GUNNAR BLÅ!

Fick Gunnar Blås Övervakningen: minnet av dig i min hand igår, härligt! Det blev en fin bok, med ett lysande turkost band. Lyckades också få iväg ett gäng förhandsexemplar, nyfiken på reaktionerna. Nästa vecka skickas den till stormtrupperna (kommer kosta en spottstyver) och veckan efter blir den tillgänglig för allmänheten.

Fick precis reda på att någon eldsprutande eldsjäl har lagt upp Gunnar Blås båda radionoveller "Cykelreparatörskan" och "Livets gåva" på Pirate bay, du hittar dem genom att söka på "Gunnar Blå". Skoj!

Såg i senaste numret av Ordfront (där du för övrigt kan läsa en text av mig om pornografi med en av de snyggaste slutklämmar som kommit ur mina fingertoppar) att huvudessän i deras nästa nummer är en text av mig om den israeliska fredsrörelsen.

Borde förmodligen börja skriva den.

Typ nu.

Hej då.

ÖVERVAKNINGEN

Har sällan varit så spänd inför leveransen av en ny bok. Tryckeriet säger att Gunnar Blås nya roman Övervakningen: minnet av dig anländer i morgon. Kanske är det i första hand oron över färgvalet på bandet som spökar. Kommer det verkligen se bra ut med guld på turkos?

Redan nästa vecka kommer de kära Stormtrupperna ha boken i brevlådan. Det är mycket med Gunnar just nu. Natten till igår sändes hans novell "Livets gåva" i inläsning av Frida Röhl i P1. Han har just satt igång att jobba med Fettet 2: Missfallet som han påstår kommer att innehålla både repliker och mer sex än Fettet 1. Om någon är eller känner någon som är tecknare och vill vara med i projektet, så maila förlaget.

Är för övrigt upphetsad över möjligheten att starta ett nytt fik. Vet att det är en idiotisk idé. Kan ändå inte låta bli att tänka på det hela tiden. "Starta aldrig ett café." Äsch.

HELL SOLENS ÅTERKOMST

JULIETTE-RECENSION

En lite senkommen recension av Juliette i Sydsvenskan, av Andreas Brunner, kan du läsa här.

Önskar alla Vertigoentusiaster och bloggläsare en satans god jul!

GUNNAR BLÅ I RADION OCH MYSTISKT KORREKTUR

Möttes precis av det glada beskedet att P1 kommer att sända en inläst Gunnar Blå-novell natten till söndagen den 27 december, klockan 00.03. Det ska bli väldigt roligt att höra skådespelaren Frida Röhls inläsning av in den bisarra texten "Livets gåva". Och pass på: den läggs inte ut i webben, så du måste lyssna i den verkliga tiden, fast en eller två repriser blir det säkert. (Vårt estländska tryckeri meddelar för övrigt av att Övervakningen: minnet av dig levereras redan nästa vecka, å! så spännande!)

Har det senaste dygnet mötts av en massa lyckliga tillrop från förlagets Stormtrupper: det verkar som om Midvinterboken togs emot med kärlek, så skönt. Efter nyår avslöjar vi bokens verkliga identitet.

Har ägnat hela den här dagen åt att föra in slutkorret i Kjell Lekebys magnifika antologi Gustaviansk mystik med texter ur Svenska frimurarordens arkiv från kretsen runt Reuterholm i slutet av 1700-talet. Inte mindre än 550 sidor av de mest märkliga texter och bilder om andeskådning, blodsritualer, skattgrävning, kabbala och annat skoj. Den går på tryck vid mitten av januari.

MIDVINTERBOK OCH ÖVERSÄTTNINGSSTÖD

Ibland går saker bra, ibland dåligt.

Igår kom ett brev från Kulturrådet att de inte tänkte ta upp Markis de Sades Juliette till omprövning. Det spelade ingen roll hur många artiklar som skrevs och trycktes i landets ledande tidningar där utgivningen kallades "kulturgärning", dessa stackars små människor tyckte ändå boken var för tråkig.

Samma dag dök Vertigos första Midvinterbok upp från tryckeriet trots att fraktbolaget sa att de skulle komma först nästa vecka; det blev till att sätta igång och packa. Detta innebär att våra älskade Stormtrupper nog hinner få boken före jul i brevlådan, alldeles gratis. Fick faktiskt en tår i ögat över boken: den blev fin.

På eftermiddagen kom ett sms från Jesper Ims Johansson som berättade att vi fått ett översättningsstöd för Saeterbakkens kärleksroman Ikke forlat meg, som vi släpper i vår, härligt att kulturbyråkratin funkar ibland och gör saker något mindre jobbiga.

