SFT DEL 5

En krönika om den förra Gaza-konflikten, publicerad i Stockholms Fria Tidningar den 6 februari 2009:

Måste fortsätta handla och tvivla

SynpunktenUnder några veckor arbetade massakern i Gaza i mig som en demon. Jag åt min frukost, tänkte på Gaza. Arbetade med förlagssaker, tänkte på Gaza. Fikade med mina kamrater, tänkte på Gaza. Lagade middag, tänkte på Gaza. Lekte med mina barn, tänkte på Gaza. Lekte med min flickvän, tänkte på Gaza. Försökte somna, tänkte på Gaza.

Demonen har arbetat på många sätt, gömt sig under olika former och fått olika effekter, som alla demoner.

I ena änden av skalan, några påtagliga handlingar: gav lite pengar, uppmanade folk att demonstrera, skrev i min blogg, skaffade mig kunskaper som framöver kanske kommer att bidra till ännu mer.

I andra änden av skalan: tvetydiga känslor, samvetskval, grubblerier.

Mycket har jag tänkt på våren 2003. Då gick jag på ISM:s introduktionskurs på ABF i Stockholm. Jag hade bestämt mig för att i juni åka som mänsklig sköld till Palestina. Jag var nyskild, jag hade nyligen slutat mitt arbete, jag hade blivit bekant med en progressiv israelisk tjej. Jag var redo för handling.

Men jag åkte inte. Lite berodde det på att flickan hade träffat någon. Mest berodde det på att jag startade ett kafé, för att jag fick chansen, för att människor i min omgivning tyckte att det var en rolig idé.

Sedan, 2006, gav jag helt upp tanken på att åka ner eftersom Hamas program var mig motbjudande: antisemitismen, synen på kvinnor och homosexuella. Det är fortfarande sant, men konfliktens senaste turer har fått mig att ändra inställning ändå.

Och i mina dagdrömmar vill jag fortfarande vara Che Guevara, Rosa Luxemburg, Andreas Malm.
I julas såg jag filmen It’s a wonderful life från 1946. Skildringen av den lilla, humanistiska bolånebankens kamp för sina fattiga låntagare mot de elaka kapitalisterna är ju i synnerhet rörande i dessa dagar. Men det var särskilt en sak som grep:

Mot slutet vill James Stewart ta livet av sig för att hans livförsäkring ska rädda hans familj och alla de fattiga bolånetagarna. En ängel kommer och visar honom hur staden skulle sett ut om han aldrig hade levt.

Det är en fascinerande och orimlig tanke: om jag aldrig hade fötts, hur hade verkligheten då sett ut?
Frågar mig därför: vad hade jag åstadkommit om jag åkt till Palestina sommaren 2003? Betydde frånvaron av mig där något? Skulle närvaron ha bidragit mer i kampen för jämlikhet och frihet än det här fiket har gjort under de snart sex åren som gått, med nätverken, mötena, föreläsningarna?

Eller kan det vara tvärtom: att jag, som i min inåtvändhet, min bekvämlighet, höll mig kvar i staden med mina vänner och inte lämnade allt, kanske därmed förorsakade en mängd händelser som hjälpte den israeliska terrorns offer mer än en riktad aktivism hade kunnat göra?

Denna osäkerhet över handlandets effekter i ett större mänskligt, historiskt ekosystem gör moralen till en svår sak.

Men det kan aldrig vara fråga om ett handlandets vara eller icke-vara. Jag måste fortsätta att handla, spörjande, tveksamt, öppet: alternativet att vänta på den stora omvälvningen och under tiden inte göra någonting, som Slavoj Zizek har föreslagit, är inte genomförbart.

Jag måste bara hålla i minnet att varje handling dödar tusen möjligheter och skapar tusen nya; att det är omöjligt att förutsäga dem.

Måste fortsätta att handla och tvivla.

Måste ta ställning och tvivla.

SFT DEL 4

En krönika om glömska, sorg, kosmisk ensamhet, kröningar, krönanden och reklamares dödlighet, publicerad i Stockholms Fria Tidning den 14 december 2007:

Plagg mot kylan i dödens universum

Det finns en tanke om mänskligheten och världen. De sex miljarderna subjekten: oändlig publik. Det finns en tanke om grodorna: de kväker. De läser inga böcker. Det finns en tanke om att jag borde sluta skriva, eftersom världen ändå kommer gå under så ingen kommer att kunna läsa det här om femhundra år ens. Det är orättvist, för jag läser Ariosto, och någon borde kunna läsa mig. Och om det jag skriver bara är tillräckligt bra så kommer någon vilja läsa det. Men det finns så många texter, hur ska någon kunna hitta just mina i detta landskap?

Det finns en tanke om att kärlekens ögonblick är sina egna mål. Om att det inte spelar någon roll ifall vi överlever, ifall detta blir långvarigt. För den här lyckan går inte att reducera till ett moment eller ett monument. När jag betraktar ditt sovande ansikte är det större än när jag stirrar upp mot stjärnhimlen. För du kan när som helst slå upp dina ögon och se tillbaka på mig. Och jag skulle bli rädd om nattskyn slog upp sina ögon och stirrade in i mina. Vill vi ens bli sedda eller vill vi sakna utsida, som universum självt? Vill vi verkligen att det ska stå några små figurer på ett jordklot på andra sidan galaxen och blicka mot vårt solsystem och undra? Eller vill vi att allt ska vara tyst och osynligt, att kosmos bara ska nå självmedvetande genom oss? Finns vi ens? Eller har vi bara hittat på detta vi för att övertäcka kaos?

När jag ser flinande reklamare tänker jag att det inte finns något vi, att kosmos inte har nått självmedvetande genom dem. Humanismen är bara ytterligare ett klädesplagg för att skydda mot kylan i dödens universum. Jag känner mig mer befryndad med min katts svarta ögon, hennes påtagliga njutning. Ändå kanske jag i ett visst ögonblick skulle offra henne för dem. Så hårt arbetar arten i mig. Det har knappast med bildningsideal att göra, snarare med blod. Kanske drömmer jag till och med om en farans stund när mina mänskliga gränser blir tydligare och jag plötsligt får existens genom en våldsam handling riktad mot det som inte är jag?

Kriget finns där alltid som en längtansfylld projektion. Farans stund, då vännerna prövas, då jag prövas som vän och människa. Kan jag döda i detta? Utan tvekan. Jag skulle kunna bryta mot alla lagar om omständigheterna krävde det. Jag skulle kunna bryta mot hela lagboken, mot samhällskontraktet självt, om du krävde det. Sedan skulle jag träda ut i natten och få min dom av stjärnorna: ingen dom. Ingen dom, hellre än egen dom. Kanske gör det mig egendomlig. Men jag går inte med på att dömas varken av en bok eller av mig själv. Det här subjektet har för länge sedan kapitulerat inför sin egen oförmåga.

En krönika ska också innehålla krönikeskrivandets filosofi. Så jag kröner den här krönikan med en avslutande reflexions krona: vid din plats vid energitronen, längst framme vid tidens frontvägg, bakom vilken intet finns, skall du stundvis vända dig om och sammanfatta ruinlandskapet den lämnat bakom sig under sin framfart. Du behöver inte ha ambitionen att beskriva allt du ser. Men du får inte glömma att sörja. För så snart du kröner en regent, dödar du oändligt många andra.

SFT DEL 3

Den här krönikan trycktes i Stockholms Fria Tidning den 8 maj 2008, den hör till de mer flamsiga av texterna jag skrev:

Rubba mig på bäret

Skrattandet har sina sidor. Många tycker det är så himla bra med skrattande. Min flickvän finner 'asflabbande' vara något av det värsta som finns. Skrattandet har helt klart något fasansfullt, för Bataille var det en bild av ångest med den öppna munnen, det ohämmade oljudet.

Odd Ahlgren berättade en historia för mig som jag inte kan sluta tänka på. Den får mig också att skratta varje gång jag tänker på den. Men den är inte rolig.

En vän till honom bodde i ett radhusområde i Norrköping. En dag hörde han genom den öppna dörren till ett grannhus att paret som bodde där hade sex: flämt, stön och knakande sängbotten. Det var två solbrända lirare i övre medelåldern, som gillade att åka till Mallis, dricka grogg och röka Gul Blend.

Nu hör Odds vän damens cigarretthesa stämma ropa inifrån det mörka radhuset:

- Åååå! Ååååå! Rubba mig på bäret! Åååå! Rubba mig på bäret!

Jag ber den ärade läsaren högt ropa 'rubba mig på bäret' med kraftig Norrköpingsdialekt för att åskådliggöra scenen.

På skjutbanan igår kunde jag inte sluta tänka på historien. Gång på gång hör jag en kraxande stämma ropa 'rubba mig på bäret!' och varenda gång måste jag skratta. Jag har aldrig tidigare behövt sänka pistolen för att jag står och skrattar. Serien blev en katastrof: ingen koncentration, inget fokus.

I romanen jag skriver nu - om tonsättaren Händel - har jag precis kallat notskriften för 'svarta bär, fyllda med gift'. Inför min förvirrade blick förvandlas måltavlans svarta, runda mittfält till just detta 'bär'. Och jag rubbar det.

Jag rubbar bäret!

Vad göra? Rösten angriper mig som en irriterande hackspett. Måste försöka vända den till min fördel: och med en kraftansträngning förvandlar jag frasen till ett mantra. Låt Tourrette-rösten mala på med sitt 'rubba mig på bäret! rubba mig på bäret!' Jag tänker använda det för att få mer fokus.

Det fungerar. Jag skjuter guld, med rösten ringande i huvudet. Men Odd skjuter astralskytte, utan vapen. Han påstår att han sköt himmelskt guld. Jag säger att han är 'paradisets Pelé'. Och jag tillägger:

- Rubba mig på bäret!

Hans ansikte med det gigantiska röda skägget och de gula pilotglasögonen är inget bär. Men vi skrattar. Och när vi skrattar ser vi ut som psykotiska djur.

Det kanske är en definition av människan?

Anledningen till att jag berättar det här för dig, kära läsare, är att detta mentala virus - denna mem - ska smitta din hjärna. Jag är utsänd av bärrubbarnas världskonspiration för att sprida giftet.

Rubba mig på bäret!

