Extasen kan vara en vardaglig sak. Ända sedan jag var liten
har det funnits särskilda ögonblick då jag känner mig levande som en gud, det
kan ske mitt i det normala.
Jag
minns korta stunder då jag var i tolvårsåldern och dansade våldsamt till
Beethovens femte symfoni.
Jag
minns en rasande tonårsresa i oktober med moped utmed Stångån, över de slemmiga
röda löven, med Joy Division i hörlurarna.
Häromdagen,
cyklande över den nya, röda Årstabron, sladdande genom Årstaskogen, under de
gulaktiga gatlyktorna, med norska black metal-bandet Windir i hörlurarna: då
händer det igen.
Hur
beskriva dessa korta sekunder? Det är en sorts raseri, möjligen skriker eller
ryter jag faktiskt. Troligen skrattar jag också. Det hela påminner väldigt mycket
om en orgasm. För det är också smärtsamt, sönderslitande, inte bara en lycklig
njutning.
Två
faktorer tycks nödvändiga för att det ska hända: musik och ensamhet. Efter ett
sådant där sönderfallande tänker jag alltid att det är en enslig erfarenhet: omöjlig
att dela, rentav omöjlig att uppleva i närheten av andra människor. Visst kan
jag skriva om det, som här. Men det är inte som i en sexuell lek, där det inte
behöver vara någon definitiv gräns mellan aktörernas njutning.
I
den här extasen rör det sig om en organism som mobiliserar alla sina
elektrifierande möjligheter att vakna under en kort, hänförande rusning. Astrid
Lindgrens Madicken säger någonstans ”jag känner livet i mig” och så skulle det
kunna beskrivas. Men det känns också som i filmen Hellraiser, där de ytterst
dekadenta njutningssökarna som svar på frågan ”What’s your pleasure, sir?”
väljer att bokstavligen slitas i stycken av demoner från andra sidan.
Andra
faktorer som påverkar upplevelsen är natur och fart. Höga hastigheter kan ge den
där rusningen där märgen skriker. Och våldsamt sönderfallande natur, som på
hösten med dess blåst och förruttnelse, dess blödande träd och dramatiska
natthimlar. Det är en ytterst förromantisk extas, full av stormande och
trängtan.
De
känns så värdefulla när de sker, dessa extaser. Ändå förefaller de egendomligt
tömda på mening. De är ensamma, kanske är det lite sorgligt, men vad det skulle
det vara för poäng med att dela dem? Att organismens nervsystem kan explodera
som en vätebomb och därefter samla ihop sig kanske är ett mirakel, fullständigt
onödigt.
Vi vet aldrig när det ska ske. Klåfingrarna berör oss planlöst, sorterar oss och skiljer oss åt utan syfte. Med vid återkomsten finns trots allt något stärkande: en gräns har återetablerats. Jag är ändå en människa. Jag är en social varelse. Jag är inte ett hungrigt djur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar