SFT DEL 5

En krönika om den förra Gaza-konflikten, publicerad i Stockholms Fria Tidningar den 6 februari 2009:

Måste fortsätta handla och tvivla

SynpunktenUnder några veckor arbetade massakern i Gaza i mig som en demon. Jag åt min frukost, tänkte på Gaza. Arbetade med förlagssaker, tänkte på Gaza. Fikade med mina kamrater, tänkte på Gaza. Lagade middag, tänkte på Gaza. Lekte med mina barn, tänkte på Gaza. Lekte med min flickvän, tänkte på Gaza. Försökte somna, tänkte på Gaza.

Demonen har arbetat på många sätt, gömt sig under olika former och fått olika effekter, som alla demoner.

I ena änden av skalan, några påtagliga handlingar: gav lite pengar, uppmanade folk att demonstrera, skrev i min blogg, skaffade mig kunskaper som framöver kanske kommer att bidra till ännu mer.

I andra änden av skalan: tvetydiga känslor, samvetskval, grubblerier.

Mycket har jag tänkt på våren 2003. Då gick jag på ISM:s introduktionskurs på ABF i Stockholm. Jag hade bestämt mig för att i juni åka som mänsklig sköld till Palestina. Jag var nyskild, jag hade nyligen slutat mitt arbete, jag hade blivit bekant med en progressiv israelisk tjej. Jag var redo för handling.

Men jag åkte inte. Lite berodde det på att flickan hade träffat någon. Mest berodde det på att jag startade ett kafé, för att jag fick chansen, för att människor i min omgivning tyckte att det var en rolig idé.

Sedan, 2006, gav jag helt upp tanken på att åka ner eftersom Hamas program var mig motbjudande: antisemitismen, synen på kvinnor och homosexuella. Det är fortfarande sant, men konfliktens senaste turer har fått mig att ändra inställning ändå.

Och i mina dagdrömmar vill jag fortfarande vara Che Guevara, Rosa Luxemburg, Andreas Malm.
I julas såg jag filmen It’s a wonderful life från 1946. Skildringen av den lilla, humanistiska bolånebankens kamp för sina fattiga låntagare mot de elaka kapitalisterna är ju i synnerhet rörande i dessa dagar. Men det var särskilt en sak som grep:

Mot slutet vill James Stewart ta livet av sig för att hans livförsäkring ska rädda hans familj och alla de fattiga bolånetagarna. En ängel kommer och visar honom hur staden skulle sett ut om han aldrig hade levt.

Det är en fascinerande och orimlig tanke: om jag aldrig hade fötts, hur hade verkligheten då sett ut?
Frågar mig därför: vad hade jag åstadkommit om jag åkt till Palestina sommaren 2003? Betydde frånvaron av mig där något? Skulle närvaron ha bidragit mer i kampen för jämlikhet och frihet än det här fiket har gjort under de snart sex åren som gått, med nätverken, mötena, föreläsningarna?

Eller kan det vara tvärtom: att jag, som i min inåtvändhet, min bekvämlighet, höll mig kvar i staden med mina vänner och inte lämnade allt, kanske därmed förorsakade en mängd händelser som hjälpte den israeliska terrorns offer mer än en riktad aktivism hade kunnat göra?

Denna osäkerhet över handlandets effekter i ett större mänskligt, historiskt ekosystem gör moralen till en svår sak.

Men det kan aldrig vara fråga om ett handlandets vara eller icke-vara. Jag måste fortsätta att handla, spörjande, tveksamt, öppet: alternativet att vänta på den stora omvälvningen och under tiden inte göra någonting, som Slavoj Zizek har föreslagit, är inte genomförbart.

Jag måste bara hålla i minnet att varje handling dödar tusen möjligheter och skapar tusen nya; att det är omöjligt att förutsäga dem.

Måste fortsätta att handla och tvivla.

Måste ta ställning och tvivla.