SFT DEL 2

Följetongen med min gamla krönikor fortsätter! Den här texten handlar också om borgerlig individualism och i synnerhet de två sorternas frihet, negativ och positiv, den publicerades i Stockholms Fria Tidning den 27 juni 2009:

Frihet att välja

Jag var tonåring i början av 1980-talet. Omkring mig fanns det två sorters frihet. Dels den jag själv ägnade mig åt: new wave-musikrörelsens kassettförlag, fanzines, replokaler, spelningar och fester med dess särskild habitus (estetisk-politisk kanon, klädstil, värderingar), det var en frihet som handlade om att festa, om uppror och om att göra saker själv. Dels fanns en plötsligt uppblommande högervåg kring moderaternas ungdomsklubbar, finansierad av arbetsgivarlobbyister, det var en frihet som också handlade om att festa, om att bränna sitt eget brännvin och att göra saker själv.

Bägge grupperna avskydde staten, den trista sossestaten med dess in- och utvecklade megabyråkrati som försökte reglera livet in på detaljnivå. Men för oss som befann oss där var det ändå en avgrund mellan de båda kulturerna trots att ”friheten” band dem samman. För ”att göra saker själv” handlade för ungmoderaterna om att starta egna företag och göra snabba pengar. Men för oss svartklädda i småstaden handlade det mer om att starta band och dela med sig av det som var skojigt.
Att sedan många av dem som fostrades i punksvängens DIY-kultur senare blev entreprenörer och egenföretagare är inte så konstigt: kassettkopieringen och fanzineförsäljningen via postorder lärde ut grundläggande företagsekonomi.

I efterhand försöker jag förstå den djupa skillnaden mellan liberalismens ”negativa frihet” och socialismens ”positiva”. Högerns bild utgår från en människa som kan välja, och ju mindre tvång hon utsätts för desto bättre väljer hon.

När jag nu långt senare återigen lyssnar på The Cures sublima album Pornography minns jag plötsligt hur det var att vakna upp ur barndomen i femtonårsåldern. Musiken var fruktansvärt främmande, den skilde sig så radikalt från allt jag tidigare hört. Den var inte anpasslig, inte uppbygglig, inte lätt att identifiera, lätt att känna igen sig i, den bekräftade mig inte.

Tvärtom väckte musiken främlingen i mig, den visade mig plötsligt som människa inför mig själv genom att tala till en oändlighet av okända sensationer, den gjorde mig således till en varelse som är främmande inför sig själv, som är fri, som är osäker.

Denna frihet är svävande och fasansfull. Den är grundad på samhällets grundlöshet. Och den visar människans storhet genom att visa just på hennes intighet, den avgrund hennes bild övertäcker. Descartes kanske insåg det, och värjde sig mot det, genom sin idé om att ”Jag tvivlar, alltså finns jag”. För i någon mån är människan gjord av tvivel. Hon består av själva den osäkerhet, den grundlöshet som Pico della Mirandola såg som en positiv frihet att anta vilken form som helst, men som lika gärna kan ta sig formen av kosmisk fasa.

Människans frihet kan således inte vara grundad i att hon äger sig själv, vilket förutsätts av den liberala friheten. Tvärtom, människans frihet ligger i att hon är främmande för sig själv, att hon är en annan, att hon just inte tillhör sig själv. Därigenom är det vi kallar kultur – musik, litteratur – i högsta grad avgörande för människan. För där kan hon konfronteras med sin grundläggande skräck utan att gå under. Där kan hon bli en annan utan att gå miste om sin trygghet.

För samhället kan garantera människan hennes frihet endast genom att tydligt dra en skiljelinje mellan överlevandets och vardagens sfär, präglad av regler som till exempel ägande, och den i djupast mening mänskliga sfären, som är kaos.

SFT DEL 7

En krönika om ensamhet och skrivande, publicerad i Stockholms Fria Tidning den 18 april 2009:

En bit i en annans livspussel

SynpunktenPå sistone har jag varit involverad i arbetet med att ta fram en scrapbook om mitt bokförlag Vertigo. Boken kommer att innehålla texter kring förlagets sextonåriga historia, bilder, recensionsklipp, kronologier och intervjuer. Det är en rolig syssla, men samtidigt gnager en känsla av begravning mitt i alltihop. Att sammanfatta en historia är att markera ett slut.

Under några år på 1990-talet arbetade jag intensivt med historisk forskning. Samtidigt gick jag i terapi. De här två verksamheterna smälte ihop i en stark fantasi som jag fortfarande ibland tänker på.

Mycket av min forskning var biografisk. Jag läste gamla brev, dagböcker, journaler, anteckningsböcker från 1500-, 1600- och 1700-talen, till större delen i handskrift. Det är en märklig känsla att närma sig någon sedan länge död på det sättet: både intimt och främmande. Du läser bokstäverna som ristats in av den dödes egen hand. Du formar orden i sinnet på samma sätt som den personen formade dem vid nedskrivandet.

Att gå i samtalsterapi kan också sägas vara en sorts historisk forskning. Men i det fallet är den döda personen du närmar dig ditt eget förflutna jag, och du söker svar på frågor om hur du blev som du är, medan historikern kanske snarare frågar sig hur det blev som det är.

Det är med nödvändighet ytterst självupptaget att gå i terapi. Så skrev jag också en hel del dagbok på den tiden, för att sammanfatta kunskaperna som formats under terapisessionerna.

Den där fantasin växte fram ur de där erfarenheterna, steg för steg. Jag minns inte hur det började, men en vacker dag var han bara där: Historikern.

Jag tänkte mig Historikern som en person som om femtio eller hundra år läste breven och dagböckerna som jag lämnat efter mig. Han gjorde samma sak som jag gjorde med mina historiska personer: närmade sig mig genom mina ruiner, förstod mig steg för steg genom en hermeneutisk operation som rörde sig mellan fragment och helhet.

Historikern är det närmaste jag kommit en religiös känsla. För det ingick i fantasin att den där framtida läsaren förstod mig bättre än jag själv gjorde: han hade ju tillgång till hela mitt livspussel, kunde jämföra och analysera delarna utifrån helheten. Medan jag själv satt mitt i skiten utan någon möjlighet att betrakta den utifrån.

Det gick så långt att jag skickade hemliga signaler till Historikern via min dagbok, små meddelanden som bara han skulle kunna uppfatta. För jag ville att han skulle veta att jag visste att han en dag skulle finnas. På samma sätt som jag önskade att någon av mina historiska personer skulle ha vetat att jag en dag skulle sitta och närma mig dem, deras personligheter, deras historia. Kanske fanns där rentav ett hopp om att någon av dem ha skulle skickat ett litet privat meddelande till mig.

I det här finns både något tragiskt och något rörande. Skrivande, särskilt litterärt skrivande, tenderar ofta att handla om ensamhet och om att överkomma döden, eller åtminstone den egna personens gränser. I min fantasi förenades patienten, läkaren och någon sorts Gud i en gemensam bild. Men vad var det som skulle läkas? Vad skulle tron leda fram till?

Förmodligen något så enkelt och omöjligt som en total vänskap utan slut.

SFT DEL 1

Jag skriver alldeles för sällan i den här bloggen nuförtiden. Jag har många bra idéer till inlägg: ett som ska handla om Stig Sæterbakkens Genom natten och de cameos som jag och min vän Caroline spelar i boken; ett som skulle handla om "liberalismens spöken", den "europeiske Konfucius" Quesnay och socialdarwinisten Herbert Spencer; m m.

Istället fokuserar jag min arma penna på att skriva romaner och att skriva artiklar till Aftonbladet.

För att bloggen inte då ska dö självdöden tänkte jag lägga upp några bortglömda krönikor som jag skrev i Stockholms Fria tidning för några år sedan. Först ut är en text jag skrev om att bryta familjebanden och om julen, den trycktes 7 januari 2010:

Familjeband och etik

Helgerna kring jul och nyår är för de flesta i landet den främsta familjehögtiden. Detta väcker ofta ett obehag. Dels handlar säkert obehaget om åldrande och död, om minnen av barndomens längtan och smärta, om önskningar som aldrig slår in och begär som inte kan tillfredsställas eller som på ett sorgligt sätt har slocknat av sig själva.

Dels handlar obehaget om att vi tvingas att umgås med människor vi inte tycker särskilt mycket om. Släktingarna är människor vi inte har valt eller genom olika tillfälligheter och omständigheter har kommit att umgås med på grund av att det är givande, spännande, intressant, kärleksfullt, behagligt eller så. Det är människor vi umgås med eftersom vi har ett biologiskt band till dem.

Detta kan väcka en del frågor. Om en människa är fullständigt ointressant och dessutom ganska otrevlig, skulle du givetvis bryta kontakten på en gång - ifall den inte råkade vara din förälder eller om ni inte tvingades fortsätta umgås via andra tvång: arbetsplats, delad bostad och så vidare.
Eftersom personen är din förälder står du i en skuld till den: den har trots allt närt, klätt och skyddat dig i en väldig massa år. Men frågan är om det är den plikten som det handlar om. Ifall du haft en styvförälder från späd ålder och en massa år framåt, som också närt, klätt och skyddat dig, kommer du med stor sannolikhet ändå inte att känna några förpliktelser till den personen ifall den skilt sig från din biologiska förälder.

Kanske har du och din styvförälder helt enkelt tappat kontakten efter skilsmässan, eller också väljer du att bryta kontakten eftersom personen är ointressant och otrevlig. Och det är förmodligen ett inte särskilt svårt beslut att fatta. Det är alltså biologin som spökar ändå. Eller snarare biologin genom samhällets filter. När får du bryta kontakten med din förälder? När säger ditt samvete att det är moraliskt rätt? Och när får föräldern bryta kontakten med sitt barn eller offra det?

Antigone riskerade sitt eget liv för att följa sitt hjärtas etik och begrava sin bror, som var landsförrädare. Hon satte det privata familjebandet framför statens moral, där hon förväntades bete sig som en medborgare. Än i vår tid kan du inte tvingas att vittna mot en nära anhörig vid en rättegång. En respekt för familjebandets särskildhet är inskrivet som ett undantag i lagen.
Medea, däremot, väljer att mörda sina söner i en attack av svartsjuka. Hon sätter sin individuella moral framför familjens. Detta ger oss tre nivåer av etik: individens, familjens och statens.
Vår tids individualism kan å ena sidan inspirera oss att bara fullfölja kontrakt vi faktiskt har skrivit under på. Förälder-barn-kontraktet är inte ett sådant. Men paradoxalt nog trivs individualismen utmärkt väl ihop med familjemystiken. Det är som om de biologiska bandens obrytbarhet är undantaget som bekräftar regeln i liberalismens människosyn.