Dock är snön ett problem. Skulle just sätta igång och filma material till trailern för Gunnar Blås Övervakningen: minnet av dig. Tågspår, mystiska, enarmade män i trenchcoat och nylonstrumpor står i synopsis. Men eftersom boken utspelas i södra Europa funkar det inte med snön. Hoppas på värmebölja snart.

Häpnar samtidigt inför den sublima anblicken av frosttäckta ekträd.

BILDBEVIS

Om Lars Jakobson anser att detta är en "rentvättad" fot, så ska vi nog vara glada att vi inte behöver ha Lars Jakobsons fot i ansiktet.

RECENSION AV HOGG

Under strecket i Svenska Dagbladet med den fullständigt briljanta rubriken "Delanys äckel- och våldsporr otryckbar i 22 år". Recensenten ägnar förbluffande mycket grinig plats åt förlaget och åt mitt och Caroline Åbergs förord. Att foten vars stortå sticks in i den söta omslagspojkens mun skulle vara "rentvättad" är elakt förtal: det finns vittnen på hur mycket tid som ägnades åt att smutsa ner huden, men ljuset dränkte tyvärr de flesta av fläckarna. Dock har han en poäng i att vi borde ha haft en referens till Ray Davis lysande essä "Delany's dirt" som du kan läsa här och som vi läste under skrivandet.

Någon dag ska en praktikant få plocka ut alla de oproportionerligt långa avsnitt i recensionerna av Vertigos böcker som ägnas åt att gnälla över förlaget självt, det skulle bli rolig läsning. Tror inte något annat av landets förlag skänks det intresset. Ändå försöker vi bara göra vårt jobb.

HÄR ÄR INTERVJUN MED COHEN

SPILLANE, SNÖ OCH COHEN

Tvättar mig ren från veckorna av dåliga deckare med en fin favorit från 1950: Mickey Spillanes My gun is quick, givetvis i Karl-Rune Östlunds översättning (Liv för liv) och med Bertil Heglands omslagsbild, Manhattan-serien nr 120. Här är stilen allt, ett språk som friskt vatten mitt i överdrifterna och den paradoxala sentimentaliteten: rytm, snärtighet, tyngd.

Pratade för övrigt med Schenker som hade paketen med våra Midvinterböcker någonstans i Tyskland. Det ser allt mörkare ut för planen att få ut dem till Stormtrupperna före jul. Men före nyår ska det åtminstone gå.

Har för övrigt vandrat förvirrad genom snöstormarna de senaste dagarna och försökt vara Leonard Cohen, eller snarare försökt ha samma attityd till materiella förluster och svek som han visar i den här underbara jävla intervjun:

http://www.youtube.com/watch?v=hPUlVUWrv9E&feature=related

Det går så där. Försöker ändå.

MIN ÅSIKT OM DET SVENSKA DECKARUNDRET

Fick lägga ut texten ordentligt om "Sveriges nya nationallitteratur" i Aftonbladet idag. Har den senaste månaden läst 25 översatta deckare, valde ut 12 stycken typiska svenska och gjorde lite statistik. Förfärades. Djupast sett uttrycker hela genren ett ressentimentfyllt hat mot fantasin och litteraturen som sådana. Läs den gärna:

http://www.aftonbladet.se/kultur/article6289096.ab#abArticleLike

GUNNAR BLÅS NYA ROMAN PÅ TRYCK

För någon timme sedan skickades tryckfilerna iväg till det estniska tryckeriet. Har tillsammans med Gunnar Blå via Skype petat i de sista detaljerna, de sista avstavningarna, de sista millimetrarna, de sista färgnyanserna, de sista av de sista tingen och kollat, dubbelkollat, trippelkollat. Exempelvis ströks bokens motto (från Upplysningens dialektik) i sista sekunden.

Nu har det som var ett embryonalt, slingrande projekt, gränslöst, flödande slem i konstant förändring , en delvis självgenererande virtuell ordning – via de första fragmentariska textstyckena som Gunnar visade mig för snart två år sedan, via mer fokuserat skrivande, via läsningar, omskrivningar, omläsningar, strykningar, redaktörsinsatser, pendlingar mellan hybris och förtvivlan från både förlag och författare, pendlingar som dödat och pånyttfött romanen flera gånger om, alkemiska stadier av svart, vitt och rött som upprepats och dekonstruerats och gett upphov till en helhet som är större än delarna – nu har denna amöba evolverat till en definitiv struktur.

Från och med nu sker transmutationerna i läsarens huvud.

Gunnar har haft svårt att släppa taget, som alltid i dessa ödesdigra stunder. Han har gjort små tillägg och strykningar ända in i slutet. Men från och med nu är texten inte längre hans. Han kan ändra vad han vill i sin roman på hårddisken eller i utskrifterna: det är ändå bara den version som frös till bok torsdagen den 10 december klockan 17.00 som är Gunnar Blås Övervakningen: minnet av dig.