SFT DEL 4

En krönika om glömska, sorg, kosmisk ensamhet, kröningar, krönanden och reklamares dödlighet, publicerad i Stockholms Fria Tidning den 14 december 2007:

Plagg mot kylan i dödens universum

Det finns en tanke om mänskligheten och världen. De sex miljarderna subjekten: oändlig publik. Det finns en tanke om grodorna: de kväker. De läser inga böcker. Det finns en tanke om att jag borde sluta skriva, eftersom världen ändå kommer gå under så ingen kommer att kunna läsa det här om femhundra år ens. Det är orättvist, för jag läser Ariosto, och någon borde kunna läsa mig. Och om det jag skriver bara är tillräckligt bra så kommer någon vilja läsa det. Men det finns så många texter, hur ska någon kunna hitta just mina i detta landskap?

Det finns en tanke om att kärlekens ögonblick är sina egna mål. Om att det inte spelar någon roll ifall vi överlever, ifall detta blir långvarigt. För den här lyckan går inte att reducera till ett moment eller ett monument. När jag betraktar ditt sovande ansikte är det större än när jag stirrar upp mot stjärnhimlen. För du kan när som helst slå upp dina ögon och se tillbaka på mig. Och jag skulle bli rädd om nattskyn slog upp sina ögon och stirrade in i mina. Vill vi ens bli sedda eller vill vi sakna utsida, som universum självt? Vill vi verkligen att det ska stå några små figurer på ett jordklot på andra sidan galaxen och blicka mot vårt solsystem och undra? Eller vill vi att allt ska vara tyst och osynligt, att kosmos bara ska nå självmedvetande genom oss? Finns vi ens? Eller har vi bara hittat på detta vi för att övertäcka kaos?

När jag ser flinande reklamare tänker jag att det inte finns något vi, att kosmos inte har nått självmedvetande genom dem. Humanismen är bara ytterligare ett klädesplagg för att skydda mot kylan i dödens universum. Jag känner mig mer befryndad med min katts svarta ögon, hennes påtagliga njutning. Ändå kanske jag i ett visst ögonblick skulle offra henne för dem. Så hårt arbetar arten i mig. Det har knappast med bildningsideal att göra, snarare med blod. Kanske drömmer jag till och med om en farans stund när mina mänskliga gränser blir tydligare och jag plötsligt får existens genom en våldsam handling riktad mot det som inte är jag?

Kriget finns där alltid som en längtansfylld projektion. Farans stund, då vännerna prövas, då jag prövas som vän och människa. Kan jag döda i detta? Utan tvekan. Jag skulle kunna bryta mot alla lagar om omständigheterna krävde det. Jag skulle kunna bryta mot hela lagboken, mot samhällskontraktet självt, om du krävde det. Sedan skulle jag träda ut i natten och få min dom av stjärnorna: ingen dom. Ingen dom, hellre än egen dom. Kanske gör det mig egendomlig. Men jag går inte med på att dömas varken av en bok eller av mig själv. Det här subjektet har för länge sedan kapitulerat inför sin egen oförmåga.

En krönika ska också innehålla krönikeskrivandets filosofi. Så jag kröner den här krönikan med en avslutande reflexions krona: vid din plats vid energitronen, längst framme vid tidens frontvägg, bakom vilken intet finns, skall du stundvis vända dig om och sammanfatta ruinlandskapet den lämnat bakom sig under sin framfart. Du behöver inte ha ambitionen att beskriva allt du ser. Men du får inte glömma att sörja. För så snart du kröner en regent, dödar du oändligt många andra.

SFT DEL 3

Den här krönikan trycktes i Stockholms Fria Tidning den 8 maj 2008, den hör till de mer flamsiga av texterna jag skrev:

Rubba mig på bäret

Skrattandet har sina sidor. Många tycker det är så himla bra med skrattande. Min flickvän finner 'asflabbande' vara något av det värsta som finns. Skrattandet har helt klart något fasansfullt, för Bataille var det en bild av ångest med den öppna munnen, det ohämmade oljudet.

Odd Ahlgren berättade en historia för mig som jag inte kan sluta tänka på. Den får mig också att skratta varje gång jag tänker på den. Men den är inte rolig.

En vän till honom bodde i ett radhusområde i Norrköping. En dag hörde han genom den öppna dörren till ett grannhus att paret som bodde där hade sex: flämt, stön och knakande sängbotten. Det var två solbrända lirare i övre medelåldern, som gillade att åka till Mallis, dricka grogg och röka Gul Blend.

