NEKROFILEN FÖREMÅLET

Sittande i Berlin har jag inte själv fått chansen att känna på det senaste bokobjektet som kom från tryckeriet till Vertigo häromdagen. Men jag fick de här fotona, som tyder på att tinget blev allt jag hade hoppats, från det blekt kusliga skyddsomslaget med sin hudliknande laminering, till bandet med Lokas döda ögon i röd foliering, till inlagan med sina illustrationer och sitt blodröda läsband...

Tag och njut! Att dessutom Gabrielle Wittkops text är en av de förnämligaste romaner som någonsin skrivits gör inte saken sämre.

BERLINÅSIKTER

Har nu bott i Berlin i drygt en vecka och har hittills hunnit forma dessa åsikter:

NÅGRA SAKER JAG GILLAR

- Det finns barer där du får röka.
- Människor hälsar på dig när de kliver in i omklädningsrummet på gymmet samt tar farväl när de går.
- Du kan köpa en flaska vin i den dygnet-runt-öppna mataffären.
- Det finns spårvagnar.

NÅGRA SAKER JAG FÖRUNDRAS ÖVER

- Människor går ogärna mot rött även om det inte kommer några bilar.
- Den mixade bastun på gymmet. Finns sådant någon annanstans i världen?
- Kvarteren är så stora och gatorna så breda att när du tittar på en karta och tänker att det inte är så långt att gå så tar det ungefär tre gånger längre tid än du trodde.
- Tio minusgrader i Berlin svider mycket värre än tio minus i Stockholm. Luftfuktigheten?

 

(Loka tyckte att jag skulle ha ett nagellack som matchade min ögonfärg.) 

(Söndagsbrunchbuffén på Café Datscha där jag åt mig halvt medvetslös idag.)

SEX, LÖGNER OCH OPERA

I det första avsnittet av den nya P2-serien "Opera!" samtalar jag med Charlotta Engelkes om Händel och Wanger, om kvinnor och män, kastrater, masker, sexualitet och döden. Som jag minns det uppstod den intressanta diskussionen när vi bestämt oss för att vi var klara, det blir ofta så.

Du kan lyssna på programmet här:

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/141554?programid=4434

KORSFÖRHÖRD

I höstas spelade Utbildningsradion in ett avsnitt av serien "En bok, en författare" om Mitt grymma öde. Jag visste inte vad som väntade mig när jag dök upp i tevehuset, men min intervjuare Birger Schlaug hade förberett sig mycket noga, och jag fick svara på en stormflod av bitvis ganska besvärliga frågor.

Att serien ens tog upp en roman är tydligen mycket ovanligt, det är i stort sett bara fackböcker som kommer på tal. Kanske beror det på min idéhistoriska bakgrund, och att min roman ändå är baserad på historiska fakta.

Om du vill se mig svettas inför frågor av typen "Är det verkligen rätt att utmåla Händels mamma som pedofil?" så kan du se programmet här:

http://urplay.se/173581

(I sin blogg undslipper sig förresten Birger ett par fina ord om romanen också!)

DROGER OCH MUSIK

Det talas ofta om musikens hälsosamma inflytande. Studier görs som visar på olika slags helande effekter av musiklyssning: i vissa fall har musikstycken visat sig vara mer effektivt lugnande och terapeutiska än piller.

Kanske är detta inget att förvånas över, med tanke på att det omvända har varit länge känt. Droger som används medicinskt kan också användas rekreationellt, för njutning och skönhet. Ibland kanske rentav vissa droger ger starkare skönhetsupplevelser än musikstycken.

Jag syftar inte på de historiska kopplingarna mellan olika musikkulturer och olika drogkulturer eller på att musikanter har haft en benägenhet att använda droger. Jag syftar på att musik och psykoaktiva substanser på hjärnans nivå kan vara samma sak: de spelar med signalsubstanser, belöningssystem, receptorer och ger därmed upphov till effekter som höjd empati, förstärkta sinnesintryck, effektivare problemlösning och vakenhet.

