren och – återigen – lärt mig alla de dagliga sysslor och göromål som hör ett bokförlag till. Ja, nu ska jag göra bokföring, ordna beställningar, svara på frågor, uppdatera, rensa, ordna och fixa i största allmänhet.

Jag vaknade i hundtimmen med kroppen ihoptråcklad som en knytnäve, jag fick ingen luft och fick långsamt veckla ut led för led, lem för lem för att till slut kunna ta ett djupt andetag: tydligen en smula orolig för allt jobb.

Men när jag nu sitter här och sköter beställningar, häftar kvitton och snubblar över märkliga minnen i form av bisarra brev, foton och andra gamla grejer, måste jag motvilligt erkänna: det är skoj.

Det har helt enkelt sin charm att återknyta till förlagets bas, den dova materiella grunden för verksamheten. Och vad är jag annat än en grovarbetare? Mina fingrar är tjocka och korta. Jag har ett ovårdat bordsskick. Jag svär som en borstbindare – jag kanske rentav ÄR en borstbindare.

LILLA ISTIDEN

Läste en essä i DN av Peter Englund om en Bruegelmålning från 1550-talet som genom sin lekfullhet och glädje och underliggande hotfullhet pekar fram mot det mörka 1600-talet. Den målades på tröskeln till lilla istiden med dess svält och elände, just innan reformationen och motreformationen förmörkade det europeiska kulturklimatet och religionskrigen sätter igång på allvar.

Det påminde mig om frågan jag ställde mig igår om Ariosto, och den sällsamma glädje och frimodighet som finns i hans Rasande Roland (dess slutgiltiga version är för övrigt i stort sett jämngammal med Pietro Aretinos Ragionamenti, som brukar utpekas som den första pornografin), inte minst i synen på könen.

Det var något med första hälften av 1500-talet, en radikalism och ett fritänkande från Paracelsus, Luther, Erasmus och Machiavelli fram till Kopernikus. Inte så att det var någon fredlig tid, precis, med enorma bondeuppror, etnisk rensning i Spanien, fransk-italienska krig och ottomanernas expansion österifrån, men det intellektuella livet hade sin tolerans och öppenhet, och det fanns en glädje i den mänskliga njutningen.

Kan inte låta bli att här ana mörka metaforer för vår egen tid, med klimathotet som den kommande istiden, med religionskrig och skuggan av en nära förestående monumental ekonomisk kris: å ena sidan en sällan tidigare skådad tolerans mot avvikande livsstilar och å andra sidan växande fundamentalismer på alla håll.

Men vad finns för nytt att tänka? Den vetenskapliga revolutionen fortsätter att triumfera, men något nytt intellektuellt systemskifte är knappast att vänta. Jag har alltid tänkt att verklig skönhet långt ifrån är resultatet av ett subjekts begåvning, utan snarare den okalkylerbara effekten av fel människa på fel plats vid fel tid.

ARIOSTO

I höstas läste jag Tassos Det befriade Jerusalem, vilken storartad bok. Sedan kastade jag mig över Tassos föregångare, Ariosto. Där tog det emot mer, trots att det är samme översättare (Carl A. Kullberg; böckerna har inte översatts sedan mitten av 1800-talet till svenska).

Men nu har jag släpats in i Den rasande Roland på riktigt. Tasso skriver visserligen bra mycket vackrare, och hans vilda metaforik vittnar om den sinnessjukdom han drabbades av kort efter att han avslutat sin bok; så själva texten är betydligt rikare.

Men Ariosto är radikalare på andra sätt. Hans epik trasar ständigt sönder kronologin, avbryter sig mitt i ett händelseförlopp för att skildra ett helt annat, sedan ett tredje. Och hans erotiska skildringar är förbluffande detaljerade och vackra.

Något som är gemensamt för Tasso och Ariosto är kvinnoskildringarna. Jag har aldrig mött så många tuffa krigerskor, oslagbara amazoner och mäktiga trollkvinnor i litterära texter. Dessutom finns hos Ariosto ett försvar för kvinnlig sexualitet som är ovanligt; han försvarar till och med kvinnor som bedrar sina män och tycker inte att de bör straffas, vilket får lov att kallas rejält progressivt vid mitten av 1500-talet.

