TIO FAVORITSKRÄCKFILMER

Eftersom så många högg på mitt förra inlägg om mina tio svenska favoritromaner, fortsätter jag med listandet, i andan av bloggandets ruinromantik som numera råder här och där eftertanke och reflexion är portförbjudna, medan spontanitet är allt.

Här kommer så, utan någon stigande eller fallande ordning, och med flera olika parametrar (fasa, skönhet, vidrighet, poesi, kuslighet, underlighet) samspelande, mina tio favoritskräckfilmer:

1. Texas Chainsaw Massacre (Tobe Hooper)
2. The Beyond (Lucio Fulci)
3. Martyrs (Pascal Laugier)
4. Freaks (Tod Browning)
5. A Serbian Film (Srdjan Spasojevic)
6. Le Locataire (Roman Polanski)
7. Hellraiser (Clive Barker)
8. Dawn of the Dead (George A. Romero)
9. The Fly (David Cronenberg)
10. Alien (Ridley Scott)

(Jämför med Lokas lista!)

TIO SVENSKA FAVORITROMANER

Återigen, ett slarvigt blogginlägg, i linje med känslan av bloggandets själva utdödende och till och med ruinkaraktär... nu framkastad tio-i-topp-lista över mina favoriter bland svenska romaner, återigen ej i någon ordning och helt utan eftertanke:

1. S. Lagerlöf: Gösta Berlings saga
2. C.J.L. Almqvist: Amorina
3. C.-H. Wijkmark: Jägarna på Karinhall
4. M. Sylwan: Lunch med demiurgen
5. C.J.L. Almqvist: Drottningens juvelsmycke
6. A. Strindberg: Inferno
7. G. Håkansson: Fallet Sandeman
8. N. Teratologen: Förensligandet i det egentliga Västerbotten
9. C.-J. de Geer: Det bombade ögat-trilogin
10. J. Fridegård: Lars Hård-trilogin

DET AMERIKANSKA MANIFESTET

Igår var jag på Berlins tullverk och hämtade ut lådan med den amerikanska utgåvan av Det parapornografiska manifestet. Tjänstemannen betraktade mig bekymrat medan jag skar upp kartongen och läste länge på framsidan innan han lät mig gå. Desto gladare blev jag:

Boken kan beställas på Amazon. Jag har också startat en engelskspråkig blogg för att bli mer tillgänglig: http://cmedenborg.blogspot.com

TOPP 10 FAVORITACTIONSKÅDISAR

Jag har ju lovat att försöka skriva lite fler slarviga blogginlägg med spontana infall. Här kommer min ogenomtänkta lista över mina 10 favoritactionskådisar, dock inte i någon stigande eller fallande ordning utan i numerologiskt kaos:

1. Milla Jovovich
2. Bruce Willis
3. Christina Lindberg
4. Sigorney Weaver
5. Daniel Craig
6. Jason Statham
7. Matt Damon
8. Cameron Díaz
9. Liam Neeson
10. Kate Beckinsale

TEXTMÄSSEAFFISCHEN!

(27  april smäller det! www.textmassan.se)

KAPITEL 30: FILOSOFIN I SÄNGKAMMAREN

Den sjätte och sista boken Vertigo gav ut detta året 2002 – och den sista boken som gavs ut under förlagets första decennium, alltså samma år som jag på luciadagen försvarade min doktorsavhandling, vilket i mina ögon också gör detta till det året då jag grundlade min bitvis dåliga hälsa – var ännu ett verk av förlagets hovöversättare Hans Johansson: Markis de Sades Filosofin i sängkammaren: eller De omoraliska lärarna, Dialoger avsedda för unga flickors uppfostran.

Som vanligt kunde jag inte nöja mig med att bara vara redaktör, formgivare, korrekturläsare, omslagsfotograf och säljare. Jag kände mig också tvingad att skriva ett entusiastiskt förord samt ett sextonsidigt, ambitiöst efterord, "Sade i Sverige", som grundligt och detaljerat går igenom översättningar, reception och debatter om den gudomlige markisen.

Gåtfullt nog lyder inledningsmeningen: "Sverige är det fulaste ord jag vet."