Spekulativa exempel: Amfetaminets effekter ligger nära det du upplever när du ger dig hän åt Motörheads musik: stark upphetsning, hög puls, svettningar. Musikformer som opera med alla sina växlingar, höjder och dalgångar, kan säkert på nervsystemets nivå få likartade effekter som psykedelika. Mjuka, känslosamma, hypnotiska stycken får dig rimligen att reagera ungefär som på mdma.

Jag hittar tyvärr inga länkar till forskning på området, men fältet förefaller fruktbart för studier och analys.

EDENBORG/ZAGREB

I mars 2011 kunde jag berätta att jag just läst ut Stig Sæterbakkens roman Gjennom natten i manusform, de sista sidorna liggande gråtande i sovkupén på ett tåg mellan Wien och Venedig, på min och Lokas bröllopsresa.

Några veckor senare, den tolfte och trettonde april, träffade jag Stig för sista gången, i samband med att Gunnar Blå uppträdde i Oslo. Uppträdandet avslutades med att Stig (i Sauermugg-mask) och jag (i Hitler-mask) dansade klumpigt till Händels "Lascia ch'io pianga"-aria inför en häpnande publik.

Senare på kvällen satt vi på mitt hotellrum och diskuterade slutet av Gjennom natten, jag var inte alldeles nöjd med ett par detaljer, jag vägrade ge mig, Stig lyssnade uppmärksamt, och till slut gjorde han de allra sista ändringarna i texten innan boken gick iväg på tryck. "Ja. Slik skal det være. Nå er den ferdig."

En sak som rör Genom natten har jag inte berättat tidigare även om vissa kanske har upptäckt det själva: Stig har använt mig som förebild till en av bokens karaktärer.

Stig var barnsligt nöjd med att jag skulle spela rollen av romanens "Zagreb", innehavaren av det ytterst dekadenta slovakiska diskoteket Neusohl.

Det är märkligt att läsa sig själv som en romankaraktär. I Stigs beskrivningar av Zagreb återfinns inte bara min sjömansskjorta, ringarna i öronen och hästsvansen som jag hade förr om åren när jag drev Café Edenborg, där finns också ärren efter skärmärkena på armarna och spåren av min amfetaminism. Det är helt enkelt på vissa sätt jag. Den starkaste olikheten ligger i själva tonfallet, rösten: jag känner inte alls igen min grammatik i Zagrebs repliker.

Det känns rörande och förunderligt att Stig ville inkludera min persona i sin fruktansvärt starka roman, jag kan till och med se något slags seger över döden och vår bittra separation i att vi båda lever genom samma text, bortom dagarnas växling.

Samtidigt är min roll i berättelsen inte den ädlaste: Zagreb ger Karl Meyer nycklarna till det hus där allt hopp "blir till skit" och där romanens ohyggliga klimax utspelar sig. Jag hoppas att denna del av Zagrebs karaktär inte är baserad på mig, jag ser mig ogärna som den som öppnar dörren till det ohyggliga.

Kanske kommer jag i framtiden att leva djupare, starkare och längre som Zagreb än som Edenborg. Orden formas av vänskaper, minnen och katastrofer, och de ger upphov till nya former hos läsarna och dem som skriver vidare.

När jag var liten drömde jag om att bli en romankaraktär, men alla drömmar som slår in blir till stoft. Nuförtiden dagdrömmer jag istället om att bli actionhjälte i en film, någon i stil med Bruce Willis i Die Hard-filmerna. Det krävs något som är större än livet självt.

För hoppet om evigt liv och odödlighet slutar inte att hemsöka mig, trots att allting dör omkring mig och jag dör med det.

(Den första upplagan av Genom natten sålde slut i december, men en ny upplaga levereras innan januari är slut!)