(Kommer i januari.)

DET TUFFASTE INLÄGGET I SADE-DEBATTEN

Vilken underbar text Edda Manga har skrivit som svar i Markis de Sade-debatten i Aftonbladet: "Juliette: en feministisk hjältinna". Det är stenhårt! det är tänkande! det är inspirerande! det öppnar universum!

Vad synd att Aftonbladet bara publicerar det i sin webbupplaga. Edda Mangas text borde delas ut till alla gymnasieelever i Sverige.

Kan för övrigt tipsa att Manga också har skrivit en av de bästa essäerna på svenska om Sade: "de Sade, det politiska tänkandets förbjudna” i tidskriften Glänta 1999:1-2. Och här är hon:

(Bilden knyckt från Clio, som gav henne pris för hennes doktorsavhandling 2004.)

ÅNGEST I SALA

Har inte haft så här mycket ångest sedan vintern 2003/2004 (en av de mörkaste i mannaminne). Klart att det inte bara är mörkrets fel; som överallt annars krävs en överdeterminering. I det här fallet flera tunga deadlines samtidigt, flera tunga konflikter samtidigt, ny lägenhet med all den logistiken.

I morse var det som om molnen inte orkade gå upp; de låg kvar och drog sig på marken. Vid elva, när solen (?) står som högst, var det mörkt ute. Arbetade, arbetade, arbetade med värkande axlar. Skrev utskick, gjorde inlägg, mailade. Lade in en massa korr i Gunnar Blås Övervakningen.

Dags för lunch. Åkte genom det iskalla duggregnet in till Sala. Gick på Ångbageriet. Åt en suverän räkmacka, åt den godaste lussekatten någonsin. Ångan 4ever! Tvingade mig att avstå från kaffet för att inte spä på ångesten. Tog mig in till Sala city för att köpa saker. Stod länge i en kö. Gick till en bankomat.

Det var något med att se min extremt smutsiga knoge samtidigt som pengarna gled ut ur springan som fick mig att nästan börja gråta. Flashbacks av fattig-Sverige eller egna fattiga tider då sömnlösa nätter tillbringades med att fantisera om bankrån så det skulle bli möjligt att resa bort någonstans på sommaren så att barnen inte skulle tvingas tillbringa ännu ett sommarlov i en sandlåda i Skinnarviksparken.

Gick till Systemet. Bakom mig ett fyllo: "Blev det 373 och 50 över? Jaha, ja." Lät som om det var allt som var kvar hans pension den här onsdagen den 9 december 2009. Gick darrande till en secondhandbutik och köpte en gammal handduk. Gick darrande till apoteket och köpte Valeriana. Stod på en skitig parkeringsplats och hällde darrande upp några piller ur burken i min smutsiga näve och vräkte in dem i käften och hoppades på det bästa.

Tog mig sedan till simhallen. Tusen meter i rasande fart. Hjärnan började snurra. Idéer dök upp. La mig i en "massagesäng" och blev knådad för en tia. Solade lite. Bastade mycket. Rakade mig. Satte på rena kläder. Inser att i det ögonblicket som kroppen klampar ut genom simhallens dörr att mitt ansikte har förändrats , trots att det nu blivit becksvart ute. Det sitter ett leende där. Det kostade några tior, men så är det också ett dyrbart leende.

Tack Isis för teknologin vi skapat som gör det möjligt att ändå hantera detta mörker.

ETT LÅNGT LIV MED HORERI

Camilla Nilsson (som översatte Gabrielle Wittkops underbara Barnahandlerskan för tillräckligt många år sedan för att detta inte ska kunna kallas korruption) recenserar Felix Saltens Josefine Mutzenbacher i Norrköpings Tidningar och tycker att den "värmer i vinterslasket".

Boken hittar du förstås billigast och bäst hos Vertigo.

JULIETTE I KULTURPANELEN

Fattar inte riktigt hur de orkar kliva upp så tidigt och sitta i teverutan kvart i åtta innan solen ens försökt ta sig upp. Men de gör det. I teveprogrammet Gomorron Sverige satt i morse "Kulturpanelen" bestående av Maria Schottenius, Roger Wilson och Eric Schüldt och diskuterade Juliette och Markis de Sade-debatten.

Schüldt menade att läsningen av Sade visade att "Det var ännu värre förr." Och han citerade ur min blogg: "Idéhistorien är ingen fotbollsmatch" – tack för det! Roger Wilson berättade om när han läste Filosofin i sängkammaren på ett tåg och rodnade sig igenom hela boken. Schottenius verkade tycka att det är roligt att Vertigo skapar debatt kring en så gammal klassiker.