Omslaget till Filosofin i sängkammaren föreställer Vertigos dåvarande förlagssekreterare Gilda Romero, som här alltså axlar rollen som den sextonåriga Eugenie. Förlaget hade på den tiden flyttat från "Bunkern" på Katarina Bangata till en källarlokal på Krukmakarbacken som vi delade med bl a Jane Magnusson, Karolina Ramqvist och Johan Berggren.

Jag spände upp ett lakan på väggen och sprutade låtsasblod på det. Jag pudrade Gilda så vit jag kunde och lät henne sätta på sitt kraftfullaste läppstift. Jag satte på två kraftiga strålkastare. Sedan uppmanade jag henne att se så galen ut i ögonen som hon kunde och stirra rätt in i kameran.

Resultatet blev effektfullt.

Förlaget följde upp Filosofin i sängkammaren med andra kända texter av Markis de Sade: De 120 dagarna i Sodom, Juliette och Ernestine. Men Filosofin i sängkammaren är den som sålt ojämförligt bäst. Om jag räknar in den billigare mjukbandsvarianten är den ute i över sjutusen exemplar.

(Boken går fortfarande att beställa här.)

KAPITEL 29: APSEFISTON

-->

Efter succéerna med Äldreomsorgen i Övre Kågedalen och Förensligandet i det egentliga Västerbotten kom Nikanor Teratologen äntligen efter några års ivrigt väntande in med ett nytt manus. Det rörde sig om en ganska tunn samling fragment och aforismer, tankespråk, i traditionen från hans favoriter som Cioran och Leopardi.

Jag tänker inte hyckla: Apsefiston vann inte mitt hjärta. Jag föredrog när Teratologen skriver fiktion. Jag ville dock inte refusera boken, valde istället att kalla in extern hjälp: Jörgen Gassilewski och Anna Hallberg gjorde redaktörsjobbet med den äran. De är de första frilansredaktörerna i förlagets historia.

Omslaget pryds av ett lätt manipulerat foto från en handbok i rättsmedicin: en närbild av såret efter ett dödligt knivhugg. Det var en gammal idé hos mig som äntligen hittade sin bok: jag har alltid funnit något fascinerande i dessa torra, ovala hål in i vår helhet.

Många gillade boken när den kom ut på hösten 2002. Av alla människor berättade tidskriften Slitz' dåvarande chefredaktör, Niklas Natt och Dag för mig att han länge hade den liggande på nattygsbordet och läste i den innan han somnade för att ge hjärnan något att jobba med.

Så här såg den första dummyn ut, jag tycker egentligen den är snyggare än den som sedan valdes, men jag minns inte vem det var som övertalade mig att gå tillbaka till mer traditionell typografi:

Och så här blev den:

(Boken är sedan länge slutsåld men det ryktas att Hströms bokförlag kommer att ge ut den i ett nytryck inom kort.)

KAPITEL 28: DEN VIDRIGE, EN KLITTYDECKARE

På Bokmässan år 2000 satt vi en grupp människor och åt sushi. Filosofen Sven Olof Wallenstein muttrade om litteraturens uselhet och om hur lätt det skulle vara för honom att skriva en roman. Jag frågade om han ville skriva en för Vertigo, om jag gav honom ett synopsis. Han tackade tveklöst ja.

När jag några veckor senare skickade honom synopsis till en våldsam, pornografisk deckare med satiriska övertoner, började han darra på manschetterna trots att förlaget lovade honom full anonymitet. Han tackade nej.

Synopsis blev liggande. Något år senare stötte jag på Anastasia Wahl. Hon säger aldrig nej. Hon fick synopsis. Hon isolerade sig i en stuga på landet och skrev boken på två dagar; under dessa 48 timmar drog hon bort och lade till en väldig massa saker till handlingen. Slutresultatet har inte många likheter med min ursprungliga idé.

Den eminente Jesper Weithz gjorde formgivningen, helt i linje med ambitionen att boken skulle påminna om Wahlströms ungdomsböcker, den röda tjejserien (han såg dock noga till att gömma sig bakom pseudonymen "Götterdämmerung & Tourette" (oj, hoppas det är ok att jag avslöjar detta). För att inga oskyldiga skulle råka köpa den av misstag, lade vi dock in ”Ej lämplig för barn” på baksidan.