Nu hör Odds vän damens cigarretthesa stämma ropa inifrån det mörka radhuset:

- Åååå! Ååååå! Rubba mig på bäret! Åååå! Rubba mig på bäret!

Jag ber den ärade läsaren högt ropa 'rubba mig på bäret' med kraftig Norrköpingsdialekt för att åskådliggöra scenen.

På skjutbanan igår kunde jag inte sluta tänka på historien. Gång på gång hör jag en kraxande stämma ropa 'rubba mig på bäret!' och varenda gång måste jag skratta. Jag har aldrig tidigare behövt sänka pistolen för att jag står och skrattar. Serien blev en katastrof: ingen koncentration, inget fokus.

I romanen jag skriver nu - om tonsättaren Händel - har jag precis kallat notskriften för 'svarta bär, fyllda med gift'. Inför min förvirrade blick förvandlas måltavlans svarta, runda mittfält till just detta 'bär'. Och jag rubbar det.

Jag rubbar bäret!

Vad göra? Rösten angriper mig som en irriterande hackspett. Måste försöka vända den till min fördel: och med en kraftansträngning förvandlar jag frasen till ett mantra. Låt Tourrette-rösten mala på med sitt 'rubba mig på bäret! rubba mig på bäret!' Jag tänker använda det för att få mer fokus.

Det fungerar. Jag skjuter guld, med rösten ringande i huvudet. Men Odd skjuter astralskytte, utan vapen. Han påstår att han sköt himmelskt guld. Jag säger att han är 'paradisets Pelé'. Och jag tillägger:

- Rubba mig på bäret!

Hans ansikte med det gigantiska röda skägget och de gula pilotglasögonen är inget bär. Men vi skrattar. Och när vi skrattar ser vi ut som psykotiska djur.

Det kanske är en definition av människan?

Anledningen till att jag berättar det här för dig, kära läsare, är att detta mentala virus - denna mem - ska smitta din hjärna. Jag är utsänd av bärrubbarnas världskonspiration för att sprida giftet.

Rubba mig på bäret!

SFT DEL 2

Följetongen med min gamla krönikor fortsätter! Den här texten handlar också om borgerlig individualism och i synnerhet de två sorternas frihet, negativ och positiv, den publicerades i Stockholms Fria Tidning den 27 juni 2009:

Frihet att välja

Jag var tonåring i början av 1980-talet. Omkring mig fanns det två sorters frihet. Dels den jag själv ägnade mig åt: new wave-musikrörelsens kassettförlag, fanzines, replokaler, spelningar och fester med dess särskild habitus (estetisk-politisk kanon, klädstil, värderingar), det var en frihet som handlade om att festa, om uppror och om att göra saker själv. Dels fanns en plötsligt uppblommande högervåg kring moderaternas ungdomsklubbar, finansierad av arbetsgivarlobbyister, det var en frihet som också handlade om att festa, om att bränna sitt eget brännvin och att göra saker själv.

Bägge grupperna avskydde staten, den trista sossestaten med dess in- och utvecklade megabyråkrati som försökte reglera livet in på detaljnivå. Men för oss som befann oss där var det ändå en avgrund mellan de båda kulturerna trots att ”friheten” band dem samman. För ”att göra saker själv” handlade för ungmoderaterna om att starta egna företag och göra snabba pengar. Men för oss svartklädda i småstaden handlade det mer om att starta band och dela med sig av det som var skojigt.
Att sedan många av dem som fostrades i punksvängens DIY-kultur senare blev entreprenörer och egenföretagare är inte så konstigt: kassettkopieringen och fanzineförsäljningen via postorder lärde ut grundläggande företagsekonomi.

I efterhand försöker jag förstå den djupa skillnaden mellan liberalismens ”negativa frihet” och socialismens ”positiva”. Högerns bild utgår från en människa som kan välja, och ju mindre tvång hon utsätts för desto bättre väljer hon.

När jag nu långt senare återigen lyssnar på The Cures sublima album Pornography minns jag plötsligt hur det var att vakna upp ur barndomen i femtonårsåldern. Musiken var fruktansvärt främmande, den skilde sig så radikalt från allt jag tidigare hört. Den var inte anpasslig, inte uppbygglig, inte lätt att identifiera, lätt att känna igen sig i, den bekräftade mig inte.

