MUSIK FRÅN STJÄRNORNA

Genom att trycka play på alla fyra ställena samtidigt på den här sidan får man höra "sfärernas musik". Men hade Pythagoras och Kepler kunnat ana att industrimusiken är den yttersta genren, själva den kosmiska symfonins?

http://news.bbc.co.uk/2/hi/science/nature/7687286.stm

NINA BJÖRK-RECENSIONEN

Kan inte påminna mig någon av mina recensioner som gett upphov till så många reaktioner som den om Nina Björks doktorsavhandling Fria själar i Aftonbladet häromdagen. Den version som trycktes var förkortad, som så ofta i dagstidningar. Så här kommer fullängdaren, för den som har ett särskilt intresse:

Nina Björk
Fria själar: Ideologi och verklighet hos Locke, Mill och Benedictsson

Nina Björks doktorsavhandling i litteraturvetenskap ser ut som en populärroman och heter Fria själar. Undertiteln är Ideologi och verklighet hos Locke, Mill och Benedictsson. Undersökningen handlar om liberalismens människosyn och utgår från den ickeliberala tanken att människan är en beroende, behövande och relationell varelse.
Frågan som Björk vill ställa de texter hon läser är: ”Hur gör dessa författare när de skriver fram människan som oberoende och okroppslig?” Med kropp syftar hon varken på arvsmassa eller diskursiva konstruktioner utan definierar den negativt: ”Vi kan helt enkelt inte konstruera en kropp som inte behöver mat, vatten och omsorg”.
Tyvärr erhåller frågan inget svar. Orsaken är att Björk har ett förvirrat begrepp om vetenskap. I inledningen nämner hon doktorsavhandlingens ”tillhörande genrekrav på något slags vetenskaplighet” och tackar skattebetalarna för att de finansierat hennes forskning. Men vetenskapligt arbete är ingen genre utan en metod med etiska krav.
Fria själar rör sig mellan idéhistoria, litteraturvetenskap, filosofi, statsvetenskap och genusvetenskap. Den känns dock snarare subvetenskaplig än tvärvetenskaplig. Inledningsvis gör Björk en poäng av sina känslor inför barn och kropp och markerar mot diskursiva och konstruktivistiska synsätt genom att kalla sig essentialist. Detta hindrar henne inte från att använda Judith Butler senare i boken på ett sätt som skulle fått denna att rotera i sin grav om hon nu hade råkat vara död.
Min doktorsring har stundvis skimrat med en ilsken glöd under läsningen av Fria själar. För Björk fuskar:
Hon fifflar med citat: när Locke skriver att varje människa ”äger sin person” refererar hon tankegången som ”en människas kropp är hennes egendom”.
Hon saknar begreppshistoriskt medvetande: ord som ”individ”, ”natur”, ”egendom” hade inte samma betydelser på 1600- och 1800-talet som de har på 2000-talet.
Hon utgår från föråldrade tolkningar: Leo Strauss och B. C. Macphersons gamla Locke-läsningar kan inte tas över på ett oproblematiskt sätt.
Hon skriver sina tänkare efterklokt på näsan: ”Den som likt Mill vill framhäva människans intellektuella och språkliga förmåga gör därför klokast i att inte samtidigt betona hennes oberoende av medmänniskan.”
Hon presenterar gamla sanningar som om de vore hennes egna genialiska påhitt: men hon når knappast några andra slutsatser än dem som vilken föreläsare som helst på grundkursen i idéhistoria redan lär ut till studenterna.
Hon läser källtexter i moderna svenska översättningar.
Hon utgår från en frågeställning som inte kan falsifieras: texterna blir bara illustrationer till den sanning hon redan bestämt sig för.
Särskilt uselt är avsnittet om 1600-talsfilosofen John Locke. Han presenteras som en tänkare som skiljer kroppen från förnuftet och lägger grunden till liberalismens ”possessiva individualism”. Men Locke var tvärtom en av de första tänkare som faktiskt såg människan som kropp: han bröt med den kristna kropp-själ-dualismen som också återkommer i Descartes människosyn.
Locke var empirist: vår kunskap kom till oss genom sinnena, vårt tänkande är kroppsligt! Och han var inte bara liberalismens föregångare: Nina Björks favvogubbe Karl Marx lånade enormt mycket av sina idéer från 1600-talsgiganten som också la grunden till upplysningen och feminismen.
Om detta ingenting.

