Jag har inga invändningar mot mänskliga påfund. En del kan hävda att tiden är ett flöde och att klockans kategoriseringar är utanpåverke. Själv är jag tillräckligt mycket postmodernist för att mena att allt är utanpåverke, att alltet självt är intets utanpåverke, att allt vi har är olika slags paradoxala kategoriseringar.
Jag började föra notorisk dagbok för några år sedan. En period av omänsklig arbetsbörda, depression och posttraumatisk stress sabbade mina minnesförmågor. Jag beslutade att varje dag försöka skriva några rader om vad jag gjort för att hjälpa mig att minnas mitt liv, för det är ändå det ett liv i hög grad är, minnesspår formade till en helhet.
Jag har inte läst om dagböckerna från 2011. Jag tänkte jag skulle skriva några ord om vad det här senaste året har varit utan deras hjälp.
2011 började med att jag transporterade en kamrat med missbruksproblem som kraschat ihop, på en fest till en taxi vid Medborgarplatsen. Det snöade, det var iskallt. När jag placerat honom i taxin och försäkrat mig om att han hade pengar nycklar telefon, tände jag en cigarrill och vandrade hemåt. Jag minns att jag kände mig som Bruce Willis i slutet av Die Hard 2, lite hjältemodig, stolt och ensam.
Jag var mycket deprimerad de första månaderna av året. Jag hade fortfarande slängar av posttraumatisk stress efter några personliga katastrofer som drabbade mig 2008-2010. Det ovanligt ihållande mörkret från november och framåt gjorde inte saken bättre. Jag kände mig bättre en vecka på Gran Canaria tillsammans med min mormor, men förföll snabbt till ångest och livsleda när jag kommit hem.
Jag skrev på mitt parapornografiska manifest. Jag hade precis fått min roman om Händel antagen, men ville vänta med att börja genomskrivningarna av den. Jag for till Thailand med Daniel i slutet av februari, ljuset och värmen smekte min hjärna. Jag skrev klart mitt manifest liggande vid poolen. Jag skrattade mycket åt mitt manifest, jag skämdes också över vad jag såg som överintellektuella krumsprång utan riktig mening. Jag ägnade mycket tid åt att följa med i den arabiska våren, jag jublade när Mubarak föll, men kände mig också onödig, otillräcklig, en bortskämd intellektuell utan verklighet, jag avundades de politiska, de handlingskraftiga.
När våren anlände flyttade jag och Loka ut på landet. Vi bodde där till slutet av oktober med bara korta avbrott i stan, då jag arbetade på Café Sodom. Fiket brottades med ekonomiska bekymmer, ägarna var tvungna att jobba mycket gratis, som tur är har hösten varit bra. Jag döpte stället till "café prozac" eftersom det lindrade min depression att stå där. Så mycket liv, vänlighet, vardaglig mänsklighet, basala livsformer, intima interaktioner.
Jag och Loka arbetade hela tiden med Hungerhuset. Hon slet som ett djur för att bli klar med teckningarna. Det är lite pinsamt att mitt namn är lika stort som hennes på omslaget. Vi lade ned ungefär lika mycket tid på manuset. Men det är bilderna som tar verklig tid. Jag hade ändå kraft att samtidigt skriva på mitt manifest, skriva för Aftonbladet och skriva igenom min Händel-roman några gånger. I maj var jag och Loka lyckliga över att fransmännen ville ge ut vår bok, det var stort.
Vi var också på bröllopsesa, på sistone har jag tänkt ofta på dagarna som vi tillbringade i Wien, på de rökiga caféerna, men också tiden i Neapel var förunderlig. Besöken på de förfallna operahuset i Venedig och Florens står ut i minnet. Kanske önskar jag att jag inte samtidigt hade arbetat med romanen. Jag har så svårt att sluta arbeta.
Sommaren förflöt. Allt mindre behövde jag hjälp för att vara lycklig, för att vara lugn, för att kunna sova. Depressionen avyttrades långsamt. Den var seg. Först någon gång i början av juli vaknade jag upp och var säker på att den var borta. Jag ägnade mycket tid åt romanen. Jag strök, skrev om. Min förläggare Richard hade många synpunkter, bra synpunkter.
I augusti var jag i stort sett klar med romanen, och Hungerhuset gick iväg på tryck. Jag tror att både jag och Loka fick en post-Hungerhuset-depression. Det är tomt när saker som fyllt ens liv en längre tid blir klara. Vi hade levt så nära Elsa och Fredrike och deras kamp mot sorgens spöken. Jag försökte förtvivlat börja skriva på en ny roman, jag tyckte att jag hade bra idéer. Jag kämpade nästan hela hösten med två olika projekt. De föll samman, jag gav upp.