BRÅKA MED BLOGGARE

Jag satte mig en stund och läste några av de svenska bloggar som har flest besökare. Det var väldigt deprimerande. Men min konformistiska åtrå efter att bli omtyckt av alla driver mig att anamma deras framgångsstrategi, så:

I morse vaknade jag. Sedan åt jag frukost. Jag tänkte det var en bra dag för lite blue-collar chic, så jag drog på mina blåställsbyxor och en grå tshirt med ingrodd svett från tre dagar, samt ett par gröna jägarstrumpor så smutsiga att de stod av sig själva (kanske vinkade de åt mig i morse också, har lite dunkla minnen).

Jag ställde mig framför spegeln och tänkte Hejsan du gamle Edenborg! Vad roligt att du just DU har vaknat igen. Skäggstubben var av perfekt längd. Det kommer den vara om några dagar också. Håret hade helt rätt flottighet och jag kammade det i en postmodern frilla à la Hitler ficken-chiquen.

Sedan smorde jag in nävarna med jord och spillolja och såg till att skrapa knogarna mot den vassa betongen för att få in den riktigt heta knegarlooken som jag vet att småbrallisarna går igång på med alla cylindrarna som också kan kallas tutor eller de avlånga, lätt svullna semlor de bär på bröstkorgarna.

Avslutningsvis drog jag på mig ett par nyinköpta skor med stålhätta, insmorda med gammal lera, samt virade en trasig täckjacka runt kroppen och tryckte den urslitna Antifa-kepsen på huvudet. Ännu en härlig dag för en förvirrad förläggare!

(Efter detta blogginlägg, fokuserat på mode och smink, räknar jag med att bli en av Sveriges mest lästa.)

EN STOR MASKIN

Tydligen har tanken på stora maskiner eggat bloggens läsare. Så här får ni en idolbild att sätta upp på väggen. I fönstret skådas f ö den nyfikna Vertigokatten.

Nu hoppas jag att denna svettiga insats räcker för att Edenborgen inte ska ruttna och falla ihop som huset Usher.

Lite obehagligt att frilägga ett utrymme som varit förslutet så länge: vad kan man hitta där under? Skeletten efter en okänd 60-talsseriemördares offer? Skulle ju behövas en riktig svensk seriemördare nu när Pelle Svensson tänker bevisa att Tomas Quick är oskyldig till allt utom att ta på sig skulden för mord han inte begått.

I natt lades Vertigos nya hemsida ut. Det är en del som måste rättas till, men skönt att få ett riktigt system för dom som vill handla på sidan.

GROVARBETE

När jag tog min master's på Handelshögskolans program Modern Publishing sa dom ingenting om att större delen av en förläggares liv består i att bära saker, mest böcker. Idag har jag dessutom hållit i en väldigt stor maskin – grovisarna kallade den nåt i stil med en tretton-elva eller tretti-nitti – och bilat bort betong under en husgrund.

Emellanåt har jag uppdaterat Textmässans hemsida, fått in en massa anmälningar (tjugo platser redan bokade!) och lyckats skriva några sidor på min Händel-roman. Fattar inte själv hur jag då och då lyckas stjäla fokus från de miljarderna små problemen som alltid måste fixas och ägna mig åt det mer långsiktiga och djupträngande.

Nu borde jag starta ett bråk med en annan bloggare men jag måste ju läsa dom först och det har jag inte gjort så det får bli i morgon.

NÜRNBERGHUSET

Årets Textmässa går av stapeln lördagen den 26 april. Jag blev alldeles salig över lokalen jag hittade: Nürnberghuset är ett gammalt 1700-talsbryggeri och utställarna och seminarierna kommer att blotta sig under kristallkronor och framför röda sammetstyger. Det ligger i hörnet Björngårdsgatan/Högbergsgatan.

www.nurnberghuset.se

VERTIGOMÖSSEN

Jag kom till Vertigolagret för första gången på en månad. Böckerna var kvar. Och råttfällorna hade slagit igen. Inte nog med att Vertigomössen äter böcker. De äter varandra också, gnager rent ända in på benen. Här är bildbeviset.

TEXTMÄSSAN

Alla bönerna kröp under huden på mig. När jag kom tillbaka från Norrland ägnade jag mig återigen, trots att jag redan sagt NEJ, åt att försöka hitta en lokal till Textmässan. Och si! plötsligt uppenbarade sig detta: "Nürnberghuset". Och si! den var ledig lördagen den 26 april. Och si! den kostade inte skjortan att hyra. Och si! det kanske ändå blir Textmässa i år igen.