De här invändningarna innebär inte att Fria själar är en ointressant bok. Läst som en lång essä innehåller den en massa stoff för tanken. Och den avslutande delens närläsning av Viktoria Benedictssons smärtsamma dagböcker lyfter undersökningen ur det mediokra. Här vågar sig Björk på att ta hjälp av mer avancerad teoribildning för att förstå hur texten arbetar.
För frågeställningen är betydelsefull: hur gör någon som vill bryta sig ur sin könstillhörighet eller sin rastillhörighet och bli en fri människa? Är det rätt att välja liberalismens myt om den suveräna, ekonomiska, förnuftigt och frivilligt väljande individen, en saga som utgår från en förnekelse av den mänskliga organismens behövande, beroende och relationella karaktär? Eller måste detta försök, liksom Benedictssons liv, sluta i förtvivlan?
Det hade kunnat bli en viktig undersökning ifall Nina Björk vågat sig på att vara självkritisk, arbetat hypotetiskt-deduktivt, helt enkelt bedrivit vetenskap. Och om frågan om kroppen vore det centrala, hade Björk kunnat hitta stöd. Det finns litteraturvetenskapliga skolor som intresserar sig för kroppslighet i litterära texter: Bachelards och Richards ”tematiska kritik” arbetar med materiella fantasier och kroppsliga drömmerier på ett fascinerande sätt.
Men märkligt nog osynliggörs denna konstiga ”kropp”, med dess negativa definition, minst lika effektivt i Björks avhandling som i de texter hon studerar. Visst dyker ordet upp ibland, men detta omnämnande saknar djup och reflexion, det är tankemässigt och språkligt monotont. Det förvandlar till och med Benedictssons och Brandes kyss till en abstrakt händelse utan läppar.
Kanske är det rentav så att Nina Björk är en förnuftsvarelse?

INTRYCK FRÅN FRANKFURT

Åkte för första gången till Frankfurtmässan, världens största bokmässa. Spenderade två dagar med att spatsera. Gick en tre fyra mil men hann inte riktigt se allt. Pratade med en hel del förlag, delade ut en massa foldrar om Vertigos författare, fick en del kontakter, blev bjuden på lyxmiddag, det var skoj.

Frankfurtmässan har ett globalt deltagande. Ingen världsdel saknar representanter även om Afrikas länder inte tar någon jättestor plats. Utifrån detta faktum kunde en tänka att mässan skulle erbjuda en myllrande mångfald. Men den största överraskningen är att det inte blev någon överraskning. Frankfurtmässan är exakt som bokmässan i Göteborg, bara trettio gånger större.

Samma bildbyråer har levererat omslagsbilderna till böckerna. Samma klädkedjor har försett förlagsarbetarna med paltor. Samma statistik har styrt urvalet av produkter: färggranna barnböcker, böcker om pistoler, fiske och sport, serier, en liten smula skönlitteratur. Samma sorts tänkande har styrt förlagens presentationer av sig själva.

Denna häpnadsväckande homogenitet är deprimerande. Gick själv runt och letade efter förlag som litegrann kunde likna Vertigo. Inte ett spår av sådant bland dessa tusen och åter tusen. Kanske åker inte sådana förlag till Frankfurt? Eller också finns de inte.

Efter hand framträdde dock en viktig skillnad gentemot Göteborgsmässan: i Frankfurt säljs inga böcker. Det finns inga prislappar så långt ögat kan se. Här visas förlagen, böckerna och författarna upp, nyheterna presenteras, rättigheter köps och säljs.

Får därmed ett nyss perspektiv på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg: den är helt enkelt ingen mässa. Den är ett stort knalleland där varje förlag leker butik och försöker kränga maximalt med böcker till lågpris.

RÄTTELSE

Tillbaka från Frankfurtmässan med en hel del att skriva men ingen riktig ork, vänta er saker närmaste dagarna. Under tiden: en rättelse.

Tror det är en ganska unik händelse att ett förlag går ut i efterhand och gör en rättelse av det här slaget. Ibland tillfogas listor med "errata" till böcker med extrema fel. Men den här gången handlar det om en omslagsbild.

Omslagsfotot till Gamiani krävde en hel del manipulering. I stort sett handlade det bara om bakgrunden, men medan arbetet ändå var igång plockades en del födelsemärken och annat utstickande bort från kropparna. Den som jobbat med sådant vet att det kan vara berusande: det är svårt att sluta i tid. Pillandet med detaljer är fängslande.

Vill komma till detta: det försvann för mycket. En viktig detalj blev osynlig på bilden. Ber härmed alla inblandade och läsare om ursäkt och publicerar nu den felande länken:

VINDUETBILDERNA

Nu har Vinduet publicerats och då är det fritt fram att visa Aurora Berghs foton som illustrerar den stora intervjun med mig. Olaf Haagenes text blev bra, fann det inte minst roligt att höra mig prata norska!

Väljer ett par av dem som inte trycktes:

NY BOKMÄSSA I STOCKHOLM

Fick reda på att Älvsjömässan inte bara ska ha en bokgrej i november utan redan i början av april -09. Det kallas "Boksalongen" och är svindyrt att vara med på. Inledningen till pressreleaset om deras bokmässor säger allt om vilka grunda och genomkommersiella arrangemang det handlar om – till och med värre än Street!