Vertigo gav ut fem böcker. De gick bra, även om recensionsskörden var sämre än vanligt, det är en tydlig trend, och en dyster. Förlagets ekonomi har försämrats rätt kraftigt under året, men börjat hämta sig igen. Jag är stolt över de här böckerna. Under oktober satt jag på scenen en eller ett par gånger i veckan för att lansera dem på olika sätt och i olika städer. Slitsamt, och den här sortens framträdanden föder också tomhet trots glädjen i de mänskliga mötena.
I november ägnade jag allt mer tid åt boken om Mille Markovic. Stressen växte allt mer. Produktionen var ytterst pressad, jag visste redan i somras när jag skrev kontrakt med författarna att det skulle krävas stora insatser av mig som redaktör för att vi skulle hinna. Ändå fick vi skjuta upp den en månad. Stressen har ökat konstant sedan dess. Jag sover inte bra. Boken ligger på tryckeriet nu. Jag är mycket stolt över den. Det är en unik bok.
En god sak är att jag inte har fått någon vinterdepression, för första gången på flera år. Kanske var det för att jag och Loka åkte iväg till solen en vecka i slutet av november, utan våra datorer, bara med roliga böcker, vi vandrade i bergen, vi satt inte på Internet, vi åt och drack och såg ut över havet.
Jag är en otillräcklig människa. Många frågar mig hur jag hinner med så mycket, och visst, jag har en bra simultanförmåga och mycket energi. Men ägnar jag dem åt rätt saker? För två år sedan bestämde jag mig för att jag ville ägna mitt liv åt att skriva. Den här hösten har nästan all tid gått åt att vara bokförläggare. Jag har inte gjort världen särskilt mycket bättre, och jag skapar på en nivå som ligger långt under min egen potential.
2012 ska jag vara mindre bokförläggare och skriva mer. Bara när jag skriver är jag inte rädd för att dö. De möjligheter jag har i mig är gåvor, om jag inte ger något tillbaka till världen är jag snål. Jag har fått kärlek. Jag skall ge kärlek. Jag skall skriva.
I den här bloggen rapporterar C/M Edenborg om sina romaner, sitt bokförlag Vertigo, sin forskning, sina översättningar, ventilerar allmänt missnöje med kultur och politik samt offentliggör en del obscena fotografier och möjligen en och annan gullig kattunge. Och visst ja: min senaste roman blev nominerad till Augustpriset 2014.
lördag 31 december 2011
onsdag 28 december 2011
HUNGERHUSET I DECEMBER
När året var nästan slut kom en del skriverier om Hungerhuset som lyste upp vintermörkret. Dessutom valdes den till "årets bästa seriealbum" av Jonas Ellerström i Smålandsposten.
Marie Peterson blev alldeles till sig i trasorna av boken och öste beröm över den, det värmde:
"Det är häftigt när ett ansikte som är så pass stiliserat och förenklat ändå förmår uttrycka sorg, förtvivlan, rädsla. Elsas klotrunda serieögon speglar en komplicerad själ. Jag blev förälskad i 'Hungerhuset', gripen av den poetiska tonen, de filosofiska spörsmålen, den raffinerade storyn och de lysande bilderna – det här är kort sagt ett riktigt bra seriealbum." (Marie Peterson i Helsingborgs Dagblad)
Jonas Thente var lite mer skeptisk och hårdhudad:
"Spökhistorien följer alla regler för hur en bra, litterär spökhistoria skall berättas. Från det trivialt vardagliga via det skrämmande och fram till den epifaniska förlösningen. Jag har litet svårt med greppet att låta titelns hus snacka i väg som en nitisk programledare, men å andra sidan lägger det ytterligare en dimension till den utsatthet som alla goda spökhistorier har till uppgift att gestalta." (Jonas Thente, DN)
Flera kritiker har uttalat sig om Hungerhusets egna monologer, de väcker tydligen delade känslor, som den dödsförskräckta Emelie Novotny visar:
"Att ge huset en röst och att det tilltalar läsaren direkt är ett av de starkaste berättartekniska grepp jag har läst i genren. Känslan blir att man som läsare hela tiden är iakttagen och lika utsatt för det som utspelar sig i romanen som karaktärerna i den. Jag som redan från början är lättskrämd vill i slutet av boken egentligen inte se bilderna, det blir som att se en skräckfilm med en kudde för ansiktet, jag läser replikerna, skymtar allt det otäcka och bläddrar vidare." (Emelie Novotny i Dagens bok)
Dödsförskräckt blev också Liv Beckström:
"Det är en vuxen återblick i en värld utan nåd, i avsaknad av verklig försoning. Här visas skickligt många starka känslor av skräck, vrede och övergivenhet. Det är en bok att analysera.
