HUNGERHUSET I DECEMBER

När året var nästan slut kom en del skriverier om Hungerhuset som lyste upp vintermörkret. Dessutom valdes den till "årets bästa seriealbum" av Jonas Ellerström i Smålandsposten.

Marie Peterson blev alldeles till sig i trasorna av boken och öste beröm över den, det värmde:

"Det är häftigt när ett ansikte som är så pass stiliserat och förenklat ändå förmår uttrycka sorg, förtvivlan, rädsla. Elsas klotrunda serieögon speglar en komplicerad själ. Jag blev förälskad i 'Hungerhuset', gripen av den poetiska tonen, de filosofiska spörsmålen, den raffinerade storyn och de lysande bilderna – det här är kort sagt ett riktigt bra seriealbum." (Marie Peterson i Helsingborgs Dagblad)

Jonas Thente var lite mer skeptisk och hårdhudad:

"Spökhistorien följer alla regler för hur en bra, litterär spökhistoria skall berättas. Från det trivialt vardagliga via det skrämmande och fram till den epifaniska förlösningen. Jag har litet svårt med greppet att låta titelns hus snacka i väg som en nitisk programledare, men å andra sidan lägger det ytterligare en dimension till den utsatthet som alla goda spökhistorier har till uppgift att gestalta." (Jonas Thente, DN)

Flera kritiker har uttalat sig om Hungerhusets egna monologer, de väcker tydligen delade känslor, som den dödsförskräckta Emelie Novotny visar:

"Att ge huset en röst och att det tilltalar läsaren direkt är ett av de starkaste berättartekniska grepp jag har läst i genren. Känslan blir att man som läsare hela tiden är iakttagen och lika utsatt för det som utspelar sig i romanen som karaktärerna i den. Jag som redan från början är lättskrämd vill i slutet av boken egentligen inte se bilderna, det blir som att se en skräckfilm med en kudde för ansiktet, jag läser replikerna, skymtar allt det otäcka och bläddrar vidare." (Emelie Novotny i Dagens bok)

Dödsförskräckt blev också Liv Beckström:

"Det är en vuxen återblick i en värld utan nåd, i avsaknad av verklig försoning. Här visas skickligt många starka känslor av skräck, vrede och övergivenhet. Det är en bok att analysera.
Skickligt berättat, grafiskt starka bilder, men spökhistorien är lite för svart för att klicka hos mig." (Liv Beckström, Kommunalarbetaren)

Slutligen, en intervju med oss av Malene Jensen:

"Hungerhuset är tilltalande i sin avskalade tecknarstil och lyckas förmedla flickornas tunga känslor av sorg liksom de mer nervkittlande skräckvibbarna. En av anledningarna till att den här klassiska nästan naiva skräckberättelsen som kretsar kring utanförskap och föräldralöshet fungerar är också Loka Kanarps teckningar, hur kulissernas sceniska fond lyfter fram systrarna och ger dem en omedelbar närvaro." (Malene Jensen intervjuade mig och Loka för bloggen Benshi)