Tvärtom väckte musiken främlingen i mig, den visade mig plötsligt som människa inför mig själv genom att tala till en oändlighet av okända sensationer, den gjorde mig således till en varelse som är främmande inför sig själv, som är fri, som är osäker.

Denna frihet är svävande och fasansfull. Den är grundad på samhällets grundlöshet. Och den visar människans storhet genom att visa just på hennes intighet, den avgrund hennes bild övertäcker. Descartes kanske insåg det, och värjde sig mot det, genom sin idé om att ”Jag tvivlar, alltså finns jag”. För i någon mån är människan gjord av tvivel. Hon består av själva den osäkerhet, den grundlöshet som Pico della Mirandola såg som en positiv frihet att anta vilken form som helst, men som lika gärna kan ta sig formen av kosmisk fasa.

Människans frihet kan således inte vara grundad i att hon äger sig själv, vilket förutsätts av den liberala friheten. Tvärtom, människans frihet ligger i att hon är främmande för sig själv, att hon är en annan, att hon just inte tillhör sig själv. Därigenom är det vi kallar kultur – musik, litteratur – i högsta grad avgörande för människan. För där kan hon konfronteras med sin grundläggande skräck utan att gå under. Där kan hon bli en annan utan att gå miste om sin trygghet.

För samhället kan garantera människan hennes frihet endast genom att tydligt dra en skiljelinje mellan överlevandets och vardagens sfär, präglad av regler som till exempel ägande, och den i djupast mening mänskliga sfären, som är kaos.

SFT DEL 7

En krönika om ensamhet och skrivande, publicerad i Stockholms Fria Tidning den 18 april 2009:

En bit i en annans livspussel

SynpunktenPå sistone har jag varit involverad i arbetet med att ta fram en scrapbook om mitt bokförlag Vertigo. Boken kommer att innehålla texter kring förlagets sextonåriga historia, bilder, recensionsklipp, kronologier och intervjuer. Det är en rolig syssla, men samtidigt gnager en känsla av begravning mitt i alltihop. Att sammanfatta en historia är att markera ett slut.

Under några år på 1990-talet arbetade jag intensivt med historisk forskning. Samtidigt gick jag i terapi. De här två verksamheterna smälte ihop i en stark fantasi som jag fortfarande ibland tänker på.

Mycket av min forskning var biografisk. Jag läste gamla brev, dagböcker, journaler, anteckningsböcker från 1500-, 1600- och 1700-talen, till större delen i handskrift. Det är en märklig känsla att närma sig någon sedan länge död på det sättet: både intimt och främmande. Du läser bokstäverna som ristats in av den dödes egen hand. Du formar orden i sinnet på samma sätt som den personen formade dem vid nedskrivandet.

Att gå i samtalsterapi kan också sägas vara en sorts historisk forskning. Men i det fallet är den döda personen du närmar dig ditt eget förflutna jag, och du söker svar på frågor om hur du blev som du är, medan historikern kanske snarare frågar sig hur det blev som det är.

Det är med nödvändighet ytterst självupptaget att gå i terapi. Så skrev jag också en hel del dagbok på den tiden, för att sammanfatta kunskaperna som formats under terapisessionerna.

Den där fantasin växte fram ur de där erfarenheterna, steg för steg. Jag minns inte hur det började, men en vacker dag var han bara där: Historikern.

Jag tänkte mig Historikern som en person som om femtio eller hundra år läste breven och dagböckerna som jag lämnat efter mig. Han gjorde samma sak som jag gjorde med mina historiska personer: närmade sig mig genom mina ruiner, förstod mig steg för steg genom en hermeneutisk operation som rörde sig mellan fragment och helhet.

Historikern är det närmaste jag kommit en religiös känsla. För det ingick i fantasin att den där framtida läsaren förstod mig bättre än jag själv gjorde: han hade ju tillgång till hela mitt livspussel, kunde jämföra och analysera delarna utifrån helheten. Medan jag själv satt mitt i skiten utan någon möjlighet att betrakta den utifrån.