VAD ÄR ETT BOKFÖRLAG?

Att stå vid bokbord är på de allra flesta sätt en nedslående sak: tristessen arbetar sig nerifrån fötterna och upp mot strupen som en förkvävande ångest. Det hjälper inte att det kommer in pengar... även dessa papperslappar känns meningslösa när tiden bara går.

Ändå händer det oftast ett eller annat som är sedelärande och skapar erfarenhet. En sådan sak är de kosmiska frågor som kan ställas från andra sidan bordet och som skänker perspektiv på den egna verksamheten:

"Har du skrivit alla dom här böckerna själv?"
"Vad är ett bokförlag för något?"
"Oj, vad många böcker! Vem i hela friden ska orka läsa dom?"

De gapande käftarna som stirrar tomt på en från andra sidan är uppfordrande: och varje gång inser jag att jag befinner mig i en självrefererande symbolisk ordning av förlag författare böcker recensenter stipendier redaktörer översättare rättigheter insäljning ombrytning litteraturhistoria som kan vara helt obegriplig utifrån. Uttalanden som "Jag läser inte böcker" sliter sönder väven och placerar mig som ett djur inför ett annat, främmande djur.

Den andre kan förmodligen rabbla de senaste tio årens fotbollsresultat. I hans ögon är det jag som är dum.

ÄNTLIGEN HEMMA

Nattåg är underbara.

När Global Party kommer till makten ska vi införa chockskatter på flygplansbränsle och rejält stödja tågtrafiken över hela världen. Det finns inget värdigare transportmedel.

Sällan har jag klagat så mycket som under Umeå Littfest. Och nu tycker jag att det var fantastiskt skoj. Sådan är människans natur: ombytlig som vädret – och minst lika blöt.

Åtskilliga bad och bönade att jag skulle ändra mig ang. Textmässan. Vad göra? Jag måste grubbla vidare. Det var ju så skönt att säga nej! Men tårögda småförläggare som står på knä med knäppta händer och erbjuder sig att göra vad som helst bara det blir Textmässa i år också är svåra att ignorera.

UMEÅS MEST HATADE MAN

Morgonen inleddes med att rumskamraten misslyckades med en våffla, sprutade grädde över hela sig och knackade på fel dörr.

En vithårig man reciterade första sidan i Äldreomsorgen för mig utantill. Kulten kring Teratologen är nästan kuslig här uppe. Jag hörde att någon döpt sin son till Holger, efter morfar...

En sångare uppträdde, jag uppsnappade något i stil med "min dotter är min mor". Det skulle kunna gå till så här: du ligger med din mormor och avlar en dotter, som sedan föder fram dig. Då är din dotter din mor.

Seminariet om rus gick så där. Det var inte bara tanternas syrliga stickkommentarer om "drogromantik" när de ställde frågor, det var som om det blåste en storm av avsky från publiken rakt mot mig. Och efteråt hördes kommentarer som "vad otäck han var, han i svart". Jaha, hatad igen. Och jag som bara försöker vara trevlig.

Så nu måste vi fly stan, kasta oss på första bästa tåg. Det var i alla fall stärkande att höra Beate Grimsrud läsa en dikt, hon är för jävla bra ändå.

UMEÅ

Sov den drucknes medvetslösa sömn i några timmar, vred mig sedan i den bakfulles ruelse några timmar. Fick en insikt: jag är en medelmåtta. Det har något med Umeå att göra.

Umeå littfest: "Jag har aldrig varit så olycklig i hela mitt liv" sa Andreas på Alastor medan han hällde i sig sin första starköl klockan elva på förmiddagen.

Umeå littfest: "Vad är vampyrer och varulvar mot den stora skräcken, den kosmiska ångesten?" frågade samme Andreas när vi försedda med underliga mikrofoner i en spöklikt gigantisk hörsal inför en handfull åskådare pratade skräck med Alastor-Ola och Andreas Roman.

På kvällen var vi på Hströms kontor och drack rödtjut. Vi fick se Johans fantastiska Frihetsfronten-tshirt och höra historier om när han delade ut sprit till småbarn i Örnsköldsviks Folkets park. Den mannen är FREEDOM!

Nu tillbaka till Ume Folkets Hus för att bära korset av att sitta bakom ett bokbord och glo med ett tomt leende och dela ut kataloger som pryds av en nakenbild av mig själv till gamla tanter.