Så när du beter dig som en tvättäkta individualist och väljer bort den ointressanta och otrevliga personen som spelar rollen av din förälder och istället väljer att umgås med roliga, kärleksfulla människor, förråder du det hemliga kontraktet under liberalismens yta: det är familjen mot dem, familjen mot resten, vi ser om vårt eget hus, vi konkurrerar om livsrummet mot de andras arvsmassa.

REDAN GLÖMD

Min gode vän Martin brukar skratta åt mina ambitioner på världsherravälde och evig åminnelse: "Redan glömd" är hans förslag till text på min gravsten. Jag funderar på att tatuera in orden på knogarna.

Det sägs att böcker har en livstid på högst ett par månader – om de inte råkar passera nålsögat och bli "snackisar" (av alla motbjudande neologismer) eller nomineras till fina priser. Min roman råkade inte ut för detta öde. Inte heller tycks den ha varit populär bland dem som skriver kultursidornas  julklappstips eller bland bokhandelsmedarbetarna.

Kanske beror det på det som fick min vän Elias att säga om romanen: "Den perversaste bok jag nånsin läst." Detta brukar inte riktigt gå hem i de äktsvenska stugorna. Och inte var det heller vad jag hade önskat att jag skrev. Jag trodde det var en saga om ensamhet, skönhet och smärta.

Redan glömd.

Det är nu ungefär exakt två år sedan jag skrev Mitt grymma öde och lämnade den till förlaget. Nervöst inväntade jag svaret från Natur och kultur, och min lättnad när jag fick ett utgivningsbesked i januari är lätt att föreställa sig.

Jag arbetade hårt med texten. Den blev ändå närmare 400 sidor lång, men jag skrev under bara drygt fyra månader. Jag minns några tillfällen då jag sade: "det här projektet är viktigare än min hälsa".

Nu, född som papper och dumpad på marknaden, kippar boken efter luft. Och jag vet inte hur ska jag kunna hjälpa den. Om den verkligen är "den perversaste boken nånsin" är inte förutsättningarna så goda.

Redan glömd.

Jag inser att jag är privilegierad och bortskämd. Som egenväldig småförläggare sedan allt för många år har jag kunnat arbeta i egen takt, på mitt eget sätt och med stöd av Vertigos alla Stormtruppsmedlemmar. Jag har kunnat välja att hålla uppmärksamheten på vissa titlar år efter år, påminna om dem, hitta på nya saker kring dem, hålla dem vid liv, envist skruva in dem i läsarnas huvuden.

Samma möjligheter har jag inte längre. Nya böcker ska ut, ska ges plats, ska konkurrera om läsarnas huvuden.

Redan glömd.

Även jag färgas av detta nyhetsberoende, jag tänker att jag måste skynda mig att skriva klart roman nummer två, att jag måste kasta mig över nummer tre, för bara när en ny bok kommer är jag verkligen levande, kan jag vara säker på att existera. Publicari, ergo sum.

Redan glömd.

Kanske är det som med de egna barnen: jag måste lära mig att sy igen såret och i någon mån betrakta böckerna som främlingar. För Vertigos böcker är det svårare: min passion är så närvarande i varje liten aspekt av boken, men där är problemet inte lika akut. Jag håller ju böckerna vid liv, jag envisas i mina nyhetsbrev, i mina kampanjer, jag makulerar i princip ingenting.

Och jag har ju det stora lagret med mina pappersbarn i ladan ute på landet. De är inte döda, de sover bara.

Varje julaftonskväll ställer jag där in en tallrik tomtegröt.




(Ett par fina texter om romanen har kommit nyligen, dels Lina Arvidssons recension på Dagens bok, dels bloggaren Stasimons smickrande och vackra djupläsning.)

Den första egentliga läsningen av Mitt grymma öde har äntligen sett dagens ljus, skönt efter den långa raden av "recensioner". Det kanske inte var så överraskande att kom från Christoffer Kullenberg, som en gång i tiden också levererade en av de mest spännande läsningarna av Gunnar Blås roman Övervakningen: minnet av dig. Att Intensifier inte bara har fått en fruktbar stund med romanen, utan dessutom gillar den, är en härlig bonus.

Så här formulerar han de två musikfilosofiska spåren: "Denna fantastiska bok är åtminstone två ytterligare saker: ett spekulativt affektfilosofiskt verk i barock anda, samt en idéhistorisk tes om hur Händel föregriper det moderna trots att han befinner sig i det för/tidigmoderna."

Till att börja med beskriver Intensifier (romanens) Händels eget känsloliv, hans trauman och hur dessa i sin tur har producerat hans konstnärliga verk:

"Händels primära affekt är hat. [---] Hans främsta hämnd på världen består paradoxalt nog av hans fantastiska musik. Med sin förmåga att skriva fantastiska operor och oratorier, vilket möjliggörs av hans genius, kan han få människor att känna, att gråta och att bete sig som barn." "Genom sitt tragiska liv har Händel konstant blivit utsatt för maktmissbruk och misshandel. Denna makt producerar hans motstånd, en figur som återkommer genom hela romanen. Denna manöver, som Foucault explikerade så noga i första bandet av Sexualitetens historia, gör att Händel överskrider sin egen tid."

Därefter kommenterar Intensifier den motsättning mellan Händel och Bach som spelar en viktig roll i berättelsen (i ett tidigare inlägg diskuterar han sin relation till Bach och fromheten):

"Om vi filosofiskt skapar en syntes mellan Bach och Leibniz, vilket jag tror är möjligt via Deleuze, får vi musik och existens för en barock människa. Inför den himmelska ordningen är vi antingen fromma, eller så utforskar vi den med proto-naturvetenskaper – sann upplysning. Jag står personligen nära Bach och Leibniz i denna fråga. På samma sätt som Newton upptäckte den klassiska mekaniken och Leibniz infinitesimalkalkylen, upptäckte Bach kontrapunkten och publicerade sitt fynd som das Wohltemperierte Klavier. Efter Newton fick vi en Einstein, men efter Bach har vi inte fått någonting (atonal musik är blott en negation av hans funna positiviteter)."

 (Jag måste dock tillägga att det är tveksamt om Bach kan sägas ha "upptäckt kontrapunkten", snarare fulländade han den, och nyheten med Das Wohltemperierte Klavier handlade snarare om hur de nya formerna av musikinstrumentens stämning skulle användas...)

Härifrån tar Intensifier steget till att framställa Händel som (proto)modernist:

"Händel, å andra sidan, förkroppsligar fullständig ikonoklasm: Människans fromhet ska destrueras, hon ska inte längre känna sig hemma i världen (unheimlich), hon ska bli ett monster inför sig själv och inför andra. Musiken är inte längre en del av ett perfekt system eller ordning, den har förvandlats till en våldsam kraft. Musik ska beröra, fast den vackra och sentimentala beröringen utgör endast ett förstadium till en trollbunden förtvivlan och paralyserande sorg."

Avslutningsvis fortsätter Intensifier att smickra romanen, vilket rent affektteoretiskt får mig att rodna:

"Mitt grymma öde är ett viktigt bidrag till den underrepresenterade genren “spekulativ musikfilosofi”. [---] Att lyssna på musik som föregår det moderna epistemet, den moderna produktionensformen och det moderna sättet att lyssna, kräver att vi utforskar de kringliggande förutsättningarna för dess tillblivelse. Detta kan vi göra genom historiska studier, filosofiska reflektioner och spekulationer. Till den sistnämnda kategorin utgör Mitt grymma öde ett fantastiskt intressant bidrag."

Mitt i min stolthet och häpnad måste jag säga att Kullenberg, som kan mycket om filosofi, historia och musik, men inte lika mycket om litteratur ("jag kan inget om romaner"), missar en aspekt. Ty även jag har använt mig av en affektteori när jag skrev romanen. Min främsta läromästare i detta är Selma Lagerlöf, vars inledningskapitel till Gösta Berlings saga måste betraktas som en av litteraturhistoriens skarpaste prov på hur en författare kan maximera de känslor hon manipulerar en läsare att känna.

Intensifier sätter hur som helst fingret på något som jag instinktivt ofta har känt när jag lyssnat på Händels musik, som framkommer än tydligare vid en jämförelse med Bach, och som jag utan att helt kunna artikulera det ändå har antytt i romantexten: Händel har starka drag av modernitet, han pekar rakt mot Beethoven. Min mystiska intuition om detta är att Händels arior i deras mest skärande form – som paradexemplet "Lascia chi'o pianga" – lyckas få lyssnaren att rysa och gråta och bli hänförd just genom att de inte är fullkomliga, som Bachs kompositioner, utan att de är på något sätt såriga och därmed sublima.

För att gestalta hur denna unika, såriga skönhet har kunnat uppstå genom Händels kropp har jag i min roman utmålat en serie övergrepp som trasat sönder denna kropp, stört dess enhetlighet/integritet. Som huvudpersonen själv utropar vid ett tillfälle: "stackars Bach som aldrig blivit våldtagen". Men samtidigt är dessa över-grepp också grepp inom den litterära affektteorin, där du försöker kasta läsaren mellan extrema sinnestillstånd för att förvirra, bryta ned och därefter låta stråla.

Kanske ser vi här två sorters musikmystik i deras renaste form: dels den bachianska mystiken, som genom närmast matematiska fullkomligheter bryter ned det ofullkomliga subjektet och höjer det till en cusaniansk känsla av skälvande gudomlighet/skönhet, dels den händelska mystiken som bryter ned subjektet genom känslomässigt våld och därmed sänker det ned till en känsla av skälvande gudomlighet/skönhet.

PALME, HÄNDEL, PEDOFILI

Häromveckan blev jag intervjuad av Birger Schlaug i serien "En bok, en författare" på Utbildningsradion, apropos Mitt grymma öde. Det var trettio spännande och utmanande minuter. Programmet kommer att sändas på Kunskapskanalen vid mitten av januari.

Birger förekommer dock programmet i sitt senaste blogginlägg, "Palme, Call girl, Händel och testiklar" som handlar om att i fiktionens form anklaga verkliga människor för att ha begått övergrepp. På samma sätt, säger han, som Mikael Marcimain i sin film Call Girl implicerar att Olof Palme var pedofil, på samma sätt utmålar jag Händels mamma som pedofil i min roman.