Det gick så långt att jag skickade hemliga signaler till Historikern via min dagbok, små meddelanden som bara han skulle kunna uppfatta. För jag ville att han skulle veta att jag visste att han en dag skulle finnas. På samma sätt som jag önskade att någon av mina historiska personer skulle ha vetat att jag en dag skulle sitta och närma mig dem, deras personligheter, deras historia. Kanske fanns där rentav ett hopp om att någon av dem ha skulle skickat ett litet privat meddelande till mig.

I det här finns både något tragiskt och något rörande. Skrivande, särskilt litterärt skrivande, tenderar ofta att handla om ensamhet och om att överkomma döden, eller åtminstone den egna personens gränser. I min fantasi förenades patienten, läkaren och någon sorts Gud i en gemensam bild. Men vad var det som skulle läkas? Vad skulle tron leda fram till?

Förmodligen något så enkelt och omöjligt som en total vänskap utan slut.

SFT DEL 1

Jag skriver alldeles för sällan i den här bloggen nuförtiden. Jag har många bra idéer till inlägg: ett som ska handla om Stig Sæterbakkens Genom natten och de cameos som jag och min vän Caroline spelar i boken; ett som skulle handla om "liberalismens spöken", den "europeiske Konfucius" Quesnay och socialdarwinisten Herbert Spencer; m m.

Istället fokuserar jag min arma penna på att skriva romaner och att skriva artiklar till Aftonbladet.

För att bloggen inte då ska dö självdöden tänkte jag lägga upp några bortglömda krönikor som jag skrev i Stockholms Fria tidning för några år sedan. Först ut är en text jag skrev om att bryta familjebanden och om julen, den trycktes 7 januari 2010:

Familjeband och etik

Helgerna kring jul och nyår är för de flesta i landet den främsta familjehögtiden. Detta väcker ofta ett obehag. Dels handlar säkert obehaget om åldrande och död, om minnen av barndomens längtan och smärta, om önskningar som aldrig slår in och begär som inte kan tillfredsställas eller som på ett sorgligt sätt har slocknat av sig själva.

Dels handlar obehaget om att vi tvingas att umgås med människor vi inte tycker särskilt mycket om. Släktingarna är människor vi inte har valt eller genom olika tillfälligheter och omständigheter har kommit att umgås med på grund av att det är givande, spännande, intressant, kärleksfullt, behagligt eller så. Det är människor vi umgås med eftersom vi har ett biologiskt band till dem.

Detta kan väcka en del frågor. Om en människa är fullständigt ointressant och dessutom ganska otrevlig, skulle du givetvis bryta kontakten på en gång - ifall den inte råkade vara din förälder eller om ni inte tvingades fortsätta umgås via andra tvång: arbetsplats, delad bostad och så vidare.
Eftersom personen är din förälder står du i en skuld till den: den har trots allt närt, klätt och skyddat dig i en väldig massa år. Men frågan är om det är den plikten som det handlar om. Ifall du haft en styvförälder från späd ålder och en massa år framåt, som också närt, klätt och skyddat dig, kommer du med stor sannolikhet ändå inte att känna några förpliktelser till den personen ifall den skilt sig från din biologiska förälder.

Kanske har du och din styvförälder helt enkelt tappat kontakten efter skilsmässan, eller också väljer du att bryta kontakten eftersom personen är ointressant och otrevlig. Och det är förmodligen ett inte särskilt svårt beslut att fatta. Det är alltså biologin som spökar ändå. Eller snarare biologin genom samhällets filter. När får du bryta kontakten med din förälder? När säger ditt samvete att det är moraliskt rätt? Och när får föräldern bryta kontakten med sitt barn eller offra det?

Antigone riskerade sitt eget liv för att följa sitt hjärtas etik och begrava sin bror, som var landsförrädare. Hon satte det privata familjebandet framför statens moral, där hon förväntades bete sig som en medborgare. Än i vår tid kan du inte tvingas att vittna mot en nära anhörig vid en rättegång. En respekt för familjebandets särskildhet är inskrivet som ett undantag i lagen.
Medea, däremot, väljer att mörda sina söner i en attack av svartsjuka. Hon sätter sin individuella moral framför familjens. Detta ger oss tre nivåer av etik: individens, familjens och statens.
Vår tids individualism kan å ena sidan inspirera oss att bara fullfölja kontrakt vi faktiskt har skrivit under på. Förälder-barn-kontraktet är inte ett sådant. Men paradoxalt nog trivs individualismen utmärkt väl ihop med familjemystiken. Det är som om de biologiska bandens obrytbarhet är undantaget som bekräftar regeln i liberalismens människosyn.