De verkade för övrigt överens om att det är lite märkligt att läsa dessa bisarra texter bokstavligt. Men på frågan om hur det kan bli så mycket bråk 200 år efteråt, säger Wilson: "Det finns en gränslöshet i de här texterna som alltid kommer att provocera. De kopplar ihop sex, våld och död på ett sätt som vi nog ska bli oroliga om det inte väcker debatt."

Klippet kan ses här (ungefär 15 minuter in).

HOGG-ESSÄN PÅ NÄTET

Här kan du läsa Kristoffer Nohedens Hogg-essä i Ord&Bild!


Tidskriften hälsar också att de kommer att publicera ytterligare en essä om Hogg i sitt nästa nummer, den här gången av Leif Holmstrand. Ser vi fram emot!

ETT LÅNGT SVAR OM MARKIS DE SADE

1. Preludium

Få har undgått att det rasar en debatt kring Markis de Sade och Vertigo förlags utgåva av den klassiska romanen Juliette.

Det började med en recension i Aftonbladet av Åsa Linderborg, fortsatte med en debattartikel av Kajsa Ekis Ekman, eskalerade med ett svar från mig, förvrängdes med ett DN-referat av Annika Persson, utvecklades med en kommentar från Linderborg, nyanserades av Ann Heberlein, vitglödgades med ännu en debattartikel från Ekis Ekman.

I dagens Aftonbladet kommer min andra text. Den svarar på en fråga som flera som blandat sig i debatten har ställt: vad menas med mitt och översättaren Hans Johanssons påstående att Sade är en ”feministisk inspirationskälla”?

Här kommer istället mitt svar på Ekis Ekmans text. Det känns bättre att skriva här i bloggen eftersom många av de ovanligt informerade kommentarerna på aftonbladet.se har rätt när de tycker att debatten är bitvis tramsig. Dessutom blir det så in i helvete utförligt, kanske beror det på influensan, har inte riktigt full koll på mig själv just nu, skriver på.

Vill först av allt säga en sak. Mitt första inlägg avslöjade grova felaktigheter i Ekis Ekmans text och ställde relevanta frågor om hennes tolkning av Sade. Men den hade också en allvarlig brist: den hade en nedlåtande och paternalistisk (dock väl inte ”patriarkal” som Linderborg senare skrev) ton.

Skämdes inför min egen retorik efteråt och har bett Ekis Ekman om ursäkt.

Varifrån kom då den nedlåtande tonen? Från en vrede, naturligtvis. Och varifrån vreden? Från ett stycke i Ekmans första text. Först berättar hon att Sades efterföljare är vår tids våldtäktsmän och kvinnomördare. Sedan säger hon att ”en pakt sluts mellan de män som går i de Sades fotspår, och förlaget som presenterar honom som en frihetshjälte.”

Detta är en otäck sak att få slängd i ansiktet: ingen vill associeras med övergrepp, repression, sexism, mord och andra fasansfullheter.

Men kanske var den anklagelsen inte så grov i jämförelse med dem Ekman gör i sin andra text. Hon menar här att orsaken till att Sade ”kommit i ropet i vår tid” (menar hon från 50-talet och framåt?) är att han förespråkar den starkes rätt och alla mäns sexuella makt över alla kvinnor och att tolkningen av hans texter blivit en ”postmodern version av fascism och patriarkat”. Den som tolkar (och ger ut?) Sade utan att ta bestämt avstånd från honom är följaktligen en patriarkal fascist i postmodern förklädnad. Det är också en otäck anklagelse.

Slutligen undrar hon om ”förläggaren inte identifierar sig lite väl mycket med författaren.” Kan utan problem stilla hennes undran på den punkten. Nej, jag identifierar sig mycket mer med Kajsa Ekis Ekman än med Markis de Sade.

2. Källkritik och vantolkning

Det är deppigt att Kajsa Ekis Ekman i sin nya text inte med ett ord berör de många felaktigheterna i sin första artikel. Hon travar glatt på, hon tänker inte respektera skylten med ”får ej beträdas!” på gräset kring Sades staty. Men om hon är en sanningsälskare som avskyr postmodernismen borde hon kanske åtminstone respektera fakta och rätta sig när hon har fel?

Mitt påpekande att offren i Sades verk är av alla kön, klasser, generationer och arter och långt ifrån bara vackra, unga kvinnor: inga kommentarer.

Påpekandet att Sades värsta brott (vilket gav honom dödsstraff) var analsex med betjänten: inga kommentarer.

Påpekandet att Sade inte ägde några bordeller i Paris: inga kommentarer.

Påpekandet att Sade inte satt i fängelse i närmare 30 år pga hur han behandlat prostituerade utan i första hand för sina idéers skull: inga kommentarer.

Påpekandet att Sades skrifter inte innehåller ”detaljerade redogörelser för vad han gjort”: inga kommentarer.

