SAKER SOM GJORTS

Nu kan du återigen smeka, slå och sparka mig: jag är tillbaka i Landet. Mina två veckor i Thailand gav den frukt jag hade hoppats, och dessutom mycket mer än så: jag skrev klart första versionen av Det parapornografiska manifestet (som kommer ut på Ink bokförlag i september), samt redaktörsläste de 500 sidorna i den avslutande volymen av Markis de Sades Juliette.

Det är märkligt hur väl min hjärna trivs i värmen, det är som jag tänker bättre när det är trettiofem grader varmt omkring mig. Har jag valt att födas i rätt land?

Det första besked som nådde oss när vi landade i Phuket var att Mubarak hade avsatts. Sedan dess har vi noga följt den både ohyggliga och uppbyggliga utvecklingen i Libyen. Jag har som vanligt ansatts av ohyggliga skuldkänslor och tvivel över vad jag ägnar mina dagar åt (pornografi? underliga teorier? ironiskt tänkande? dikter? istället för att göra revolution, bygga en bättre värld, uppfinna alternativa energikällor, lösa matkrisen osv), men har jag särskilt mycket val?

Jag skyller allt på Dig.


(På verandan med Juliette i knät.)

NYHETSVÄRDERING

Det är egendomligt med nyheter. Vissa nyheter har gripit mig direkt, när de rapporterades, som Palmemordet, 11 september, de nordafrikanska revolutionerna. Andra har liksom inte förmått engagera mig, som murens fall, Jugoslavienkriget, tsunamin.

De som gripit mig direkt har stimulerat mig att titta på teve, läsa tidningar, "följa med" i nyhetsflödet, på ett märkligt sätt göra mig delaktig, de har mobiliserat mitt känsloliv, mina begär. Men de som inte gripit mig, som jag liksom har noterat som historiska men ändå inte släppt in i mig, har en egendomlig förmåga att komma och spöka efteråt.

Det kan röra sig om skuldkänslor, om att jag begått ett förräderi. Tio år efter att Jugoslavienkriget inleddes kastade jag mig över varenda bok som skrivits om konflikten och lusläste, lärde mig allt om de olika faserna. Det var som en botgöring.

Nu på sistone, när jag varit på resa i Thailand, har tsunamin förföljt mig. Den är så närvarande här, både i ruinerna som halvt slukats av regnskogen och i deras kompletterande motsats, den extrema mängden nybyggen. Jag är inte särskilt vidskeplig, men fantasier om att hotellrummen och bungalowerna där jag bott har inhuserat drunknade lik har hemsökt mina nätter. Lugnast kände jag mig i ett rum högt upp i ett hotell långt upp på sluttningen i Patong.

Är jag helt enkelt spökrädd? Ja, jag är spökrädd. Blandningen av dödsskräck (möjligheten av en ny våg) och oro över att hemsökas av det förflutnas gastar har satt mitt kött i samma slags vibrationer som filmer som Ju-On. Säkert spelar skuldkänslor in här också, men vad skulle jag ha gjort? Jag kunde inte ha gjort någonting.

På samma sätt är jag inte delaktig i massakern i Tripoli, men om jag ignorerade nyhetsflödet, om jag inte på något sätt deltog i motståndet, skulle den garanterat komma och hemsöka mig om några år och fordra en syndaförlåtelse. Jag gör min bot genom att följa nyheterna, kanske retweeta en länk eller skicka en slant någonstans, genom att skaffa mig kunskaper och förståelse, genom att andas hänförelsen av ett lyckat uppror och gråta över offren.

Jag önskar bara, liksom Rasmus Fleischer, att det här deltagandet inte var så atomiserat.

MED BLÄCKFISK OCH PISTOL I TYROLEN

Det är lite fånigt, och jag borde ha vant mig vid det här laget, jag vet. Men jag blir ändå fnissigt glad när jag ser någon av mina böcker i en bokhandelshylla, som här på Pocketshop på Götgatan:


Extra glad blev jag över omgivningen: åtminstone en av mina allra mest älskade favoritböcker står ju där, Emily Brontës Svindlande höjder.