"Litteraturintresset är just nu större än någonsin i Sverige. Våra författare uppnår i många fall närmast idolstatus och den svenska bokmarknaden uppgår till 7 miljarder per år enligt siffror från Sveriges Förläggareförening. Nästa år får också invånarna i Stockholmsregionen chansen att kunna mötas över ny litteratur och få träffa både svenska och utländska författaridoler i spännande seminarier och diskussioner. - Bokens Dagar är en långsiktig satsning för oss. Upptagningsområdet är stort och jag ser det som självklart att vi ska kunna erbjuda en bred bokmässa i Stockholms- och mälardalssregionen, säger Mikael Hagander affärsutvecklingschef på Stockholmsmässan."

JÄVLA FEGISAR!

Åter från semestern. Åter hos de toviga kattungarna vars vildhet har tilltagit med exponentiell tillväxt. Åter i en sunkig verklighet där denna förfärliga nyhet möter mig från grannlandet:

Stig Sæterbakken säger upp sig som konstnärlig ledare på Lillehammerfestivalen. Han är en av samtidens mest intressanta författare, Lillehammerfestivalen är en norsk motsvarighet till Bokmässan, minus kommersen. På 2007 års festival, med temat "otrohet", öppningstalade den beryktade norske spionen Arne Treholt. Inför 2009 års festival hade Sæterbakken bjudit in den ökände förintelseförnekaren David Irving. Reaktionerna lät inte vänta på sig.

Inbjudningen handlade inte om innehållet i Irvings pseudohistoriska arbete. Temat för festivalen var "sanning", och Sæterbakken fann det intressant att bjuda in en känd "lögnare och historieförfalskare" för att prata om detta. Premisserna var alltså uttalade: "Det unika är att vi har fått en av världens mest beryktade lögnare att berätta om sitt sanningsbegrepp."

Det hjälpte inte. Förra veckan marscherade den liberala toleransens rättänkande och moraliskt högtstående företrädare i takt: inbjudningen till Irving måste återkallas i yttrande- och tankefrihetens namn! Författare hotade med bojkott! Viktiga sponsorer drog sig tillbaka! Hårt pressad meddelade Sæterbakken att han inte på några villkor tänkte vika sig.

I fredags meddelade festivalledningen att inbjudningen till Irving hade återkallats. Sæterbakken meddelade samtidigt att han avgått som konstnärlig ledare. En era, där litteraturfestivalen i Lillehammer framstått som en av de intressantaste och mest nytänkande fora för diskussion och debatt, är slut.

Stig Sæterbakkens sammanfattning av hetsjakten och festivalbeslutet lyder kort och gott: "Jävla fegisar!"

Läs mer här:

http://www.klassekampen.no/55114/article/item/null
http://www.gd.no/nyheter/article3840648.ece
http://www.nrk.no/nyheter/distrikt/hedmark_og_oppland/1.6254854
http://www.klassekampen.no/artikler/nyheter/55118/article/item/null

Kolla också in Stig Sæterbakkens romaner Siamesisk och Sauermugg redux som Vertigo gett ut i svensk översättning. Under våren 2009 ger vi ut den kolsvarta thrillern Osynliga händer.

EN BOKLANSERING

Började återigen fundera på att sluta blogga, men någon uppmanade mig att fortsätta men att fokusera mer på vad det egentligen ska handla om: förlagsarbetet.

Förutom att några recensioner till AB har krystats fram i rasande tempo och annat mera utförts, har den här veckan handlat om att lansera Alfred de Mussets Gamiani. Boken har varit tryckt i några veckor redan, och Stormtrupperna fick den efter mycket om och men. Tycker det är roligt att dessa fanatiker får våra böcker före alla andra.

Igår gjordes äntligen pressreleasen och adressetiketterna till recensenterna. Den som tycker det är roligt att se hur en pressrelease ser ut kan titta här:


Första recensionsdatum bestämmer förlaget. Men det är nästan bara böckerna som ges ut av de stora koncernerna som medierna bryr sig om att passa in. Det är en sån där maktgrej. Recensionerna av Vertigos böcker brukar spridas ut under 2-3 månader, vilket gör det väldigt svårt att åstadkomma en samlad och effektiv lansering.

Idag skickades ett mail-pressutskick iväg till förlagets stora presslista. Har under åren lärt mig mer och mer om hur såna ska utformas. Nuförtiden layoutas de som tidningsartiklar: en klatschig, fet rubrik, en halvfetad ingress och så en brödtext med lämpliga citat. Till det gärna ett par stora bilder, samt en personlig byline för mig med foto och allt.

Gamiani var ovanligt lätt att lansera. Vem blir inte intresserad av den första romanen som har lesbiskt sex som centralt tema, en bok som blandar gotisk skräckromantik, pornografi och hallucinatoriska delirier? Och som dessutom har Georges Sand som inspirationskälla?