Men på ett par punkter går Ekis Ekman i svaromål: fallet Rose Keller och påståendet att Sade blev portad på Paris bordeller. När det gäller att Sade skar kvinnor ”med knivar och hällde stearin i såren” skriver hon:

”Rose Kellers vittnesmål från den 4 april 1768, där hon hävdar att han skurit henne och hällt stearin i såren, finns bevarat och återges av biografer som Francine du Plessix Gray, Michel Delon, Laurence C Bongie, Hjördis Levin och Per Meurling.”

Kajsa Ekis Ekman och hennes tveksamma källor (Hjördis Levin och Per Meurling saknar trovärdighet) har rätt. Detta är faktiskt exakt vad Rose Keller vittnade om.

Men Ekman underlåter att nämna en sak i sitt referat: till och med dessa källor (inklusive den extremt vinklade Kathleen Barry) lägger till att den rättsläkare som undersökte Keller direkt efter det påstådda övergreppet inte hittade några knivsår på hennes kropp. Alla historiker är överens om att Keller vittnade falskt.

Enligt de journalistiska och vetenskapliga reglerna har Ekis Ekman på den här punkten gjort sig skyldig till en medveten och grov förvrängning av källorna.

Därefter bordellerna: ”franska polisens överinspektör Marais ägnade sig konstant åt de Sade, och hade varnat alla större bordeller för att ta emot honom, då han skadade unga flickor.”

Marais var en av cheferna på Paris sedlighetsrotel och samarbetade med Markis de Sades nemesis, svärmodern Madame de Montrieul, som var mycket oroad över sin dotters och släkts rykte. Marais varnade några av Paris bordellmadamer för markisen: men inte för att få dem att inte ta emot Sade. Nej, utan för att de inte skulle låta honom ta med sig några av flickorna hem, där man inte hade någon kontroll över hans intresse för analsex och hädelser.

Efter den berömda Marseilles-skandalen, där Sade blev dömd till döden för att ha haft analsex med sin betjänt, var det Marais som slutligen grep honom. Svärmodern lyckades ordna ett ”lettre de cachet” från kungen, dvs ett dokument som gav staten rätt att spärra in någon utan rättegång. Så blev markisens öde beseglat, och så skrevs litteraturhistoria.

Den megalomaniske och inte så lite självdestruktive Sade och den nitiske polisinspektören Marais bildar ett märkligt par. Båda var lika intresserade av sexualitetens alla aspekter och detaljer och besatta av skvaller. Deras relation slutade med att Marais karriär tog slut pga hur han behandlat Sade. Här finns material till en roman!

Minns detta: ifråga om flagellation var Sade en typisk del av sin tid. Hade han nöjt sig med att piska och bli piskad hade det aldrig blivit någon stor sak av hans livsstil. Men problemet var just att hans nöje i livet inte var att tortera kvinnor:

Sade tände av allt att döma på överträdelsen själv. Han ville ha analsex eftersom det var ett stort tabu. Han ville häda Gud och begå satanistiska ritualer eftersom det var förbjudet. Kanske sökte han på omvägar straffet: många har tolkat honom som i första hand masochist. Han föredrog ofta att bli piskad.

Ett tillägg om citatteknik: det är inte rimligt att använda ett citat ur ett skönlitterärt verk som ett belägg för författarens åsikt. Ekis Ekman skriver: ”I Sängkammarens filosofi förklarade han att han ’har ingen verklig rätt att äga den eller den kvinnan, men jag har en oavvislig rätt att njuta henne’ och att ’tvinga henne till denna njutning.’”

Detta är repliker från karaktärer i Sades text. Det skulle vara lätt att hitta hundra andra repliker som säger motsatsen i hans verk. Det betyder ingenting alls.

(Signaturen ”Ernestine” har skrivit en lång, lysande kommentar till de historiska förvridningarna i Ekis Ekmans andra artikel i Aftonbladet som den intresserade med behållning kan läsa.)

3. Skillnaden mellan storhet och föredömlighet

Idéhistorien är ingen fotbollsmatch. Du behöver inte ”hylla” en tänkare bara för att tycka att hon har storhet eller betydelse. Har för min del varit noga med att göra den distinktionen i mina texter i den här debatten. Ekis Ekman gör den inte.

För att kunna genomföra sin svartmålning av Sade måste Ekman både utesluta viktiga fakta och argument, samt pressa sina tolkningar till extremen. Ett exempel på hur gärna hon vill att verkligheten ska anpassa sig till hennes uppfattningar finns i detta citat:

”Budskapet är att om dessa stora ’mästertänkare’ hyllade de Sade, borde jag också göra det. En blind auktoritetstro som varken jag eller de tänkare han nämner skriver under på. Dessutom stämmer det inte att ’alla andra utom [jag] själv’ hyllat de Sade.”