Skickligt berättat, grafiskt starka bilder, men spökhistorien är lite för svart för att klicka hos mig." (Liv Beckström, Kommunalarbetaren)
Slutligen, en intervju med oss av Malene Jensen:
"Hungerhuset är tilltalande i sin avskalade tecknarstil och lyckas förmedla flickornas tunga känslor av sorg liksom de mer nervkittlande skräckvibbarna. En av anledningarna till att den här klassiska nästan naiva skräckberättelsen som kretsar kring utanförskap och föräldralöshet fungerar är också Loka Kanarps teckningar, hur kulissernas sceniska fond lyfter fram systrarna och ger dem en omedelbar närvaro." (Malene Jensen intervjuade mig och Loka för bloggen Benshi)
Marie Peterson blev alldeles till sig i trasorna av boken och öste beröm över den, det värmde:
"Det är häftigt när ett ansikte som är så pass stiliserat och förenklat ändå förmår uttrycka sorg, förtvivlan, rädsla. Elsas klotrunda serieögon speglar en komplicerad själ. Jag blev förälskad i 'Hungerhuset', gripen av den poetiska tonen, de filosofiska spörsmålen, den raffinerade storyn och de lysande bilderna – det här är kort sagt ett riktigt bra seriealbum." (Marie Peterson i Helsingborgs Dagblad)
Jonas Thente var lite mer skeptisk och hårdhudad:
"Spökhistorien följer alla regler för hur en bra, litterär spökhistoria skall berättas. Från det trivialt vardagliga via det skrämmande och fram till den epifaniska förlösningen. Jag har litet svårt med greppet att låta titelns hus snacka i väg som en nitisk programledare, men å andra sidan lägger det ytterligare en dimension till den utsatthet som alla goda spökhistorier har till uppgift att gestalta." (Jonas Thente, DN)
Flera kritiker har uttalat sig om Hungerhusets egna monologer, de väcker tydligen delade känslor, som den dödsförskräckta Emelie Novotny visar:
"Att ge huset en röst och att det tilltalar läsaren direkt är ett av de starkaste berättartekniska grepp jag har läst i genren. Känslan blir att man som läsare hela tiden är iakttagen och lika utsatt för det som utspelar sig i romanen som karaktärerna i den. Jag som redan från början är lättskrämd vill i slutet av boken egentligen inte se bilderna, det blir som att se en skräckfilm med en kudde för ansiktet, jag läser replikerna, skymtar allt det otäcka och bläddrar vidare." (Emelie Novotny i Dagens bok)
Dödsförskräckt blev också Liv Beckström:
"Det är en vuxen återblick i en värld utan nåd, i avsaknad av verklig försoning. Här visas skickligt många starka känslor av skräck, vrede och övergivenhet. Det är en bok att analysera.
Skickligt berättat, grafiskt starka bilder, men spökhistorien är lite för svart för att klicka hos mig." (Liv Beckström, Kommunalarbetaren)
Slutligen, en intervju med oss av Malene Jensen:
"Hungerhuset är tilltalande i sin avskalade tecknarstil och lyckas förmedla flickornas tunga känslor av sorg liksom de mer nervkittlande skräckvibbarna. En av anledningarna till att den här klassiska nästan naiva skräckberättelsen som kretsar kring utanförskap och föräldralöshet fungerar är också Loka Kanarps teckningar, hur kulissernas sceniska fond lyfter fram systrarna och ger dem en omedelbar närvaro." (Malene Jensen intervjuade mig och Loka för bloggen Benshi)
fredag 23 december 2011
THOMAS MATTSSONS HEDER
Igår blev jag kallad lögnare. Expressens chefredaktör Thomas Mattsson fick okommenterat göra påhoppet i en artikel i Dagens Media som handlade om den ökända bilden på kungen som kvällstidningen publicerade för en vecka sedan. Han hävdar att "det florerat så mycket [sic] felaktiga påstående kring detta från Vertigo..." Hans insats har redan fått reaktioner.