Skillnaden är, säger han vidare, att jag inte är så feg att jag förnekar det.

Jag vill helst inte allt för mycket föregripa mina svar i teveprogrammet, men jag kan ändå inte låta bli att kommentera blogginlägget, eftersom det klickar på ett sätt som Birger kanske inte ens känner till.

Den bok som filmen Call Girl utgår från är Deanne Rauschers, Janne Mattssons och Gösta Elmquists Makten, männen, mörkläggningen: historien om bordellhärvan 1976. Den kom ut på Vertigo 2004, det var alltså jag som var dess förläggare, och dess redaktör.

Det var första gången Vertigo gav ut en debattbok. Deanne och Janne sökte upp mig eftersom förlaget hade rykte om sig att vara oförskräckt och inte backa för påtryckningar.

Det intressanta, nu, är att frågan om Olof Palme ställdes och stöttes och blöttes under arbetets gång, när jag och Deanne diskuterade detaljerna. I boken finns en rad namn på kunder hos Doris Hopps Call Girl-kedja, som Olof Johansson och Torbjörn Fälldin. Vi hade som princip att ta med namnet på personer där det fanns två oberoende vittnen som pekade ut dem.

I fallet Palme fanns bara ett vittne. Alltså ströks han ur boken, även om vittnesmålet var minst sagt färgstarkt. Några år senare, när några av de kvinnor som utnyttjades av Hopp sökte skadestånd, blev uppgifterna ändå offentliga.

Så, frågan om min roman om Händel, Mitt grymma öde. Den vilar ju liksom på två ben, där det ena är det historiskt korrekta, och det är andra är fria fantasier. I alla sammanhang har jag poängterat att en av drivkrafterna i skrivandet var kontrasten mellan Händels passionerade musik och det faktum att det inte finns något som helst känt om hans eventuella kärleksliv. (Jag arbetar just med ett efterord som ska finnas med i ljudboksutgåvan och pocketupplagan, där jag lite mer i detalj reder ut förhållandet.)

I min roman utsätts den blivande kompositören för en rad övergrepp, bland annat av sin mor. Han umgås också intensivt med ett par sjungande testiklar.

Jag inbillar mig att de allra flesta som läst romanen inte kommer att tro att dessa inslag är historiskt korrekta och att de allra flesta, trots vad Birger Schlaug tror, inte i fortsättningen kommer att associera L'ascia chio pianga-arian med bilden av en mor som förgriper sig på sin son, eller tänka på sjungande testiklar när de hör Halleluja-kören.

I mina ögon är det jag gör i Mitt grymma öde raka motsatsen till hanteringen av Palme i filmen Call Girl. ("Hehe, nä... det är inte Palme... men... hehe... han kanske gjorde det!" jämfört med min: "ja, det är Händels morsa men alltihop är hittepå".)

Samtidigt hoppas jag att bilderna av övergrepp och sjungande testiklar och andra groteskerier kan skänka ett ännu större djup åt Händels magnifika musik.

(Så här snygga var jag och Deanne Rauscher i samband med den beryktade presskonferensen på Café Edenborg, fotot är från Svenska Dagbladet, jag tar bort det om det är något problem med att jag avtrycker det.) 

TAKE ME BACK TO THE PREVIOUS PAGE

Stig S?terbakken

http://saeterbakken.com

telenor group

Fel - 404 - Den här sidan finns inte.

Ta mig tillbaka till förra sidan.

10 BÄSTA PORRAKTÖRERNA

Även skådisar som gör porrfilm är bättre eller sämre på sitt jobb. Vissa har både uttrycksfulla kroppar och förmåga att gestalta, andra har bara en stark utstrålning. I stort sett allihop på min lista var aktiva under 1970-talet.

1. Patricia Rhomberg
2. Brigitte Lahaie
3. Jamie Gillis
4. Cathy Stewart
5. Richard Bolla/Robert Kerman
6. Julie Lee
7. Desirée Cousteau
8. Georgina Spelvin
9. Marilyn Chambers
10. Paul Thomas

10 BÄSTA FILMSCENERNA

Jag hatar verkligen listor. Systematiseringen av det osystematiseringsbara förefaller klumpig, men samtidigt är det kanske det som är kul. Här är min lista över mina topp 10 favoritfilmscener.

1. Slaktkroksekvensen i Texas Chainsaw Massacre.

2. Slutscenerna i Blade runner, när Rutger Rauer dör.

3. Scenen i Blues Brothers, när James Brown är pastor i en baptistkyrka och bröderna inte kan låta bli att dansa.

4. Pariserhjulscenen i The Third Man.

5. Lunchscenen i början av Apocalypse Now.

6. Scenen i Touch of Evil när Orson Welles besöker Marlene Dietrich.

7. Slutsekvensen i Aliens, när Sigourney Weaver återvänder in i nästet.

8. Slutscenen i Night and The City, när Richard Widmark försöker övertala sin flickvän att tjalla på honom för pengarnas skull.

9. Biologisalsscenen i första Twilight.

10. Gräsklipparsekvensen i Braindead.

PORNOGRAFI

Sveriges bibliotek köper in sina böcker till stor del utifrån små recensioner i den så kallade Sambindningskatalogen. Det är alltså rätt avgörande för en viss bok vad just den lektören skriver i sitt utlåtande.

De flesta kommuner har tydliga riktlinjer för vad som ska få finnas på deras bibliotek. En av de saker som absolut inte ska stå i hyllorna är pornografi. Exempelvis skriver Kalmar kommun: "Bibliotekens bestånd ska spegla mångkulturen. Biblioteken köper inte in medier som innehåller rasistiskt eller sexuellt diskriminerande material eller medier som propagerar för våld, rasism, pornografi eller annat som strider mot FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna."

Detta gäller alla landets bibliotek. För ett antal år sedan gjordes så vitt jag minns en undersökning om hur bibliotekariernas inköp går till. Där fanns också en lista med nyckelord som markerade vilka böcker de inte ville ha. På listan fanns naturligtvis "pornografisk".

I recensionen av Mitt grymma öde i Sambindningen skriver lektören Martin Lagerholm: "I denna bitvis mycket (o)roande, vanvördiga, pornografiska och 'ocensurerade' skildring framträder så en kombinerat självmedveten och komplexfylld konstärsnatur..." Att notisen inleds med att hänvisa till Det parapornografiska manifestet gör inte saken bättre.

Om syftet med Lagerholms recension var att döda boken, så lyckades han riktigt väl. När jag kikade på hur många exemplar som finns på biblioteken i Stockholms län fann jag att summan var 13 ex. Jag jämförde med några andra romaner utgivna vid samma tid och fann att de låg på mellan 50 till 70 exemplar. (Senare fick jag reda på att det bara finns 4 ex i hela Malmö kommun.)

Grattis. 

ELBOKEN - IGEN

Vertigo kommer att släppa ett gäng "eböcker" eller rättare sagt elböcker under hösten, pga allmänhetens ivriga efterfrågande. Detta har gett upphov till ytterligare funderingar.

Under antiken lästes böcker via slavar, sägs det. En fri man läste inte själv: det skulle ha varit att bli rövknullad av författaren menade man (därav Vertigos berömda slagord). Fortfarande under medeltiden läste människor oftast högt, även när de satt själva. Senare, i och med tryckkonsten, blev det tvärtom vanligare med vad vår tids människor menar med läsning, dvs tyst ensamläsning.

Boken är hög grad identisk med texten. Mediet är den läsande människan.

För måleriet, musiken och teatern skedde en revolution under andra hälften av 1800-talet: fotografiet, skivspelaren respektive filmprojektorn. Plötsligt behövde du inte gå på konsert eller spela själv för att höra musik: du kunde lyssna på valfri musik via ett medium.

Läsplattan motsvarar skivspelaren. Nu är mediumet frigjort från texten, för första gången. Hur skulle något sådant som en bok ha sett ut för musiken? Om boken inte motsvarar en konsert (det skulle snarare vara t ex den ensamma högläsningen ur ett manuskript), och inte heller en notbok (även om vissa "läsare" av en sådan bitvis säkert kan "höra" musiken) - vad skulle det vara? Jag tänker mig något i stil med en amöba som du pressar mot örat, en kladdig, vibrerande sak som bara har en symfoni eller liknande i sig.

Det intressanta är ju att litteraturens motsvarighet till skivspelaren kommer samtidigt som vi hamnat i en tid utmärkt av digitala nätverk - och fildelning. Litteraturen hoppade över skivspelaren och hamnade direkt i skärmvärlden.

Kan det vara så att boken ändå mer liknar konserten eller teaterföreställningen och att texterna som konsumeras på läsplattorna - de nyskrivna alltså - kommer att ändra karaktär på samma sätt som filmen utvecklades bort från teatern? Och att "boken" därmed kommer att leva vidare parallellt med "eboken" och med egna egenskaper?

ERRATA

Det finns olika sätt skriva en historisk roman. Jag urskiljer dessa som fältets ytterligheter:

1. Du kan välja att ligga mycket nära kända historiska fakta, i princip skriva historia fast med skönlitterär prosa och anstränga dig för att låta karaktärerna tänka och säga saker som du kan anta att de verkligen gjorde.

2. Du kan välja att vara ytterst fri, kanske som Thomas Pynchon i Maxon & Dixon och Against the Day eller Malte Perssons Edelcrantz förbindelser, där det historiska är en lekplats för postmodernistiska sammanblandningar, ironier och illusionsstörningar, där det anakronistiska och det historiskt faktiska blandas i vad som kanske i första hand är en språkkonst.

Min roman om Händel, Mitt grymma öde, placerar sig någonstans mellan dessa ytterligheter, tänker jag mig. Skrivandet uppstod ur vad jag såg som ett glapp mellan Händels passionerade musik och det vi vet om hans biografi, som förefaller ovanligt fattig på känslor och intima relationer.

Texten är i grunden anakronistisk, i det att historiens berättare, Händel själv i imperfekt, rimligen inte känner och tänker som en människa på 1700-talet skulle ha gjort. Men jag skulle hävda att detta i stort sett gäller alla former av historiska romaner, bara mer eller mindre uttalat.