Har ingenstans hävdat att alla andra utom Ekis Ekman själv har hyllat de Sade. Hon vantolkar medvetet. Det står i min text att det bara är hon som ser att ”kejsaren är naken”, det vill säga att hon är ganska ensam om att anse Sades texter vara utan intellektuellt och litterärt värde och lika intressanta som Frietzls eventuella självbiografi.

Varför vantolkar hon? För annars hade hon inte kunnat argumentera mot det hon påstår är min tanke: att alla mästertänkarna har betraktat Sade som en hjälte. Och visst: några har gjort den bugningen, exempelvis Guillaume Apollinaire, om än med en hel del humor. Men faktum är att det är mycket svårt att förbehållslöst hylla Sade som en hjälte. Den kanske största poängen med hans texter och tänkande är att de är så motsägelsefulla, ambivalenta, tvetydiga.

3. Liv och/eller verk?

Har inte läst särskilt många biografier över Sade utan koncentrerat mig på hans egna texter och de bästa texterna om hans idéer. Visserligen är det intressant att han var aristokrat och sexuellt utlevande i praktiken och att han fick tillbringa en väldig massa år i fängelse för sina idéers och skrifters skull. Men även därförutan skulle dessa ha sitt värde.

Mitt efterord till Filosofin i sängkammaren (den första Sade-text som Vertigo gav ut), går igenom allt som skrivit om Sade på svenska och visar att det i Sverige faktiskt har funnits en ovanligt stark betoning av hans leverne och ett besynnerligt ointresse av hans texter – mängden text som publicerades om honom var fram till Vertigos insats mycket större än mängden av Sade-texter.

Ur ett typiskt svenskt perspektiv är det alltså på sätt och vis rimligt när Ekis Ekman skriver:

”Hans rykte som frihetshjälte beror inte på hans verk, som är tradiga, amatörmässiga och saknar all personteckning. Nej, det som sätts på piedestal är något annat: de Sades persona. Därför är det ahistoriskt av Edenborg att hävda att man måste skilja på de Sades verk och hans person. Visst kan man hävda att författaren är död, men inte när det gäller de Sade. Han uppträder i det europeiska kulturarvet som en syntes av liv och text, och det är hans liv som influerat mer än hans verk.”

Det sista påståendet är felaktigt, vilket den som läst de klassiska texterna om Sade lätt kan intyga. Men inte för Ekis Ekmans del, för henne är Sades ”persona” viktigare än innehållet i hans texter. Inte för mig. Skulle i så fall ha valt att ge ut en skojig och mer lättsåld biografi över honom än tusentals minutiöst översatta och korrade boksidor med hans texter.

Frågan om liv och verk kan vara rolig. Bör vi tolka Almqvists verk utifrån det faktum att han försökte begå ett mord? Är det viktigt om Selma Lagerlöf var lesbisk? Måste läsaren ta i beaktande att Gustaf Fröding och Kerstin Thorvall har betalat för sex? Spelar det någon roll för läsningen av deras texter om Jelinek eller Strindberg var ”bokstavligen” sinnessjuka?

Stöder för min del alltid ett vildsint tolkande: ju fler betydelser en text kan generera, desto bättre. Varför inte läsa Gösta Berlings saga via Hamlet? Varför inte läsa mina Sade-efterord utifrån tanken att de är skrivna av Sade själv?

Det hade varit roligt om Ekis Ekman gjorde en läsning av Markis de Sades romaner via rastafarianismens texter. Men Ekis Ekman vänder sig emot tolkande. Hon söker ”bokstavlighet”. Detta går att koppla till det nya spåret i hennes andra debattartikel.

3. Sade och fascismen

Raymond Queneau menade att Sade hade förebådat fascismen och koncentrationslägren. Även Horkheimer & Adorno reflekterar kring Sade som en protofascist. Och den italienske filmregissören och poeten Pasolini anknöt till denna tankegång i den berömda filmen Sàlo, som är en resituering av Sades De 120 dagarna i Sodom i den fascistiska staten med samma namn.

Frågan om fascismens idéhistoriska rötter är stor och komplex. Vissa utpekar upplysningen och naturvetenskapen, andra romantiken och 1800-talets nyhedendom som dess ursprung. Vissa pekar på Hegel, andra mot Marx eller Nietzsche. Många hävdar istället att fascismen är en tämligen tom ideologi av ren maktpragmatism, som kan använda sig av vilka idéer som helst för att upprätta en totalitär regim.

Att Sades idéer skulle ha sipprat ned genom historien och påverkat Adolf Hitler eller Mussolini är ett fantastiskt påstående: skulle dock gärna ta del av en djupläsning av Mein Kampf som om den var skriven av Sade. Att Sades texter är några av de första att brännas under i stort sett varenda tänkbar politisk regim är däremot ett faktum. Turkiet är ett av de senaste exemplen (här kan du läsa min artikel om Sades turkiska förläggare och (kvinnliga) översättare).