Som alla vet och som jag förklarat i en tidigare bloggpost gavs den här bilden till Vertigo för publicering i den kommande boken Mille Markovic: biografin av Beata Hansson & Deanne Rauscher som släpps den 23 januari. När vi förvånat såg bilden publicerad i Expressen upptäckte vi att någon gjort intrång i en av författarnas mailbox någon dryg vecka tidigare. Vi har kunnat utesluta att den läckt ut från tryckeriet.
Jag mailade samma fredag Expressens Christian Holmén och skrev: "Ni har publicerar ett fotografi som så vitt vi vet har stulits från en av bokens författare." Holmén svarade: "Expressen har naturligtvis inte 'stulit' något fotografi av någon. I övrigt kommenterar inte tidningen arbetsmetoder eller källor."
I min bloggpost och i mina uttalanden till Dagens Media och i intervjuer, har jag sagt samma sak: så vitt vi kan se har bilden stulits från förlaget, och Expressen har publicerat den. Jag har också ställt den provocerande frågan "Har Expressen blivit en svensk News of the World?"
Thomas Mattsson ger ett slags svar i Dagens Media: "Generellt sett kan jag säga att vi följer de lagar och regler som finns. Och eftersom vi inte har gjort något dataintrång så kommer det inte att bli något av den anmälan."
Återigen förnekar Expressen att de gjort dataintrång och stulit bilden.
Det är bara det att ingen har anklagat Expressen för dataintrång och stöld. Jag har inte gjort det, och jag har inte sett någon annan göra det.
Jag måste säga att i mina ögon är det märkligt att tidningen så envist förnekar en anklagelse som aldrig har riktats mot dem. Det är som det gamla skämtet: "En man kommer hem mycket sent till sin fru. Hon säger anklagande: 'Har du varit ute och supit med grabbarna igen?' Han svarar: 'Nej, jag har absolut inte varit med en annan kvinna!'"
För ett par dagar sedan fick jag reda på att den tyska bildbyrån Picture Alliance erbjuder bilden som Expressen publicerade. De säljer den för 10 000 euro på den tyska mediamarknaden. Om, som vi tror, bilden är stulen från Vertigo, borde detta innebära ett brott mot hälerilagen även om upphovsrätten är tveksam. Saken gjorde mig mycket förundrad. Vi undersöker möjligheterna att göra en polisanmälning.
Detta var vad artikeln i Dagens Media handlade om. Men Thomas Mattsson "säger sig inte känna till någon vidareförsäljning av bilden av den tyska bildbyrån." Han fick ingen följdfråga. Och Dagens medias reporter orkade inte ringa tyskarna och kolla.
Igår ringde jag själv upp Picture Alliance. De bekräftade för mig direkt att de säljer bilden. Men eftersom jag ringde från Sverige tyckte de att jag borde kontakta Expressen om jag ville köpa rätten att publicera den här. De gav mig numret till sin kontaktperson på tidningen.
Jag ringde Expressen. Kontaktpersonen förklarade att bilden ingick i olika "utbyten" och "samarbeten" som Expressen hade med utländska tidningar, men hävdade att den inte var till försäljning. Han bekräftade att den handhades av Picture Alliance i Tyskland. Jag påpekade att Picture Alliance inte var en tidning utan en bildbyrå. Han lät osäker men menade att det ändå inte handlade om försäljning.
Jag ringde tillbaka till Picture Alliance. Följande samtal utspann sig:
"CME: Have you sold this picture to any german magazine?
PA: Actually, at the moment, we haven’t sold it to any german magazine. We have one interested client but, we have to wait.
CME: So, it is open for any german magazine to buy it from you?
PA: (Paus) We talked to Expressen, and they gave us the rights. So…
CME: Ok. Very good. "
Jag bad igår via Twitter Thomas Mattsson att ge exempel på vilka lögner eller felaktigheter som Vertigo har spridit om Expressen och bilden. Han svarade inte. Jag har tittat igenom mina egna tidigare inlägg och inte hittat några själv. Så nu frågar jag: varför sprider Thomas Mattsson själv felaktigheter om sin tidnings samarbete med den tyska bildbyrån?
I den fantastiska slutklämmen i intervjun i Dagens Media säger Mattsson: "Vertigo är ett litet förlag som bland annat fokuserar på kommunism, men som ändå uppenbarligen vill tjäna pengar på kungen."
Nej, Thomas Mattsson. Vertigo försöker inte tjäna pengar på kungen. Vi är över huvud taget inte intresserade av kungen. Vi är intresserade av Mille Markovics liv från uppväxten i Serbien i början av 1960-talet och framåt, där kungen spelar en liten men på senaste året mycket viktig biroll. Däremot försöker uppenbarligen Mattsson och hans tidning tjäna pengar på kungen med hjälp av en bild som de rimligen inte kan äga.