SFT DEL 9

Den här krönikan hittar jag inte heller på webben, men den är skriven för Stockholms Fria Tidning i februari 2008:

Liggande på det heta marmorgolvet i Istanbuls äldsta hamam – byggd på 1500-talet – blir jag tvättad, skrubbad och masserad. När kroppen attackeras släpper äntligen hjärnans mörker, jag känner att jag tvättas ren från oron och bekymren över tusen världsliga problem och börjar tänka igen. Så skönt att tänka.

             

Ett reflekterande, producerande tänkande som arbetar sig fram dialektiskt-organiskt mellan orden och begreppen är väl den härligaste massage en hjärna kan ge sig själv.

             

Av någon anledning krokar tanken fast sig i ordet ”kåt”. Inte för att jag just då är det minsta kåt, men ordet arbetar där. För ett par hundra år sedan betydde det i första hand ”glad” med en sexuell bimening. Den samtida cyniska definitionen av den idealiska flickvännen – ”snäll, glad, kåt” – är med andra ord en tautologi. På andra språk är det andra sidor av saken som lyfts fram, i synnerhet värmen: exempelvis franskans ”chaude” dvs ”het” som i ”upphetsad”.

             

Talet om sexuell upphetsning i termer av glädje var passande för en tid då den erotiska litteraturen i första hand bestod av festliga anekdoter om bedragna äkta män eller av skämtsamma visor. Skrattet och det svullna könet hängde helt enkelt samman.

             

Under moderniteten ändras detta. Ingen skulle idag översätta ”jag är kåt” med ”jag är glad”. Det bultande, heta och drypande associeras snarare med en sorts allvar. I den sekulariserade kulturen knyts så mycket till sexualiteten. Orgasmen har tagit över rollen som livets mening från ”nationen” eller ”Gud”. Denna lilla kramp måste därför dra ett väldigt stort lass, den laddas med så mycket att den rentav blir plågsam.

             

Att sex är komplicerat är knappast särskilt modernt: det finns inga exempel på kulturer där könet inte är omgärdat med tabu och skam. 1900-talets nudister är de verkliga monstren. Samtidigt går det inte att komma undan en tanke på att ”jag är kåt” mer än någonsin är laddat med ångest, med en vardaglig förtvivlan.

             
Från ”jag är glad” har det kommit att betyda ”jag hungrar efter något som kan fylla min oändliga brist” eller ”jag trängtar efter att offra till gudomen”. Och detta offer i orgasmens förlösning och blottande sätter allt för mycket på spel, allt för många idealiseringar och allt för mycket underlägsenhet.

             

En turkisk tvättare med stor mage och mustasch skrattar åt mig och min vän och visar hur man ska göra för att det ska kännas ordentligt i musklerna. Jag vänder mig på rygg. Långt ovanför min ögon sipprar skymningsljuset in genom hålen i kupolen: det har i 500 år spelat över nakna män och kraftfulla beröringar, varmt vatten och ångande marmor.

             

Det finns en befrielse i att slippa kåtheten i denna intimitet. Det är skönt att slippa en hel civilisations fokus på att kroppskontakt ska leda till orgasm. I tvättandet och massagen sker en av de saker som orgasmdrömmen syftar mot: sammansmältandet med den andre. Men det sker utan hela den apparat av begärskonstruktioner och reklamfinansierade standardfantasier som gärna arbetar i den som är ”kåt”.

             

Jag erkänner att jag gillar vissa aspekter av den moderna sexualiteten. Om sex tidigare framstod som en bonnkomedi, är det nu existentiellt och innerligt tragiskt. Därför läser, skriver och ger jag ut de texter som gjort Vertigo till ett både avskytt och dyrkat förlag: polymorft pervers litteratur som erkänner skönheten i den mänskliga sexualitetens tragedi – men som också fungerar som en sorts handböcker i erotikens konst genom att slå sönder de standardiserade fantasiernas rum och provocera, förvirra och piska anden att materialisera det sublima i sig själv.