DOKUMENTATION AV VERTIGOFESTEN

Här lite dokumenation från Vertigofesten den 28 januari. Först några foton av Gunnar Blås framträdande, därefter en film. Tack Till Alexi Carpentieri för kastrering och kamera, Daniel Berg för foto och Niklas Kanarbik för filmning.

(Vertigo book release at Högkvarteret from Niklas Kanarbik on Vimeo.)

HEMINGWAY OCH GUNNAR BLÅ

Länge fick "Hemingway" mig att associera till en tjock, skäggig gubbe med en bössa och vaga minnen av Den gamle och havet som jag läste som grabb. Nu har Loka övertalat mig att läsa hans debutroman The Sun Also Rises från 1925, och en helt annan bild framträder. En sådan melankolisk text, det är något särskilt med 20-talslitteraturens melankoli, den finns hos Dashiell Hammet också: en hårdkokt melankoli. Saklig, registrerande, ledsen. En kylig och samtidigt berusad skönhet.

Huvudpersonen Jake har råkat ut för en "skada" under första världskriget. Skadan har drabbat hans könsorgan, han är alltså kastrerad, "emasculated". Sådan är ju också Gunnar, huvudpersonen i de tre böckerna som utgör Gunnar Blås Den tredje systern-trilogin. Dessutom är Jake förtjust i tjurfäktningar, det för tankarna till Georges Batailles Ögats historia, skriven bara några få år efter Hemingways roman. Ögon, kastreringar, tjurfäktningar... sårad manlighet? Kanske en manlighet som öppnar sig för poesi, känsla och skönhet först efter att det potenta, den symboliska kontrollen, har skadats?

Jag vet inte vad jag vill säga om detta. Så nu kan du få titta på en film istället, där konstnären Missasssnatch visar hur hon tänker sig saken (obs porr):

http://missasssnatch.wordpress.com/2011/01/23/snatchsnack-2010/

EDENBORG HÅLLER BRANDTAL

Jag märkte att det inte var många som laddade ned brandtalet jag höll i Aftonbladets monter på bokmässan 2010 "Om det vidriga i litteraturen" från Pirate Bay. Så jag lade upp filen direkt på nätet istället. Du lyssnar här:

http://www.vertigo.se/cmedenborg_brandtal.mp3

OM DEN ALLMÄNNA VÄRNPLIKTEN

Den 1 juli 2010 avskaffades den allmänna värnplikten i Sverige, landet fick istället en sorts yrkesarmé. Påverkad, djupt påverkad, av de senaste veckornas händelser i Nordafrika, har frågan återigen blivit aktuell för mig.

Under 70-, 80- och 90-talen diskuterades frågan mycket. Jag var alltid emot avskaffandet av allmän värnplikt. Tvärtom var jag för en utbyggnad av den, möjligen med en kortad tjänstgöringstid (från 9-12 månader till säg 4-5, direkt efter gymnasiestudierna). Skälen är två:

Dels är en allmän värnplikt för alla myndiga medborgare ett bra sätt att stärka integrationen, inte bara för människor av olika etnisk bakgrund utan även olika klass, kön, subkulturer, sexuell läggning osv (och genom "repmånader" dessutom människor av olika generation). En tid i intim kontakt och hårt samarbete med andra sorters medborgare än du själv är bra. Inte minst pekar det på andra aspekter av socialitet än liberal "frivillighet" dvs en identitet som bygger på konsumtion.

Dels kan en generell värnplikt spela en väsentlig roll i förändringsperioder. Historien har gång på gång visat, och visar just nu i Mellanöstern och Nordafrika, att en folkarmé i en revolutionär situation ofta sviker en korrupt regim och ger sitt stöd åt demokratiska krafter. Polismakten spelar oftast den motsatta rollen: de stödjer förtrycket. En yrkesarmé, däremot, tenderar att agera polismakt. Detta bådar illa för den socialistiska framtiden.

Om det bara är regimernas hejdukar som är beväpnade, blir kampen svårare.