Nu ska Thomas Mattsson få en mycket viktig fråga. Jag riktar mig till hans heder. Och jag är beredd att lyssna på hans svar. Så, herr chefredaktören:
– Kan du garantera att bilden som Expressen publicerade inte har stulits från Vertigo förlag eller dess författare?
Thomas Mattsson bör kunna svara ett rakt "Ja" eller "Nej" på frågan. Ett ickesvar kommer jag att likställa med ett "Nej". Då har Expressen en hel del att förklara. Ett "Ja" kommer att få till följd att jag slutar att ventilera mina misstankar: då kommer jag att tro på Thomas Mattsson tills motsatsen är bevisad.
(PS. Många har frågat om Vertigo inte skulle tycka det var pinsamt och förödande om Mille Markovics berömda bilder bevisas vara fotomontage. Vårt svar är nej. Vi skulle tvärtom tycka att det var ytterst fascinerande. Vi ger ut en biografi över en känd kriminell. Historien om hans liv är färgstark, rörande och upprörande. Om han har lyckats trollbinda ett helt folk under ett år med rena påhitt är det bara ytterligare en av många märkvärdiga sekvenser i ett mycket märkvärdigt liv. DS)
Som alla vet och som jag förklarat i en tidigare bloggpost gavs den här bilden till Vertigo för publicering i den kommande boken Mille Markovic: biografin av Beata Hansson & Deanne Rauscher som släpps den 23 januari. När vi förvånat såg bilden publicerad i Expressen upptäckte vi att någon gjort intrång i en av författarnas mailbox någon dryg vecka tidigare. Vi har kunnat utesluta att den läckt ut från tryckeriet.
Jag mailade samma fredag Expressens Christian Holmén och skrev: "Ni har publicerar ett fotografi som så vitt vi vet har stulits från en av bokens författare." Holmén svarade: "Expressen har naturligtvis inte 'stulit' något fotografi av någon. I övrigt kommenterar inte tidningen arbetsmetoder eller källor."
I min bloggpost och i mina uttalanden till Dagens Media och i intervjuer, har jag sagt samma sak: så vitt vi kan se har bilden stulits från förlaget, och Expressen har publicerat den. Jag har också ställt den provocerande frågan "Har Expressen blivit en svensk News of the World?"
Thomas Mattsson ger ett slags svar i Dagens Media: "Generellt sett kan jag säga att vi följer de lagar och regler som finns. Och eftersom vi inte har gjort något dataintrång så kommer det inte att bli något av den anmälan."
Återigen förnekar Expressen att de gjort dataintrång och stulit bilden.
Det är bara det att ingen har anklagat Expressen för dataintrång och stöld. Jag har inte gjort det, och jag har inte sett någon annan göra det.
Jag måste säga att i mina ögon är det märkligt att tidningen så envist förnekar en anklagelse som aldrig har riktats mot dem. Det är som det gamla skämtet: "En man kommer hem mycket sent till sin fru. Hon säger anklagande: 'Har du varit ute och supit med grabbarna igen?' Han svarar: 'Nej, jag har absolut inte varit med en annan kvinna!'"
För ett par dagar sedan fick jag reda på att den tyska bildbyrån Picture Alliance erbjuder bilden som Expressen publicerade. De säljer den för 10 000 euro på den tyska mediamarknaden. Om, som vi tror, bilden är stulen från Vertigo, borde detta innebära ett brott mot hälerilagen även om upphovsrätten är tveksam. Saken gjorde mig mycket förundrad. Vi undersöker möjligheterna att göra en polisanmälning.
Detta var vad artikeln i Dagens Media handlade om. Men Thomas Mattsson "säger sig inte känna till någon vidareförsäljning av bilden av den tyska bildbyrån." Han fick ingen följdfråga. Och Dagens medias reporter orkade inte ringa tyskarna och kolla.
Igår ringde jag själv upp Picture Alliance. De bekräftade för mig direkt att de säljer bilden. Men eftersom jag ringde från Sverige tyckte de att jag borde kontakta Expressen om jag ville köpa rätten att publicera den här. De gav mig numret till sin kontaktperson på tidningen.
Jag ringde Expressen. Kontaktpersonen förklarade att bilden ingick i olika "utbyten" och "samarbeten" som Expressen hade med utländska tidningar, men hävdade att den inte var till försäljning. Han bekräftade att den handhades av Picture Alliance i Tyskland. Jag påpekade att Picture Alliance inte var en tidning utan en bildbyrå. Han lät osäker men menade att det ändå inte handlade om försäljning.