             

Efter badet ligger jag och svalnar i mörkret i min lilla hytt. Vardagen kommer tillbaka, jag är fortfarande avslappnad och det finns en skönhet i ljuset som smyger in genom glasdörrarna. Men glädjen över allt jag tänkt är borta. Tänkandet har upphört igen. Idéerna om ordet ”kåthet” och dess utveckling från ”glatt” till ”tragiskt” känns platta och meningslösa. Och jag har verkligen inga invändningar mot orgasmer.

             

Ändå har jag skrivit ner dem. För vem är jag att döma om det jag tänkte förut?

SFT DEL 8

Den här krönikan hittar jag inte på nätet, men den är skriven för Stockholms Fria Tidning i oktober 2008, den handlar om EXTAS:

Extasen kan vara en vardaglig sak. Ända sedan jag var liten har det funnits särskilda ögonblick då jag känner mig levande som en gud, det kan ske mitt i det normala.

             

Jag minns korta stunder då jag var i tolvårsåldern och dansade våldsamt till Beethovens femte symfoni.

            

 Jag minns en rasande tonårsresa i oktober med moped utmed Stångån, över de slemmiga röda löven, med Joy Division i hörlurarna.

            

 Häromdagen, cyklande över den nya, röda Årstabron, sladdande genom Årstaskogen, under de gulaktiga gatlyktorna, med norska black metal-bandet Windir i hörlurarna: då händer det igen.

             

Hur beskriva dessa korta sekunder? Det är en sorts raseri, möjligen skriker eller ryter jag faktiskt. Troligen skrattar jag också. Det hela påminner väldigt mycket om en orgasm. För det är också smärtsamt, sönderslitande, inte bara en lycklig njutning.

            

 Två faktorer tycks nödvändiga för att det ska hända: musik och ensamhet. Efter ett sådant där sönderfallande tänker jag alltid att det är en enslig erfarenhet: omöjlig att dela, rentav omöjlig att uppleva i närheten av andra människor. Visst kan jag skriva om det, som här. Men det är inte som i en sexuell lek, där det inte behöver vara någon definitiv gräns mellan aktörernas njutning.            

            

 I den här extasen rör det sig om en organism som mobiliserar alla sina elektrifierande möjligheter att vakna under en kort, hänförande rusning. Astrid Lindgrens Madicken säger någonstans ”jag känner livet i mig” och så skulle det kunna beskrivas. Men det känns också som i filmen Hellraiser, där de ytterst dekadenta njutningssökarna som svar på frågan ”What’s your pleasure, sir?” väljer att bokstavligen slitas i stycken av demoner från andra sidan.

             

Andra faktorer som påverkar upplevelsen är natur och fart. Höga hastigheter kan ge den där rusningen där märgen skriker. Och våldsamt sönderfallande natur, som på hösten med dess blåst och förruttnelse, dess blödande träd och dramatiska natthimlar. Det är en ytterst förromantisk extas, full av stormande och trängtan.

             

De känns så värdefulla när de sker, dessa extaser. Ändå förefaller de egendomligt tömda på mening. De är ensamma, kanske är det lite sorgligt, men vad det skulle det vara för poäng med att dela dem? Att organismens nervsystem kan explodera som en vätebomb och därefter samla ihop sig kanske är ett mirakel, fullständigt onödigt.

             
Vi vet aldrig när det ska ske. Klåfingrarna berör oss planlöst, sorterar oss och skiljer oss åt utan syfte. Med vid återkomsten finns trots allt något stärkande: en gräns har återetablerats. Jag är ändå en människa. Jag är en social varelse. Jag är inte ett hungrigt djur.