David Liljemark ritade Klitty, samma teckning som sedan levt vidare i alla fem böckerna. Omslagsfotografiet togs av Annika von Hausswolff, under pseudonymen "Vanja Werner" (och hoppas att det är ok att jag avslöjar detta me). Bilden är tagen på det fantastiska Hotel Good Night Danielsson som låg vid Norra Bantorget i Stockholm, och som senare kom att spela en viktig roll i Gunnar Blås debutroman Den tredje systern. Där kunde man hyra rum en timme i taget (vilket jag har gjort), och de hade inte renoverat på trettio år, sällan har du sett en sådan perfekt Vertigo-miljö.

En blodig manspenis på framsidan visade sig vara lite för mycket för många återförsäljare, och det uppstod rentav ett gräl mellan Vertigo och Pocketshop, som vägrade sälja boken. (Ett kapitel i den andra Klitty-deckaren är en våldsam satir över Pocketshop.) Denna incident ledde till att Vertigo under många år inte gav ut pocketböcker.

NATTENS SKÖRD

Det finns vissa nätter då jag tappar kontrollen och plötsligt hänger mig åt något som inte är jag själv men som ändå är i mig. I dag vaknade jag, fruktansvärt ljuskänslig, ur en dröm där jag försökt styra ett stort skepp i mörkret, på land, på en oändlig ramp byggd av multnande trä, genom skummande vattenslussar, som en bergochdalbana med skarpa kurvor, och jag hade ingen aning om hur högt upp den var, vad som fanns framför mig, bara små ljusglimtar i mörkret, bergskedjor, och slutligen en skarp rutschkana, allt smalare, rakt ned i havet, och jag hoppades vid gud att det stora träskeppet skulle flyta, att jag inte bara skulle fortsätta ned, allt längre ned, i detta oändliga mörker.

Jag tror det är min intensiva läsning av Moby Dick som färgat drömmen. Därefter upptäckte Loka att jag hade rakat bröstkorgen. Under dessa märkliga, halvt utsuddade timmar i natt då jag satt i köket och drack Jägermeister och rökte och tittade på Spartacus, hade jag också funnit för gott att gå ut i badrummet och raka bröstkorgen. Jag känner inte igen min kropps spegelbild, så skönt. 

Dessutom inser jag att det var den första natten på jag vet inte hur länge då jag faktiskt sovit, utan att vakna tjugo gånger, utan hjärtklappning, utan att vakna upp på morgonen med kroppen värkande av spänningar, ihopknuten.

Nu hittar jag också dikter på datorn, knappt igenkännbara grödor från mitt förvirrade språk. Jag vet inte vad jag ska göra med alla dessa dikter. Här är några av dem:

Blodet gör mig enastående

Det äckliga och det vidriga

Ju äckligare och vidrigare

Desto bättre. Det vidriga

Är det verkliga. Kadavret

Uppblåst av likgaser, det

Ruttna såret krälande av

Maskar, jäsande inälvor

Som ger huden en grön ton,

Insekter krälande i

Bortglömda lik, slaktfält

Dignande av upplöst kött,

Allt detta är verkligare

Än det du kallar verkligt.

Modet i att inte blunda

Inför dofterna av förruttnelse

Att i dina händer knåda

Stanken och det självlysande

I allt som är äckligt, ger dig

Makten att vara levande.

Så vi älskar berättelser om slavar

Och herrar. Eftersom vi alla är slavar

Och herrar. Maktlösa, maktfullkomliga,

Suveräna i vår underdånighet. Vi ser

Downtown Abbey, Spartacus, ty

Deras berättelser invaggar oss i en

Känsla av att vi inte är slavar, eller

Att vi som slavar en gång kan bli fria.

Samtalen genom gallren, samtalen

Genom sociala regler, genom galler

Tvärs genom språket, tvärs genom

De kroppar vi har blivit tillskrivna,

Samtalen där våra själar faktiskt

Verkligen förenas, där de sjudande

Undantagen korresponderar

I en ny verklighet av skönhet och njutning.