Jag ringde tillbaka till Picture Alliance. Följande samtal utspann sig:
"CME: Have you sold this picture to any german magazine?
PA: Actually, at the moment, we haven’t sold it to any german magazine. We have one interested client but, we have to wait.
CME: So, it is open for any german magazine to buy it from you?
PA: (Paus) We talked to Expressen, and they gave us the rights. So…
CME: Ok. Very good. "
Jag bad igår via Twitter Thomas Mattsson att ge exempel på vilka lögner eller felaktigheter som Vertigo har spridit om Expressen och bilden. Han svarade inte. Jag har tittat igenom mina egna tidigare inlägg och inte hittat några själv. Så nu frågar jag: varför sprider Thomas Mattsson själv felaktigheter om sin tidnings samarbete med den tyska bildbyrån?
I den fantastiska slutklämmen i intervjun i Dagens Media säger Mattsson: "Vertigo är ett litet förlag som bland annat fokuserar på kommunism, men som ändå uppenbarligen vill tjäna pengar på kungen."
Nej, Thomas Mattsson. Vertigo försöker inte tjäna pengar på kungen. Vi är över huvud taget inte intresserade av kungen. Vi är intresserade av Mille Markovics liv från uppväxten i Serbien i början av 1960-talet och framåt, där kungen spelar en liten men på senaste året mycket viktig biroll. Däremot försöker uppenbarligen Mattsson och hans tidning tjäna pengar på kungen med hjälp av en bild som de rimligen inte kan äga.
Nu ska Thomas Mattsson få en mycket viktig fråga. Jag riktar mig till hans heder. Och jag är beredd att lyssna på hans svar. Så, herr chefredaktören:
– Kan du garantera att bilden som Expressen publicerade inte har stulits från Vertigo förlag eller dess författare?
Thomas Mattsson bör kunna svara ett rakt "Ja" eller "Nej" på frågan. Ett ickesvar kommer jag att likställa med ett "Nej". Då har Expressen en hel del att förklara. Ett "Ja" kommer att få till följd att jag slutar att ventilera mina misstankar: då kommer jag att tro på Thomas Mattsson tills motsatsen är bevisad.
(PS. Många har frågat om Vertigo inte skulle tycka det var pinsamt och förödande om Mille Markovics berömda bilder bevisas vara fotomontage. Vårt svar är nej. Vi skulle tvärtom tycka att det var ytterst fascinerande. Vi ger ut en biografi över en känd kriminell. Historien om hans liv är färgstark, rörande och upprörande. Om han har lyckats trollbinda ett helt folk under ett år med rena påhitt är det bara ytterligare en av många märkvärdiga sekvenser i ett mycket märkvärdigt liv. DS)
tisdag 20 december 2011
LA MAISON DE LA FAIM PÅ DISKEN
Förlagets kära medarbetare Agneta Tröjer har skickat ett par bilder från den stora bokhandeln Mollat i Bordeaux. Tydligen var expediten alldeles till sig över den franska utgåvan av min och Lokas bok, roligt!
lördag 17 december 2011
EXPRESSENS ETIK
I går publicerade Expressen ett foto ur Beata Hanssons och Deanne Rauschers biografi över Mille Markovic. Tidningen påstår att det föreställer kungen tillsammans med tre nakna kvinnor, men ifrågasätter samtidigt om det är äkta eller ett montage. De säger ingenting om hur de fått tag i bilden.
I förbifarten citerar de mig apropå att juristen Mårten Schultz har fungerat som juridisk rådgivare till förlaget: "Han har gett klartecken att publicera bilden." Idag fortsätter de på denna linje med en artikel där vi kan läsa: "Men han (Schultz) frånsäger sig allt ansvar från att ha gett grönt ljus för att trycka den tvivelaktiga bilden - trots att förläggare Carl-Michael Edenborg säger motsatsen i gårdagens Expressen." Läs också gärna professor Schultzs egen artikel om saken som går till hårt angrepp mot tidningen.
Expressens "citat" kommer från ett informellt möte som jag hade på tidningens redaktion på måndagen den 12 december. Syftet med mötet var att diskutera ett eventuellt samarbete kring Mille-biografin. Jag hade naturligtvis ingen aning om att man från Expressen sida betraktade vårt möte som en intervju. Jag hade förstås heller ingen aning om att herrarna (Christian Holmén, Magnus Alselind, Per-Anders Broberg) som jag samtalade med hade i sin ägo en bild som av allt att döma har stulits från bokprojektet. Men i efterhand tänker jag att detta nog var orsaken till den något underliga stämningen.