Samtidigt förhåller sig romanen på ett intimt sätt till historiska dokument. Som idéhistoriker (jag disputerade 2002 med en avhandling om alkemin i slutet av 1700-talet), har jag alltid arbetat mycket nära källorna: brev, dagböcker, dåtida förord, dåtida tidningsartiklar osv. Jag är en arkivråtta.

Denna närhet till dåtida texter har jag bevarat i arbetet med Mitt grymma öde. Jag utgick inte i första hand från någon av de många biografierna över Händel, utan istället från en samling av dokument ur och kring hans liv som är samlade i Otto Erich Deutschs Handel: A Documentary Biography (1955). Den påläste Händel-fantasten kommer att känna igen en hel del fraser i främst dialogerna som är hämtade direkt från källorna.

Samtidigt är Händels kända biografi romanens exoskelett. Årtal, verk, platser, namn, resor, musikinstrument, mat, kläder och andra konkreta detaljer är i möjligaste grad korrekt skildrade. I romanen finns alltså en åtskillnad mellan exoskelettet och de mjuka inälvorna som skildrar Händels känslor och kärleksliv. Några scener kan tänkas placeras mitt emellan dessa, exempelvis dialogerna med Leibnitz, drottning Anne och Newton.

I ett par av recensionerna har anmälarna påpekat fel i exoskelettet. Musikkritikern Sara Norling pekade på flera saker i sin text i Aftonbladet, och David Stenbeck i sin recension i Kristianstadsbladet på att vissa italienska fraser var inkorrekta. 

I vinter kommer Svenska Ljud Classics släppa en ambitiös ljudboksutgåva av romanen, inklusive nytt förord och musikexempel. Inför den utgåvan har jag samlat mig till ett antal rättelser. Det känns kluvet att rätta i en romantext, men det förefaller ändå motiverat eftersom det endast handlar om själva exoskelettet.

Så, här, kommer listan över rättelser som den välvilliga läsaren själv kan infoga i sitt exemplar av romanen om så önskas.

ERRATA

s 13 rad 19: ”Den var nu en dirigentpinne” skall vara ”Den var nu en orkesterledares stråke.”

s 14 rad 1: ”Dirigenten som dompterar” skall vara ”Orkesterledaren som dompterar”

s 14 rad 7: ”Dirigent, bäste herre” skall vara ”Orkesterledare, bäste herre”

s 14 rad 10: ”dirigenten i orkesterdiket” skall vara ”Orkesterledaren framför musikanterna ”

s 14 rad 14: ”enkla gester med sin trollstav” skall vara ”enkla gester”.

s 14 rad 16: s 15 rad 11: ”dirigenten” skall vara ”orkesterledaren”

s 14 rad 29: ”dirigenten” skall vara ”orkesterledaren”

s 15 rad 6: ”dirigenten” skall vara ”orkesterledaren”

s 15 rad 7: ”dirigenten” skall vara ”orkesterledaren”

s 15 rad 11: ”dirigenten” skall vara ”orkesterledaren”

s 79 rad 7: ”Jag dirigerade.” Skall vara ”jag ledde orkestern med fiolen under hakan.”

s 87 rad 12: ”signore Händel” skall vara ”signor Händel”.

s 110 rad 16: ”Jag dirigerade själv föreställningen.” skall vara ”Jag ledde själv föreställningen med min fiol under hakan.”

s 110 rad 24: ”Jag glömde att dirigera.” skall vara ”Jag glömde att spela.”

s 120 rad 8: ”vackra altröst” skall vara ”vackra stämma”

s 121 rad 1, två gånger: : ”signore Händel” skall vara ”signor Händel”.

s 129 rad 2: ”mitt tredje oratorium, Dixit Dominux, haft premiär” skall vara ”min psalmtonsättning Dixit Dominus haft premiär”

s 141 näst sista raden: ”signore Orlando” skall vara ”signor Orlando”

s 195 rad 6: ”signore Händel” skall vara ”signor Händel”.

s 216 rad 23: ”när du dirigerar musikerna” skall vara ”när du leder musikerna”

s 218 rad 22: ”aderton” skall vara ”sjutton”

s 220 rad 5: ”aderton” skall vara ”sjutton”

s 222 rad 5: ”aderton döda barn” skall vara ”sjutton döda barn”

s 222 rad 12: ”dirigerade jag mitt gamla Te Deum” skall vara ”ledde jag ett framförande av mitt gamla…”

s 229 rad 2: ”jag dirigerade den här gången med fiolen” skall vara ”Jag dirigerade med fiolen”

s 239 rad 3: ”aderton” skall vara ”sjutton”

s 244 12: ”basuner” skall vara ”fagotter”

s 359 rad 5: ”dirigera dirigenten” skall vara ”leda orkesterledaren”

(Tack till Sara Norling och David Stenbeck för deras insats!)

QX-RECENSION

Föreställ dig själv hur glad jag blev över recensionen av Mitt grymma öde i senaste numret av magasinet QX, där Ulrika Larsson skriver:

"När jag höll boken i handen för första gången blev förväntningarna skyhöga, inget annat är möjligt för en roman som pryds av Artemisia Gentileschis Judit och Holofernes. Kunde Edenborg verkligen levererera i klass med detta? Eller skulle vingarna smälta när han flugit för nära solen? Svaret är att det borde inte vara möjligt att skriva så här - men han har gjort det och Mitt grymma öde är en härligt svulstig roman i barockens anda. Läs!"

HÄNDEL PÅ SÖDERBOKHANDELN

På torsdag den 4 oktober kl 19 kommer jag att göra ett framträdande på Söderbokhandeln på Götgatan i Stockholm och tala om Mitt grymma öde. Förlaget Natur och kultur har lovat att bjuda på vin. Jag har gjort flera sådana uppträdanden på denna suveräna kvalitetsbokhandel och det brukar alltid bli intimt, hjärtligt och intensivt.

Eftersom jag har en hel timme på mig att hålla låda tänker jag avslöja en massa saker kring romanen jag aldrig berättat förut. Dessutom finns naturligtvis högar av boken till försäljning, och jag signerar mer än gärna.

MINNEN FRÅN MÄSSAN 2

För ett år sedan hostade min trasiga hjärna upp en serie minnesfragment från bokmässan i Göteborg: den är alltid en kaotisk tillställning, med extremt många extremt korta möten med bekanta och främlingar, med stark stress och en hel del berusning, så möjligheten att skapa en samlad skildring är, skulle jag vilja hävda, en omöjlighet.

Här rabblar jag upp några kvardröjande impressioner från årets upplaga av detta imaginära Afrika:

Parkeringsplatsfesten, bokmässans viktigaste party, blev en lika oväntad succé som alltid, trots ösregn. De genialiska Pequod-förläggarna Anders och Pär hade den här gången till och med byggt en egen bar på p-platsen där de blandade drinkar... jag tror det klustrades ihop ett hundratal personer under det lilla taket i p-platsens dunklaste hörn, magnifikt!

På den sedvanliga skrytmiddagen på Börsen stod plötsligt två ostronmän och öppnade skal för brinnande livet... frossare som jag är fyllde jag tallrik efter tallrik av dessa dallrande, livs levande varelser och slukade dem tillsammans med NoK:s Helena Eitrem, som å det förnämligaste skött informatiken kring min roman.

Under ett tequila-inducerat vansinnesrus presenterades jag för en stormtruppsmedlem som jag genast angrep med knytnävarna, men ögonblicket efter såg jag hans förskräckta min och försökte reparera skadan med en djup tungkyss - vilket var mycket mer uppskattat.

Jag drack en öl med mina agenter Magdalena Hedlund och Susanne Widén och den holländska översättaren Janny Middelbeek-Oortgiesen, och jag tänker att om de kan förmedla ens en bråkdel av den smickrande entusiasm de uttrycker för Mitt grymma öde så kommer den att säljas till all världens bokförlag på Frankfurtmässan nästa vecka.

Den enda riktiga skandalen jag lyckades åstadkomma i år var när jag i Fokus monter - på deras begäran vill jag betona! - läste upp det snuskigaste textstycke jag kunde komma på (naturligtvis ur Mammas tre flickor). Min samtalspartner Johanna Koljonen blev så förskräckt att hon höll för öronen, och alla i publiken tog ett steg bakåt och uttryckte en sannskyldig skräckblandad förtjusning. Efteråt talades det rentav om polisanmälningar - succé!

Tillsammans med Sonja Schwarzenberger och Lotta Lundberg gjorde jag ett välbesökt seminarium kring mina och Lottas romaner. Under alla mina år på bokmässan har jag aldrig varit med om ett seminarium som fått publiken att skratta så mycket, och bokbloggaren Annika Koldenius utnämnde det till bokmässans bästa!

Annelie Babitz gjorde en serie succéartade signeringar i Vertigos monter, fantastiskt roligt att se att hennes briljanta roman Bakom den nakna huden har väckt ett sådant intresse: vi sålde vartenda exemplar av alla de många vi tagit med!

Under en direktsändning i Malou på TV4 från mässan stoltserade jag med min "SEX, DRUGS, COMMUNISM"-tshirt vilket skapade ett visst uppseende.

Två nätter i rad fick jag äran att delta i exklusiva herrfester i Alexander Bards svit: nakna karlar, champagne, barockmusik, kasperteater, improviserade mimföreställningar och tarmtrumpeter! Kanske borde jag dock ha sett till att sova åtminstone några timmar innan jag skulle köra hem från Göteborg med Vertigosläpet... men jag överlevde, så strunt.

Här är det finaste fotot från mässan, taget av Bokhoras Jessica Björkäng, där min käre vän och kollega Mikael Fant passar på att visa framtassarna:

BOKMÄSSESCHEMA

I övermorgon far jag till Göteborg och bokmässan. För första gången någonsin kommer jag inte vara där som förläggare, utan som författare. Vertigos monter ligger som vanligt på B02:01, men i år kommer jag inte vara på plats, utan montern kommer att skötas av förlagets eminente sekreterare Erik Janelm och eminente illustratör Magnus Frederiksen och diverse frivilliga.