Michel Foucault har kortfattat gett ett bra svar på anklagelsen om Sade som protofascist eller förebådare till koncentrationslägren: ”Nazismen uppfanns inte av några av 1900-talets erotiska galningar, utan av de dystraste, trå­kigaste och äckligaste småborgare som man kan tänka sig.”

Sades individanarkism strider mot varje form av totalitarism, vilket exempelvis visas genom hans avsky mot dödsstraffet; under sin rehabilitering under revolutionen kom han i konflikt med makten genom att visa för stor mildhet och rädda folk undan dödsstraffet vilket ledde till att han återigen slängdes i fängelse.

Som vi påpekar i vårt efterord till Juliette är det tydligt att Sade vämjdes över de aristokratiska privilegierna i l’ancién regime samtidigt som de kåtade upp honom; så motsägelsefullt är nu en gång begäret och så tvetydig är nu en gång Markis de Sade. Det är en av hans största förtjänster. Det får honom att i sin maktkritik påminna starkt om Macchiavelli. Detta lär oss något om makt och njutning.

Fascismen drömmer om entydighet, realitet, renhet, en svartvit ordning; den utpekar tydliga hjältar och tydliga skurkar i kulturhistorien; den söker det bokstavliga och står inte ut med det tvetydiga; den är antiintellektuell. Intresset för Sade representerar motsatsen till fascism: det handlar om maktkritik och tvetydighet.

4. Pornografi och våld

Ekis Ekman menar att Sades hela ideologi gick ut på att han som aristokrat hade rätt att göra vad han ville med alla världens kvinnor. Detta benämner hon ”sadism”, en tanke hon tagit över från den kristna feministen Hjördis Levins bisarra bok Testiklarnas herravälde. ”Jag vill att vi ska analysera de Sade som sadismens centralgestalt, för att kunna förstå sadismens rötter som en manlig överklasskult.”

Libertinen-suveränen i Sades romaner (som kan vara en kvinna eller en man, hög eller låg klass) är ett motsägelsefullt monster, lika inne på att självt bli plågat som på att plåga andra. Njutningen och smärtan uppfattas som neutrala fysiologiska fenomen, sex och våld framställs inte som motsättningar eller absoluta värden. För dessa monster är en smekning och en dekapitering jämställda handlingar.

I varje ögonblick kan ett av dessa monster ta livet av ett annat. Ingen går säker i detta mardrömsuniversum. Det är lite som att tänka sig en hel värld av fullvuxna människor med tvååringars känsloliv. Det är en fascinerande och fruktansvärd tanke.

Men någonstans långt inom var och en av oss finns den där anarken, enligt min tro. Det är utan tvekan en galning som inte bör få gå lös i ett samhälle. En av de många belöningarna som läsningen av Sades – lärorika, roliga, poetiska, motbjudande, himlastormande, extrema, förkrossande, vackra – texter kan ge är att lära känna denna galning lite grann.

Men det sker i fantasin. Det är skönlitteratur. Det är okej.

”Inget djur kom till skada vid skrivandet av den här boken.”

HOGG I ORD O BILD

Allt Markis de Sade-buller har nästan dränkt Samuel R. Delanys Hogg. Men i det senaste numret av tidskriften Ord&bild kan du läsa en lång, genomarbetad, suveränt reflekterad essä av Kristoffer Noheden om denna underbart vidriga och vidrigt underbara roman.

Gör det.

REPLIKEN I DN

Min utlovade replik på Annika Perssons på några punkter rätt konstiga Markis de Sade-artikel var inne i fredags. Här kan du läsa den - som foto eftersom den inte ligger på nätet (tack till Daniel Mattsson för bilden). DN strök stycket som handlade om att det var underligt att den tredje texten i Sade-debatten inte nämndes i artikeln, dvs mitt svar på Ekis Ekman. Antingen ville de inte ha med det för att den avslöjade att en av deras egna kritiker hade gjort bort sig, eller också tyckte de väl inte att de var så viktigt.

LASSE SÖDERBERGS SADE-INLÄGG

Fick mig översänt författaren och översättaren Lasse Söderbergs inlägg i Sade-debatten. Förmodar att Aftonbladet inte ville publicera det eftersom det delvis säger samma saker som mitt eget. Lasse är en verklig Sade-kännare, han har till och med döpt en av sina diktsamlingar till Slottet La Coste ligger i ruiner (1989). Här kommer inlägget:

Det är betänkligt när en kulturartikel röjer total okunskap om det ämne artikeln utger sig för att handla om. I det här fallet är det markis de Sade och hans roman Juliette som Kajsa Ekis Ekman menar är en "instruktionsbok i tortyr av kvinnor." Problemet är att skribenten uppenbarligen inte har läst denna eller andra böcker av markisen och inte heller någon av de många seriösa biografierna om honom. Det hon har läst är - förutom kvällspressen - en engelsk bok om tortyr av kvinnor vars ovederhäftiga uppgifter om markisen hon okritiskt refererar.