Så när du beter dig som en tvättäkta individualist och väljer bort den ointressanta och otrevliga personen som spelar rollen av din förälder och istället väljer att umgås med roliga, kärleksfulla människor, förråder du det hemliga kontraktet under liberalismens yta: det är familjen mot dem, familjen mot resten, vi ser om vårt eget hus, vi konkurrerar om livsrummet mot de andras arvsmassa.

REDAN GLÖMD

Min gode vän Martin brukar skratta åt mina ambitioner på världsherravälde och evig åminnelse: "Redan glömd" är hans förslag till text på min gravsten. Jag funderar på att tatuera in orden på knogarna.

Det sägs att böcker har en livstid på högst ett par månader – om de inte råkar passera nålsögat och bli "snackisar" (av alla motbjudande neologismer) eller nomineras till fina priser. Min roman råkade inte ut för detta öde. Inte heller tycks den ha varit populär bland dem som skriver kultursidornas  julklappstips eller bland bokhandelsmedarbetarna.

Kanske beror det på det som fick min vän Elias att säga om romanen: "Den perversaste bok jag nånsin läst." Detta brukar inte riktigt gå hem i de äktsvenska stugorna. Och inte var det heller vad jag hade önskat att jag skrev. Jag trodde det var en saga om ensamhet, skönhet och smärta.

Redan glömd.

Det är nu ungefär exakt två år sedan jag skrev Mitt grymma öde och lämnade den till förlaget. Nervöst inväntade jag svaret från Natur och kultur, och min lättnad när jag fick ett utgivningsbesked i januari är lätt att föreställa sig.

Jag arbetade hårt med texten. Den blev ändå närmare 400 sidor lång, men jag skrev under bara drygt fyra månader. Jag minns några tillfällen då jag sade: "det här projektet är viktigare än min hälsa".

Nu, född som papper och dumpad på marknaden, kippar boken efter luft. Och jag vet inte hur ska jag kunna hjälpa den. Om den verkligen är "den perversaste boken nånsin" är inte förutsättningarna så goda.

Redan glömd.

Jag inser att jag är privilegierad och bortskämd. Som egenväldig småförläggare sedan allt för många år har jag kunnat arbeta i egen takt, på mitt eget sätt och med stöd av Vertigos alla Stormtruppsmedlemmar. Jag har kunnat välja att hålla uppmärksamheten på vissa titlar år efter år, påminna om dem, hitta på nya saker kring dem, hålla dem vid liv, envist skruva in dem i läsarnas huvuden.

Samma möjligheter har jag inte längre. Nya böcker ska ut, ska ges plats, ska konkurrera om läsarnas huvuden.

Redan glömd.

Även jag färgas av detta nyhetsberoende, jag tänker att jag måste skynda mig att skriva klart roman nummer två, att jag måste kasta mig över nummer tre, för bara när en ny bok kommer är jag verkligen levande, kan jag vara säker på att existera. Publicari, ergo sum.

Redan glömd.

Kanske är det som med de egna barnen: jag måste lära mig att sy igen såret och i någon mån betrakta böckerna som främlingar. För Vertigos böcker är det svårare: min passion är så närvarande i varje liten aspekt av boken, men där är problemet inte lika akut. Jag håller ju böckerna vid liv, jag envisas i mina nyhetsbrev, i mina kampanjer, jag makulerar i princip ingenting.

Och jag har ju det stora lagret med mina pappersbarn i ladan ute på landet. De är inte döda, de sover bara.

Varje julaftonskväll ställer jag där in en tallrik tomtegröt.




(Ett par fina texter om romanen har kommit nyligen, dels Lina Arvidssons recension på Dagens bok, dels bloggaren Stasimons smickrande och vackra djupläsning.)