Själv kommer jag att glida omkring och göra enstaka framträdanden, enligt nedanstående:

TORSDAG
11.00 medverkar i Malou på TV4 live Kf01:02 och pratar om Mitt grymma öde
16,30: intervju i ETC:s monter B05:62 om Mitt grymma öde

FREDAG
16,00 samtal med Johanna Koljonen i Fokus monter B07:61 om erotisk litteratur och Mitt grymma öde

LÖRDAG
15,00 Utdelning av seriepriset Urhunden (Hungerhuset är nominerad till årets svenska serialbum)
16,00 seminarium med Sonja Schwarzenberger och Lotta Lundberg om Mitt grymma öde i sal J1

SÖNDAG
11,00 pratar i RFSU:s monter B03:62 om erotisk litteratur
12,30 intervjuas av Alexander Bard i Aftonbladets monter B07:40 om Mitt grymma öde

NÅGRA ORD OM ORDEN OM MINA ORD

Nu, en vecka efter första recensionsdatum för Mitt grymma öde, sitter jag med en vacker samling recensioner av romanen framför mig (citat och länkar i förra inlägget). Det var inte särskilt många redaktioner som värderade min roman lika högt som Jens Lapidus senaste och publicerade på själva recensionsdatum, men efterhand har den fått ett ganska brett mottagande.

Jag läser igenom anmälningarna. Jag slås av några saker.

För det första studsar jag över att så många av kritikerna bara ser sex och gladporr i berättelsen. Jag ser det inte så själv. I mina ögon är det en i grunden dyster roman om ensamhet och konstnärskap. Dock, skall sägas, innehöll den ursprungliga versionen av manuset, inlämnat för snart två år sedan, en hel del grafisk erotik. Det mesta ströks. Och naturligtvis finns det många komiska scener, som mina egna favoritavsnitt, dialogerna mellan Händel och drottning Anne.

Jag tänker att mitt dåliga rykte och min förläggarpersona här har stått i vägen för läsningen av Mitt grymma öde: bilden av pornografen, den smutsiga clownen, den fjantiga provokatören tycks skapa en förförståelse som styr ögonen bort från det som är allvarligt och poetiskt i texten.

(Om romanen skulle råka bli översatt och utgiven i annat land, får jag tillfälle att se om denna tanke stämmer eller om det faktiskt är så att gladporr är centralt i den.)

För det andra tänker jag att det finns en skarp skillnad mellan dem som skriver i rikspress och dem som skriver i landsortspress.

I rikspressen skriver kritikerna: "en bok jag blivit ganska förtjust i", "rätt härlig läsning" och "Mitt grymma öde är knappast den ocensurerade version av Händels liv som förlaget lovar. Det är kanske inte ens en roman om Händel, utan avstamp för något helt annat. Det gör den inte mindre intressant."

I landsortspressen skriver kritikerna: "Edenborg har skrivit ett mästerverk.", "elegant, stundtals rent briljant prosa", "ett lysande drama", "jag är imponerad", "tveklöst årets bästa svenska roman" osv.

Skillnaden är påtaglig. Den handlar dock inte alls om att landsortstidningarnas kritiker skulle vara mer positiva, tvärtom de kan vara mer brutala än någon: "Edenborgs maniska intresse för Händels eventuella perverterade sexualitet är lite tröttsamma att läsa om för den som inte delar hans intresse."

Det förefaller helt enkelt som om landsortstidningarnas kritiker är mindre ängsliga, att de är mer rakt på sak och tillåter sig att uttala starka omdömen, medan rikspressens kritiker svävar på målet och oftast lämnar läsaren osäker på om recensionen är positiv eller negativ.

Vad kan detta bero på?

Slutligen: recensioner i all ära, men gladast blir jag av läsares spontana omdömen och tankar. Haffa mig gärna på bokmässan och berätta vad du tycker och inte tycker om romanen! eller skriv för all del en kommentar här i bloggen.

Hatare eller älskare: välkommen!

FÖRSTA HÄNDEL-VÅGEN

Nu har de första recensionerna av Mitt grymma öde kommit! Det har hunnit sägas en del vackra ord om min roman:

I SvD skrev Fabian Kastner: "Det är en livfull, vibrerande resa med fräck dialog och bilder som etsar sig fast på näthinnan: av slöa, skönsjungande valrossar och annat. Om det inte redan framgått så är det en bok jag blivit ganska så förtjust i."

I VLT skrev Mats Adolfsson: "Att kalla boken lustfylld är kanske inte helt rätt. Snarare är den barockt grotesk, men på ett underhållande sätt för den som klarar av att läsa denna typ av böcker."

I Expressen skrev Gunilla Brodrej: "En oemotståndlig och musikalisk bladvändare för adult-kanalen."

I Dagens Nyheter skrev Martin Nyström: "Tack vare skärpan i bildspråket och intensiteten i själva prosan fascineras man mer och mer. Det handlar ju om en genial man, men som så hatar sitt liv och alla andras att han vill 'utrota det mänskliga'. [---] Death metal i barockmiljö."

I Helsingborgs Dagblad skriver skrev Crister Enander: "...det är en ynnest att i hans sällskap få beträda barockens tid och få den skildrad genom Händels inte så litet förvridna och absurda perspektiv. [---] Edenborg skriver med en laddad och intim intensitet, språket skapar liv och konturskarpa bilder på ett sätt som övertygar och inger läsaren en förvånansvärt klar föreställning av och känsla för barockens märkliga ideal och värderingar. Kort och enkelt uttryckt: Jag är imponerad."

I Jönköpings-Posten skrev Björn Kohlström: "Den är skriven som en gotisk fantasi, och är fasansfullt underhållande, och tveklöst årets bästa svenska roman. [---] Det är en roman som utger sig vara magnifik, som vågar vara ambitiös och modig, och som går i land med sina anspråk."

 I Upsala Nya Tidning skrev John Sjögren: "Edenborg har skrivit en vindlande, språkligt sprudlande, fasansfull, tänkvärd, stundtals mycket rolig och oavbrutet underhållande roman. Det är bara att konstatera: Edenborg har skrivit ett mästerverk."

I Aftonbladet skriver musikkritikern Sara Norling: "Det är en grym berättelse, om en pojke som utsätts för övergrepp från alla håll. Från modern och fadern, livkirurgen, (av sonen här kallad Slaktaren), musikläraren, en kardinal, en sångerska. En berättelse om en ensam man som vantrivs i sin kropp, drömmer om renhet och våldsam konst, som låter sig utnyttjas och i sin tur utnyttjar andra."

I NorraSkåne skriver Lennart Bromander: "Hans roman Mitt grymma öde är rena orgien i Händels sexualitet, skriven på elegant, stundtals rent briljant prosa, vilket ger skjuts åt det ofta lätt groteska innehållet."

 I Norrköpings Tidningar skriver Inger Dahlman: "Carl-Michael Edenborgs förtjänst är att han kreerat ett lysande drama, monstruöst, överdådigt och grymt som den operagenre Händel komponerade för."

Imorgon lördag förmiddag deltar jag i en diskussion om erotisk litteratur i "Lundströms bokradio" i P1 - det går också att lyssna på via webben sen.

INTERVJUER OM EROTIK

Jag överdriver inte om jag säger att jag har blivit intervjuad minst tjugo gånger de senaste månaderna angående en viss internationell bestseller med S/M-tema. Jag har blivit uppringd och svarat på en rad frågor, som handlar om erotisk litteratur.

Det lustiga är att det inte är den första gången som detta händer. För fem år sedan fanns det också en period med samma innehåll. Den gången krokade det inte i en särskild titel, utan mer i ett allmänt ökat intresse för genren.

Då skrev jag den här kröniken (för Fria tidningarna), den är rätt kul, så jag trycker av den här:

---

Nu ringer journalisterna igen. Mobilen darrar i fickan som ett litet stressat djur, jagat av elektriska stötar som fortplantas in i mitt nervsystem och får min organism i oordning.

            Varför ringer de den här gången? Jo, för att nu är det trend med erotisk litteratur. Eller snarare: reportar och redaktörer känner på sig att det kanske är på gång med en trend.

            Förläggare har jag varit i fjorton år. Vertigos första bok var Apollinaires De elvatusen spöna, en fantastisk roman frnå 1907 fylld med surrealism, poesi, sex, våld och humor. Jag satte, tryckte, bladade, limmade och cyklade runt och sålde den lilla gula boken.

            Nu fungerar Vertigo lite annorlunda. Böckerna trycks i Finland, försäljningen sköts av grossister, det mesta sker genom internet, jag ligger på gräsmattan och jobbar.             Nu är det plötsligt trend med erotisk litteratur. Och telefonen ringer. Journalister ställer frågor. Jag förvånas över två saker: för det första över konjunkturerna i detta intresse. Det kan gå månader mellan varven, och så plötsligt, vissa veckor, ringer reportrar från medier jag knappt visste fanns och ställer sina frågor.

            Det andra jag förvånas över har att göra med själva dessa frågor: de är nästan identiska varje gång. Jag skulle lätt kunna trycka ett färdigt svarsformulär och skicka till var och en av dem så skulle vi slippa ödsla tid på intervjuer.

            Hur kommer det sig att alla journalister alltid ställer samma frågor? Har de dataprogram som skriver ut dem?

            Inledande standardfråga: ”Varför ger du ut erotisk litteratur?”

            Standardsvar: ”För att jag själv tycker om att läsa erotisk litteratur. För att jag tycker om att läsaren påverkas så starkt: hon blir kåt, hon blir lycklig, hon blir rädd, hon skrattar, hon runkar, hon bävar, hon skäms, hon äcklas och hon njuter. För att läsarens livsrum vidgas, hennes tolerans för de egna fantasierna vidgas, hennes begär mångfaldigas och kompliceras.”

            I andra änden av linjen hör jag tangenterna knattra. Sedan kommer nästa standardfråga: kanske ”Vem är det som läser erotisk litteratur?” eller ”Tycker du att intresset har ökat för den erotiska litteraturen på sistone?”. Och så mina svar på det.

            Kanske borde jag göra på ett annat sätt. Om nu varje journalist ställer samma fråga, kanske jag borde svara helt annorlunda varje gång istället. Vad tvingar mig att säga som det är? Och vad vet jag egentligen om hur det är?

            ”Varför ger du ut erotisk litteratur?”

            Första gången: ”Jag säger som chefen på en av Sveriges största bokklubbar: jag säljer och skäms. Jag äcklas över den här sexuella frispråkigheten och de snaskiga fantasierna, men böckerna säljer som fan.”

            Nästa gång: ”Jag ser det som min heliga mission att förändra civilisationen genom att sprida ett budskap om sexuell frigjordhet och rätten att njuta. Många människor är så tillknäppta och hämmade, jag vill med mina böcker visa att det är härligt och naturligt med sex.”