Det är möjligt att Expressen bandade vårt möte, då kanske vi kan få reda på exakt vad jag sade om Mårten Schultzs insats. Men att Mårten skulle ha givit "klartecken" åt publiceringen är ett absurt påstående. Han har varken den makten eller det ansvaret. Mårten berättade för mig vilka riskerna var med en publicering, det var allt. Och i jämförelse med många andra, mer kontroversiella ställen i boken framstod dessa risker i förlagets ögon som låga, med tanke på det extrema allmänintresset för dessa bilder som stått i fokus för ett helt lands offentlighet under ett år.
Idag skriver också Expressen: "Bokutgivningen med den misstänkt manipulerade kungabilden kan vara brottslig." Nå, knappast nu längre, eftersom det är Expressen själva som har publicerat bilden först och som dessutom, till skillnad från förlaget, hävdar att det är kungen som syns på fotografiet, inklistrad eller ej.
Och nu när frågan om "brottslighet" har väckts: hur fick Expressen tag i bilden? Jag ska inte gå in på detaljer här, men av allt att döma har en av författarna till boken råkat ut för ett dataintrång, varvid bilden stals. Saken är polisanmäld.
Att Expressen citerar från ett informellt möte kan nog få en och annan i branschen att höja på ögonbrynen över deras moral. Men att de publicerar en bild som eventuellt har stulits från en journalist under ett pågående arbete är ytterst allvarligt. Dock är det inte helt överraskande med tanke på alla skumraskaffärer som pågått under det senaste året i samband med kungakumpanernas mer eller mindre desperata och kriminella försök att skydda statschefen.
Att tidningen sedan sammanfattar några "experters" påståenden om att de "inte kan utesluta" att den lågupplösta bilden "skulle kunna vara" ett fotomontage med att de "tror att bilden är falsk", är snarare ett fall av bristande logik än brist på etik.
För min personliga del ska jag erkänna att Expressens publicering av fotografiet har gjort mig lättad: tanken på att vara den förste som offentliggör det har naturligtvis varit oroväckande. Nu har Expressen axlat det ansvaret. Däremot är jag djupt oroad över vad deras publicering säger om mediernas moral: är landet på väg mot ett engelskt tidningsklimat med hackade datorer och telefoner och stulna bilder och texter?
Har Expressen blivit en svensk News of the World?
(Mille Markovic: biografin ligger på bokhandelsdiskarna den 23 januari. När Expressen senare hörde av sig och ville presentera ett erbjudande för ett samarbete, svarade jag: "Du kan köra upp ditt samarbete i röven.")
I förbifarten citerar de mig apropå att juristen Mårten Schultz har fungerat som juridisk rådgivare till förlaget: "Han har gett klartecken att publicera bilden." Idag fortsätter de på denna linje med en artikel där vi kan läsa: "Men han (Schultz) frånsäger sig allt ansvar från att ha gett grönt ljus för att trycka den tvivelaktiga bilden - trots att förläggare Carl-Michael Edenborg säger motsatsen i gårdagens Expressen." Läs också gärna professor Schultzs egen artikel om saken som går till hårt angrepp mot tidningen.
Expressens "citat" kommer från ett informellt möte som jag hade på tidningens redaktion på måndagen den 12 december. Syftet med mötet var att diskutera ett eventuellt samarbete kring Mille-biografin. Jag hade naturligtvis ingen aning om att man från Expressen sida betraktade vårt möte som en intervju. Jag hade förstås heller ingen aning om att herrarna (Christian Holmén, Magnus Alselind, Per-Anders Broberg) som jag samtalade med hade i sin ägo en bild som av allt att döma har stulits från bokprojektet. Men i efterhand tänker jag att detta nog var orsaken till den något underliga stämningen.
Det är möjligt att Expressen bandade vårt möte, då kanske vi kan få reda på exakt vad jag sade om Mårten Schultzs insats. Men att Mårten skulle ha givit "klartecken" åt publiceringen är ett absurt påstående. Han har varken den makten eller det ansvaret. Mårten berättade för mig vilka riskerna var med en publicering, det var allt. Och i jämförelse med många andra, mer kontroversiella ställen i boken framstod dessa risker i förlagets ögon som låga, med tanke på det extrema allmänintresset för dessa bilder som stått i fokus för ett helt lands offentlighet under ett år.