Kring Sade florerade länge bloddrypande legender som fick stå oemotsagda i ett drygt århundrade efter markisens död. På trettiotalet gjorde Maurice Heine det ingen hade kommit på tidigare. Han gick till domstolsprotokollen. De inte bara nyanserade bilden av markisens förbrytelser, de visade också att orätt hade blivit begånget. Efter Heines pionjärarbete har man kunnat se Sade som den motsägelsefulla person han var: aristokrat och revolutionär, talesman för legalisering av mord och bekämpare av dödsstraffet, motståndare till äganderätten och besittningshavare, libertin och omtänksam medmänniska. Motsägelserna gör honom svårhanterlig men också utmanande. Det viktigaste med Sade är att han oroar, säger exempelvis Simone de Beauvoir i sin långa essä om honom. Intressant nog är det inte så få kvinnor som har känt sig oroade: Annie Le Brun, Béatrice Didier, Susan Sontag, Angela Carter. Alla har de betraktat Sade utifrån sin varierande syn på kvinnoskapet som en form av ofrihet och borde, tycker man, därmed ha ökat förståelsen för denne storartade pessimist.

Men något sådant finner man inte hos upphovskvinnan till måndagens diatrib. Hon begår det mest grundläggande misstaget av alla, nämligen att förväxla liv och diktning. "Han gjorde bokstavligen vad han skrev om," heter det. Och: "han ägnade sig åt att skriva ner detaljerade redogörelser för vad han hade gjort." Det är nästan skrattretande. Om Sade hade inskränkt sig till att skriva ner vad han hade varit med om hade det blivit en ganska torftig skildring. I böckerna är det fråga om så invecklade erotiska byggen att de - som Åsa Lindeborg påpekade redan i sin recension av Juliette - i själva verket är omöjliga.

Den "orgie i tortyr" som Sades liv sägs ha varit kan således reduceras till några halvt misslyckade försök att leva ut sina fantasier. Längre fram gjorde han det i skrift och inte enbart i vad som kan betecknas som pornografi. Han var exempelvis en tidvis framgångsrik teaterförfattare och skulle nog ha ägnat sig mera åt den sidan av sin begåvning om han inte hade suttit inne.

I övrigt, för protokollets skull och vad gäller erotiken, förförde markisen sin svägerska och hade en rad olika älskarinnor, den sista med den kvinna som han kallade sin "räddande ängel", en relation som varade i tjugofyra år, från 1790 fram till hans död.

Men om detta vet skribenten intet. Hon säger sig ha fått "de mest kryptiska" svar när hon frågat vad som är beundransvärt hos Sade. Det hänger nog ihop med den antiintellektualism som hon, i dagens vanliga-människor-stil, visar prov på. "Finkulturell sofistikation" är henne förhatligt. Men jag säger: hellre kryptiska svar än enfaldiga inlägg.

Lasse Söderberg

OCH JUST NÄR DU...

... trodde det var sluttjatat om markisen, kommer en stor artikel av Ann Heberlein i Expressen om krakelet. Även hon tycks efterlysa en förklaring av mig om Sade som feministisk inspirationskälla, och håll ut! texten är skriven och kommer som sagt på måndag, och den innehåller en minst sagt oväntad vändning. *fnissar för mig själv*

Hoppas nu kulturrådets litteraturstödsgrupp lyssnar på den i stort sett massiva konsensus som hävdar att Vertigos utgivning av Juliette är en "kulturgärning" (sätter ordet inom citationstecken för det smakar så konstigt i min mun som är van vid helt andra bokstävlar) och tar upp vår ansökning till omprövning.

YTTERLIGARE MARKIS DE SADE

Imorgon kommer min replik på Annika Perssons DN-artikel in, på måndag kommer mitt nästa inlägg i Aftonbladet som handlar om Sade som "feministisk inspirationskälla", en text där skrivandet faktiskt skapade en del nya insikter åtminstone för mig.

Börjar nu bli ordentligt trött på "den gudomlige", har en del annat att göra, som att panikavsluta det sista på Vertigos första Midvinterbok! (å! det är så spännande! nya saker händer ända in i det sista! vad fint det blir!), som ska hinna ut till våra Stormtrupper före jul, samt skriva en gigantisk deckarrecension till Aftonbladet, samt få iväg Gunnar Blås Övervakningen: minnet av dig till trycket.

Tur att d-vitaminerna funkar.