            Tredje gången: ”För att provocera och äckla alla borgerliga människor. Jag tycker om att bli betraktad som en smutsig pornograf som borde utrotas som en kackerlacka samtidigt som jag spottar i ansiktet på dem som tycker så. Det är punk för mig.”

            Fjärde gången: ”Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte. Jag ligger och grubblar över det om nätterna men jag kan inte fatta det själv. Du kanske kan hjälpa mig att förstå?”

            Femte gången: ”För att få tillfälle att ta omslagsfotona. Jag gillar att få människor att ta av sig kläderna och visa könsorganen för mig. Kameran och bokutgivningen är bara en ursäkt för att få vara pervers.”

            Sjätte gången: ”För att jag är sjuk. Jag blev sexuellt trakasserad som barn och bearbetar traumat genom att ge ut pornografi. Vertigos erotiska klassiker är ett rop på hjälp. HJÄLP!”

            Och så vidare. Jag undrar vad som skulle hända? Jag tänker mig tre alternativ: antingen slutar de ringa eller också börjar de variera sina frågor, det skulle vara trevligt.

            Men det troliga är väl att de inte skulle ha tid att ens märka det. Journalister vet oftast redan vad nyheten innehåller innan de gör intervjun. Om något svar inte föll dem på läppen skulle det bara raderas.

DET HÄNDE MED HÄNDEL

Onsdagen den femte september firades utgivningen av min roman Mitt grymma öde. Ärorika förlaget Natur och kultur bokade vackra Teater Lederman nära St Eriksplan, och vi sydde ihop ett fint program. Ganska snart blev det uppenbart att vi underskattat intresset. Brandsäkerheten krävde att ytterdörren låstes: det var tyvärr många som fåfängt ryckte i den.



Inne i salongen satt vid det laget etthundrafemtio personer, väntande på vad som komma skulle. Jag lovar att det var en fin känsla att smygtitta genom ridån och inse att stället var fullsatt. Till slut gjorde jag entré, ensam och stolt som en tupp. Med strålkastarna i ansiktet såg jag i stort sett ingenting, men jag kände lukten och hörde ljudet av en kärleksfull och uppskattande publik när jag introducerade min roman och Händel:



Sedan kom min gäst Alexander Bard in på scenen. Han drog med sig publiken i skrattstormar och spontana applåder när vi diskuterade sex, pengar och konst. Samtalet avslutades med att Alexander knöt knäven och skrek "Tillbaka till barocken!"



Mellan dessa framträdanden hade vi tre musiknummer. De briljanta sångarna ackompanjerades av den enastående Ola Ottoson. Ett särskilt jubel uppstod när jag avslöjade det hemliga maktcentrum där jag ursprungligen träffade både Alexander och Ola: bastun på Forsgrenska badet...

 

De båda sångarna gjorde en enastående insats. Sopranen Elsa Ridderstedt sjöng den vackra arian "Lascia ch'io pianga" (vars text fått ge namn åt min roman!), och tenoren Henric Strömberg "Total eclipse", varefter de förenades i duetten "As steals the morn":



Efter föreställningen satt jag och signerade böcker en bra stund: den långa, ringlande kön till signeringsbordet var en härlig syn. Till slut fick jag också chansen att mingla, bland annat med bokens enastående formgivare, Elina Grandin (till vänster på fotot), Hampus Lindblad, Martin Tistedt, Anna-Maria Sörberg och Ulla Ekström von Essen:

 

Det var ett av mitt livs lyckligaste kvällar. Och jag tror alla som var där kan enas om att den som bokrelease betraktad var alldeles, alldeles underbar.

(Alla foton tagna av Helena Eitrem, förutom det sista som togs av Katarina Rosengren Falk.)

HÄNDEL-KVÄLL 5 SEPTEMBER

Min roman om Händel har kommit från tryckeriet. Nästa vecka släpps den ut i världen, den 13 september är det recensionsdatum. Trots alla trycksaker jag satt mitt och andra namn under tidigare, har jag aldrig känt mig så stolt över något jag gjort som Mitt grymma öde.



När det första exet hade kommit på posten, vågade jag knappt öppna paketet. Men när jag väl gjorde det, blev jag överlycklig. Elina Grandins omslagsdesign är omstörtande, de 370 krämfärgade sidorna är trådbundna, och skyddsomslaget är tryckt på ett fint papper, med en härlig, sammetsaktig känsla.



Den femte september har förlaget Natur och kultur bokat vackra Teater Ledermann vid St Eriksplan för en kväll ägnad åt romanen och åt Händels musik. På scenen finns förutom jag själv Alexander Bard (som jag kommer att prata musik, pengar och barock med), tenoren Henric Strömberg (som också råkar vara min bror), sopranen Elsa Ridderstedt och pianisten Ola Ottoson.



Det blir alltså inte bara ett fantastiskt mingelparty där du kan dricka och köpa böcker som du kan få signerade, det blir också ett rikhaltigt program med arior, duetter och läsningar. Till råga på allt kostar det inte ett öre att komma in, men se till att inte komma försent, platserna är begränsade!



Plats: Teater Lederman, Gästrikegatan 13

Tid: onsdagen den 5 september klockan 19-22

FÖRST SOM TRAGEDI

I sin bok Louis Bonapartes adertonde brumaire från 1852, skriver Marx vad som senare skall bli en odödlig sentens om hur historien upprepar sig: "först som tragedi, sedan som fars."

Om vi vill utveckla Marx tankegång dialektiskt, hegelianisera dem via genreavgränsningarnas egna dikotomier, kunde det bli något i den här stilen:

Första gången som tragedi

Andra gången som fars

Tredje gången som melodram

Fjärde gången som komedi

Femte gången som thriller

Sjätte gången som romantisk komedi

Sjunde gången som vardagsdrama

Åttonde gången som parodi

Nionde gången som dramadokumentär

Tionde gången som reality show

- osv osv  fyll i resten själv.

ANNELIE BABITZ: BAKOM DEN NAKNA HUDEN

Den senaste Vertigoboken verkar bli en av höstens mest omtalade: redan innan den kommit från trycket hade landets alla större tidningar publicerat en TT Spektra-intervju med författaren, och fler kom i rask följd.

Annelie Babitz är journalist men försörjde sig inom några år inom striptease. I den självbiografiska romanen Bakom den nakna huden: en berättelse om avklädning skildrar hon livet i logen, gemenskapen mellan tjejerna, det hårda, det ljusa, det levande och det farliga, manssvinen, de feministiska insikterna, musiken och dansen.

Det finns rätt många självbiografiska böcker av folk som jobbat med striptease och porr, men jag har aldrig tidigare läst en så välskriven skildring av detta liv som levs i samhällets skugga: språket är intensivt, poetiskt, rasande, kraftfullt och skimrande av en paradoxal kärlek till strippens kultur.

Här hittar du TT Spektra-intervjun: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/roman-om-att-vara-strippa_7412890.svd

Här Annelies Wikipedia-sida: http://sv.wikipedia.org/wiki/Annelie_Babitz

Här den stora intervjun i GöteborgsPosten (tyvärr måste du vara prenumerant för att läsa): http://www.gp.se/kulturnoje/litteratur/1.1030392-om-striptease-och-feminism

Och här inslaget i "Ligga med P3" om boken: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3940&artikel=5230616

Du köper boken i alla välsorterade boklådor, i nätbokhandeln eller direkt från förlagets hemsida.

ÄR JAG ANASTASIA WAHL?

Om det står på Wikipedia, är det sant. Eller?

I artikeln om mig framför det som en självklar sanning att jag är Anastasia Wahl, författaren till böckerna om Klitty. Enda källan som anges är Jens Liljestrands recension av mitt Det parapornografiska manifestet i Sydsvenska Dagbladet.

Jag vet inte varifrån Jens Liljestrand har fått den här uppgiften. Det hade varit mer logiskt om Wikipedia-sidan utpekat mig som människan bakom pseudonymen "Gunnar Blå" eftersom jag ju i många avseenden faktiskt är Gunnar. Men Anastasia Wahl?

Låt det alltså vara sagt: Jag är inte Anastasia Wahl. Jag ska dock erkänna att jag som redaktör har satt ovanligt mycket prägel på delar av hennes texter, och dessutom var den ursprungliga idén till bokserien min – jag kommer snart att berätta den historien i följetongen om Vertigos historia.

[Uppdatering efter tjugo minuter: Inser nu svårigheten i att skriva om Wikipedia, artikeln är redan korrigerad! Här läser du den gamla versionen.]

CÉLINE-KRITIK

Sent omsider fick Vertigos utgåva av L-F Célines aldrig tidigare översatte efterkrigsroman Från slott till slott ett ganska stort antal recensioner av mycket skiftande kvalitet:

Fabian Kastner i Svenska Dagbladet: "Att öppna den är att dyka ned i en sjudande malström av invektiv och förbittrat hat, furiösa utropstecken och andtrutna ellipser. Den ofullständiga satsbyggnaden driver lätt upp lästakten till rena vansinnestempot..."

Arios Fioretos i Dagens Nyheter: "I ett osaligt hopkok där tanken ständigt hamnar på avvägar och ingen är så nobel att han inte förtjänar ytterligare en dolkstöt i ryggen, tar författaren heder och ära av allt och alla. Som fullblodscyniker tycks han anta att varje människa djupast inne är funtad som han själv."

Nikanor Teratologen i Tidningen kulturen: " [Célines texter] är väl värda att läsas och läsas om igen - inte helt lättillgängliga, men oerhört mycket mer "aktuella" och innebördsrika än alla små förtjusande och garanterat harmlösa romaner som i en lättviktig maktservil litteraturbransch kläcks fram i en rasande takt i vår tid, skrivna av skenheliga fäsörer till självgoda kretiners andefattiga uppbyggelse. Hos Céline får man i alla fall ordentligt tuggmotstånd, en levande själ, luttrade känslor, utståndna lidanden transponerade till en krönika över en genomrutten offentlighet och en civilisations undergång."