Idag skriver också Expressen: "Bokutgivningen med den misstänkt manipulerade kungabilden kan vara brottslig." Nå, knappast nu längre, eftersom det är Expressen själva som har publicerat bilden först och som dessutom, till skillnad från förlaget, hävdar att det är kungen som syns på fotografiet, inklistrad eller ej.
Och nu när frågan om "brottslighet" har väckts: hur fick Expressen tag i bilden? Jag ska inte gå in på detaljer här, men av allt att döma har en av författarna till boken råkat ut för ett dataintrång, varvid bilden stals. Saken är polisanmäld.
Att Expressen citerar från ett informellt möte kan nog få en och annan i branschen att höja på ögonbrynen över deras moral. Men att de publicerar en bild som eventuellt har stulits från en journalist under ett pågående arbete är ytterst allvarligt. Dock är det inte helt överraskande med tanke på alla skumraskaffärer som pågått under det senaste året i samband med kungakumpanernas mer eller mindre desperata och kriminella försök att skydda statschefen.
Att tidningen sedan sammanfattar några "experters" påståenden om att de "inte kan utesluta" att den lågupplösta bilden "skulle kunna vara" ett fotomontage med att de "tror att bilden är falsk", är snarare ett fall av bristande logik än brist på etik.
För min personliga del ska jag erkänna att Expressens publicering av fotografiet har gjort mig lättad: tanken på att vara den förste som offentliggör det har naturligtvis varit oroväckande. Nu har Expressen axlat det ansvaret. Däremot är jag djupt oroad över vad deras publicering säger om mediernas moral: är landet på väg mot ett engelskt tidningsklimat med hackade datorer och telefoner och stulna bilder och texter?
Har Expressen blivit en svensk News of the World?
(Mille Markovic: biografin ligger på bokhandelsdiskarna den 23 januari. När Expressen senare hörde av sig och ville presentera ett erbjudande för ett samarbete, svarade jag: "Du kan köra upp ditt samarbete i röven.")
tisdag 13 december 2011
OFFENTLIGHETER
Jag är urusel på att skriva i den här bloggen nuförtiden. Men jag kan lova att jag inte ligger på latsidan. Idag, till exempel, har jag både haft ett säljmöte på Bonniers bokklubbar om Vertigos vårböcker och hunnit med att få två nya tatueringar. Alla dessa aktiviteter distraherar mitt tänkande och kväver alla idéer. Men snart är denna extremt hektiska period över. Här är faktiskt de tre sista hetsigheterna, hoppas du kan komma på nån av dom:
Hallongrottan, Bergsundsgatan 25
Klockan 19.00 - 21.00
Onsdag 14 december: Julbokmarknad på Café Sodom. Kolik förlag, Sphinx bokförlag, ETC och Vertigo förlag finns på plats. Här är facebook-eventet.
Café Sodom, Bellmansgatan 26
Klockan 19.00 - 21.00
Lördag 17 december: Jag och Loka signerar Hungerhust på SF-bokhandeln i Stockholm.
SF-bokhandeln, Västerlånggatan 48.
Klockan 14.00 - 15.00
måndag 5 december 2011
LA MAISON DE LA FAIM
För någon vecka sen kom Hungerhuset ut på franska under titeln La maison de la faim på det ärevördiga förlaget Actes Sud/ L'An 2, i översättning av Lena Grumbach. Detta är fantastiskt nog något som den franska dagstidningen Le Monde har uppmärksammat. De har den som nummer ett på lördagens lista över "Les choix culture" och skriver bland annat:
"Man behöver inte vara ett fan av skandinavisk litteratur eller film för att låta sig förföras av den giftiga charmen i denna serieroman i tvåfärg, där fantasi blandas med psykologisk spänning. Som en metafor för skog och skugga, berättar detta glupska hus för oss, med djup, om barndomens ångest inför saknaden och tomheten." (Övers. av Lotta Karin Hansson.)
Läs hela recensionen på franska på Le Mondes hemsida.
Om du vill ge bort ett signerat exemplar av Hungerhuset till till dig själv eller någon annan i julklapp så har du din chans på torsdag. Då signerar och pratar jag och Loka om den på Söderbokhandeln, Götgatan 37. Vi är där klockan 19.00 - 20-00.
"Man behöver inte vara ett fan av skandinavisk litteratur eller film för att låta sig förföras av den giftiga charmen i denna serieroman i tvåfärg, där fantasi blandas med psykologisk spänning. Som en metafor för skog och skugga, berättar detta glupska hus för oss, med djup, om barndomens ångest inför saknaden och tomheten." (Övers. av Lotta Karin Hansson.)
Läs hela recensionen på franska på Le Mondes hemsida.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)