SFT DEL 6

En krönika om en stuga i skogen och om en djup tacksamhet riktad mot alla de döda, allt som inte finns, publicerad i Stockholms Fria Tidningar, den 15 augusti 2008:

Ett tack rakt ut i tomheten

I december 2006 köpte jag en stuga i skogen. Det är ett gammalt soldattorp, med ett par gäststugor, en lada, en del skog och en liten åker. Det kostade en del pengar, men det får lösa sig.

Har velat ha en stuga i skogen så länge jag kan minnas, åtminstone i 20 år, ett kvarts liv. Det är underligt att realisera gamla, svåra drömmar. Jag kom på mig själv med att ångestfullt upprepa ”ögonblick dröj” och tänka att straffet nog inte skulle låta vänta på sig.

Men Mefistofeles dök aldrig upp.

Några veckor efter köpet blev det vargavinter. Temperaturen gick ner mot minus tjugo. Ett tjockt snötäcke täckte allt, det knarrade under fötterna när jag hämtade ved, snoret frös i näsan, stjärnorna var nästan plågsamt ljusa uppe i det svarta.

Brasan brann, jag drack ett glas vin med min vän, vi drev varandra till extas med Händel i högtalarna och hela huset som resonanslåda.

Då drabbades jag av en förkrosselse. Jag låg på mage på köksgolvet och grät. Jag stod på knä och grät.

Det är så lätt att känna sig duktig när något åstadkommits eller förvärvats: stolt, framgångsrik, mäktig. Men detta var raka motsatsen: det var tacksamhet, ödmjukhet, vördnad.

Liksom i en vision såg jag leden av människor som bebott det här stället, kanske under ett par århundraden. Fattigdom, lidande, strävsamhet, stenbumblingar som spettas upp ur en åker, husgrunder som mödosamt läggs, gradvisa förbättringar som under svåra uppoffringar läggs till varandra och som slutligen har byggt upp detta som nu tagit emot mig.

Den ekonomiska uppoffring (lönearbetet, risken, oron) jag gjort kan inte på något sätt mätas mot detta.

Och jag sa ”tack” rakt ut i tomheten, till de döda. Jag grät och tackade.

Denna form av tacksamhet har sedan dess drabbat mig oftare och på fler områden, fast inte lika våldsamt. När jag äter kan tankarna gå till människorna som arbetat med att odla, skörda, förpacka, transportera, packa upp och ta betalt för födan – hela den absurda kurvan som går från bruksvärde till bruksvärde, över en oändlig förmedling av bytesvärden och mänsklig möda.

När jag tar tåget går tankarna till allt järn som gått åt, till gruvarbetarna, maskinbyggarna, industriarbetarna, rallarna, förarna, dem som ser till att allt fungerar, att tågen inte kolliderar.

När jag lånar en biblioteksbok blixtrar hela processen av skrivande, översättande, redaktörsjobb, sättande, tryckande, trädfällande, pappersmassearbetande, bokbindande, transporterande, arkiverande, biblioteksarbetande fram för mig – de oändliga processer som lett fram till denna lilla tyngd i min hand.

Den här naiva tacksamheten väcker invändningar i mitt intellekt. Dels att jag bara riktar den till de mänskliga insatserna, inte till grisarna som gav mig sitt kött, träden som gav mig sin cellulosa. Jag är inte lika direkt tacksam mot det övriga kosmos som mot mina artfränder. Dels att denna tacksamhet inte tar hänsyn till att så mycket av det jag känner vördnad för har skett under förfärliga och destruktiva villkor, orättvist och oskönt. Vad skulle bananplockarna med sin fattigdom, sina tolvtimmarsdagar, tycka om de fick höra om min tacksamhet?

Jag vet inte. Men jag vet att jag blir glad om en student långt efteråt kommer och tackar mig för min undervisning även om jag själv den gången tyckte den var ett rent tvång, ett glädjelöst medel för att överleva.

Det behöver inte betyda att villkoren accepteras. Det betyder bara att lidandet inte glöms bort. Att dess gåvor ges respekt.