Den utmärkte bokbloggaren Bernur: "Kanske Céline är litteraturens argaste protagonist sedan Akilles. Det sades om Pasolini att det var lika svårt att hejda hans konservationsflöde som att få stopp på en F 1-bil på tävlingsbanan, och det är ungefär så det känns att läsa Céline, att man ställs inför (häst)krafter som man inte kan rubba. / En energi av annat slag. Ingen teknik kan förbereda dig på hur det är att läsa heller: glöm allt du har lärt dig, liksom. Bland annat också därför är det en nödvändig bok att läsa – som en påminnelse om vikten att överge alla fasta läsrutiner, att du behöver lära dig läsa på nytt för att kunna läsa den här illbattingens monolog med behållning, utan (enbart) yrsel."

Camilla Nilsson i Norrköpings tidning: "Det är sällan man möter en så rakt igenom energisk text som den i Från slott till slott. Det är lätt att stressa upp sig under läsningen och därmed förlora en del på vägen. Faktum är att det krävs ett annorlunda sätt att ta sig an texten än normalt. Céline var en nydanare inom litteraturen på sin tid, och än idag skiljer sig hans verk från mängden."

Tomas Lidbeck i Kristianstadsbladet: "För även om Céline inte är något tillförlitligt vittne så är helheten större än delarna. Här skriver förloraren historien om skammen, de patetiska försöken till bortförklaringar, fruktan för framtiden, det fåfänga hoppet om en seger, drömmen om den stora bomben som ska vända nederlag till seger, allt skildrat i en malström av paranoia, våld och förvissning om att den yttersta stunden är nära förestående."

Ann Lingebrandt i Helsingborgs Dagblad: "Hans Johansson har gjort en imponerande ledig översättning, på samma gång uppfinningsrik och flödande följsam, om man nu kan använda ett sådant ord om denna bångstyriga stil. Visserligen har kverulanten Céline fastnat i det förgångna på sin förbittrade minnesresa, men hans färd genom språket är oavlåtligen fylld av ny energi."

Boken köper du direkt från Vertigo!

ZOMBIER

[Jag förirrade mig in i gamla mappar inne i gamla mappar på min hårddisk och hittade texter jag inte har något minne av att ha skrivit, det kan ha varit tio år sedan, eller mer, eller mindre, jag har ingen aning. Varför inte lägga ut dem i bloggen, tänkte jag då. Så här kommer en:]

ZOMBIE. Idén om det hjärndöda vandrande liket som äter människor härstammar från 60-talsfilmen Night of The Living Dead. Inspirationen kom från den haititiska voodoon, där man tror på uppväckandet av de döda – något som visserligen även kristna tror på, om än först på yttersta dagen.
    I dagligt tal används ordet zombie för att beskriva människor som befinner sig i tillstånd av djup dumhet och slöhet, kanske i samband med sjukdom, depression eller rus. Det som utmärker zombien är okommunicerbarheten, de långsamma rörelserna och frånvaron av annat hjärninnehåll än “mat, mat…“ Enda sättet att stoppa dem är en kula i hjärnan.
    Zombien har även, t ex i den samhällskritiska zombiefilmen Dawn of the Dead, blivit en symbol för konsumtionssamhällets människotyp: en köttätande växt. Det är en nidbild av den själlösa massmänniskan som helt styrs av de mest primitiva och närliggande behoven.
    Frågan är dock om inte det nya årtusendet har skapat en ny sorts zombie. Medan 1900-talets zombie utmärktes av sin långsamhet, misstänker jag att den nya tidens zombie tvärtom är en snabb jävel.
    Det ligger en lika djup själlöshet och hjärndödhet i det rastlösa sökandet efter “upplevelser, upplevelser…“ som i de gamla stapplande zombiernas jakt på “mat, mat…“. Förutom hastigheten är den största skillnaden att de gamla zombierna var ruttna och stinkande; våra nya zombier går på gym och plastikopererar sig för att se fräscha ut.
    IT-zombierna, globaliseringszombierna, den nya ekonomins överklasszombier framstår lätt som en oemotståndlig massa av skenande lik som det inte på några sätt går att kommunicera med. Om en av dem får en kula i hjärnan, kommer tio nya med självsäkra leenden och tar ohämmat för sig bland ettorna och nollorna medan nya lik staplas på gatorna.
    Liksom i klassiska zombiefilmer som Zombie Flesh-Eaters och The Beyond är det heller ingenting som tyder på ett lyckligt slut. Tvärtom: zombierna tar över! Beware of the zombies!

SUBJEKT: UNDERKASTAD

Det sägs att Kopernikus, Marx och Freud markerar tre deterritorialiseringar av människan: bort från universums centrum, bort från historiens centrum och bort från hennes eget centrum.  Efter deras tre revolutioner är människan helt enkelt inte längre herre, varken i sitt eget eller någon annans hus.

Om vi för ögonblicket identifierar människan med subjektet – för det är knappast organismen människa, ett djur bland andra, som talesättet utgår från – skulle vi kunna sammankoppla dessa modernitetens definierande ögonblick med en språkhistorisk fråga som ofta upptagit mig: varför kallas människans "jag" för "subjekt", som i det ursprungliga latinet och fortfarande i engelskan betyder "undersåte"?

"Subjectum" betyder strikt sett "underkastad". I och med den den kantianska och romantiska vändningen i filosofin (som var ett svar på såväl rationalism som empirism) kom emellertid ordet att syfta på medvetandet och jaget, som något som tar emot intryck, alltså kanske i någon mening är underkastad intrycken från världen.

I filosofihistorien har medvetandet oftast setts som den mänskliga varelsens chef: subjektet är herren. Varför kallas det då "undersåte"? Heidegger försökte besvara denna fråga genom att ersätta subjektet med "till-varo", "Da-sein", dvs en ordlek på tillvaro som skulle kunna översättas där-varo och som skulle uttrycka detta att människan liksom är kastad in i världen och befinner sig i den som en del av den.

Jag tänker mig dock att detta "underkastad" skulle kunna läsas mer ordagrant. Jag föreslår att subjektet är den eviga undersåten, den som tjänar, slaven: det eviga offret, det som exploateras.

Subjektet utnyttjas av evolutionen, av generna i våra kroppar som vill reproducera sig. Det utnyttjas av historien som arbetar tvärs genom oss med sin egen hänsynslösa mekanik. Det utnyttjas av virus och bakterier. Det utnyttjas av språket och dess memer. Det utnyttjas av alla de andra subjekten.

Alla dessa fenomen är visserligen i olika grad beroende av subjektet, samtidigt som de utnyttjar det, liksom herren är beroende av slaven: de behöver det för att kunna existera, det löser problem åt dem. Men detta betyder inte att subjektet har någon makt över dem.

Därför, tänker jag mig vidare, är ressentimentet den egenskap som utmärker subjektet, den känsla det stadigt är uppfyllt av genom att vara det evigt utnyttjade. 

Avund, bitterhet, ånger, svartsjuka, snålhet och depression – och alla de andra självömkande känslorna som spontant ofta avfärdas som dåliga och värdelösa – är rimliga reaktioner från någon som alltid är i underläge, och som definitionsmässigt saknar möjlighet att bryta sitt underläge, till skillnad från verkliga slavar och underordnade.

Härav skulle vi kunna dra många slutsatser. Till exempel skulle liberalismens ego-ism med dess retoriska framtidstro kunna avslöjas som en dold bejakelse av ressentimentet genom en klassisk reaktionsbildning. Och subjektets klagande och gnällande skulle kunna ses som dess främsta funktionssätt istället för avarter. Och idén om den fria viljan som nära kopplad till maktlöshet.

I egenskap av subjekt utropar jag således: leve ressentimentet! Det är det enda jag har.

PARAPORREN PARADERAR

Jag minns inte vad jag väntade mig, men jag är rätt säker på att jag inte väntade mig ett sådant massivt positivt mottagande av Det parapornografiska manifestet. Jag är nästan lite bekymrad. Är det verkligen så tandlöst? Det är ju inte precis som att jag inte angriper personer och fenomen eller lanserar åtminstone pseudoradikala påståenden...?

Hur som helst är jag glad om alla anmälningarna hjälper till att få läsare till texten! För tillfället jobbar jag med en engelsk översättning som det vore roligt att se utgiven så småningom.

David Stenbeck i Kristianstadsbladet: "en intressant och viktig bok" – http://www.kristianstadsbladet.se/kultur/bokrecensioner/article1628817/For-porren-i-samtiden.html

Elin Lucassi i Litteraturmagazinet: "väl värd att läsa (om och om igen) när du kommit hem och vill låta ditt solstekta huvud arbeta lite" – http://www.litteraturmagazinet.se/carl-michael-edenborg/det-parapornografiska-manifestet/recension/elin-lucassi

Benny Holmberg i Tidningen Kulturen: "det är en mycket intressant och i vissa stycken ytterligt provocerande stridspamflett Carl-Michael Edenborg författat" – http://tidningenkulturen.se/artiklar/litteratur/litteraturkritik/12244-litteratur-carl-michael-edenborg-det-parapornografiska-manifestet

Osignerad i Arbetet: "lär oss relatera till det postpornografiska tillstånd som håller oss fångna" – http://arbetet.se/2012/05/29/ink-forlags-serie/

Erik van Ooijen i Kulturdelen: "Carl-Michael Edenborgs Det parapornografiska manifestet är sanslöst stimulerande läsning, som med lika delar elegans och uppvigling lyckas samla en rikedom av eggande infall och uppslag" – http://www.kulturdelen.com/2012/05/29/bok-det-parapornografiska-manifestet/

Nina Lekander i Aftonbladet: "hellre än en sexfixerad förläggare – en dito författare som iklätt sig Bengt Anderbergs, Hans Nestius, Inge & Stens, Suzanne Brøggers och Kathy Ackers fallna mantlar och flugit vidare" – http://mobil.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article14943668.ab

John Sjögren i Uppsala Nya Tidning: "Edenborg formulerar här, med en språklig glöd som påminner om intensiteten i de klassiska modernistiska manifesten, en kritik av såväl den kommersiella pornografin som den censurivrande antipornografiska rörelsen" – http://www.unt.se/kultur/litteratur/ett-manifest-som-klar-av-skammen-1767786.aspx

Jens Liljestrand i Sydsvenskan: "en både stimulerande och oroande pamflett mot humanismen, ett intellektuellt korståg på slak lina mot vår tids etablerade syn på kön, makt, sexualitet och moral" – http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/det-jaglosa-runket

Du kan beställa boken direkt från Ink bokförlag:

http://www.inkbokforlag.com/dppm.html