Texter om böcker i bokbloggar skiljer sig ofta från recensioner i mer gammaldags media, kanske delvis för att där inte finns några redaktörer som granskar texterna innan de läggs ut. I bästa fall är de inte lika ängsliga, mer rakt på sak, mer personliga, även om de ibland är mindre bildade och välformulerade. Men de har helt klart en starkare känsla. Här är ett knippe citat från bokbloggar om Alkemistens Dotter:
"Det är verkligen en resa och ett svindlande äventyr som Carl-Michael Edenborg tar med läsaren på i Alkemistens dotter. Det tar några sidor att vänja sig vid själva prosan, men sedan är jag fast i detta sista skälvande 1700-tal. Och det är frustande mustigt, fult, smutsigt, mörkt och lömskt, trots att guldet ibland skimrar till. [---]
Alkemistens dotter är både en sagolik skröna, en pusseldeckare och en bildningsroman och det märks att Carl-Michael Edenborg haft roligt när han skrivit. Han kan ämnet alkemi och disputerade 2002 med en avhandling i idéhistoria som hette Alkemins skam. I Alkemistens dotter finns en lust till kroppen, språket och berättelsen som får det att spritta i läsaren. [---]
Jag ska inte avslöja hur det går, om Rebis lyckas förinta universum. Men ingen skulle bli gladare än jag om Carl-Michael Edenborg fick Augustpriset. [---]
Annika Koldenius,
--------
"Carl-Michael Edenborg har med ett språk som sprudlar av berättarglädje och målande beskrivningar skrivit en bok som på ett fantastiskt sätt skildrar tidens Europa. Alla anspelningar som finns invävda i texten om tidens politiska stämningar i olika delar av vår världsdelar, om furstar och tänkare, upplysningstiden och revolutionens efterdyningar är en ren njutning att läsa. De vittnar också om en mycket djupgående sakkunskap om ämnet och skapar därför ett intresse hos mig som läsare att läsa mer om Europa vid denna tid. [---]
Men där är de goda nyheterna slut. För även om alkemin säkerligen är korrekt skildrad och faktiskt klassades som en vetenskap hur obegriplig den än kan framstå idag så känns den mest vansinnig att läsa om. De filosofiska utläggningarna och Rebis mycket självupptagna beteende är inte heller någonting som tilltalar mig. Det gör att boken trots sina övriga kvalitéer inte riktigt faller mig i smaken, och slutet tycker jag inte alls om.
Betyg 3 av 5"
Johannas Deckarhörna
-------
"Alkemistens dotter har en nästan osannolikt hemsk premiss, och man tvingas gång på gång lugna de upprörda nerverna med att det ju bara är fiktion, en poetisk fantasi lika mycket som ett nihilistiskt tankeexperiment.
Liksom i föregångaren Mitt grymma öde, romanen om Händel, blir du som läsare kapad av en berättarröst som trivs med att gå för långt, som snarare än överskrider gränser överrusar dem i sin iver att springa till överdrift. Det är en smaksak om det då blir underhållande, eller bara för underhållande. Det finns i själva utförandet en pigghet som åtminstone jag finner smått oanständigt oemotståndlig. Samtidigt hotar romanen att kantra av alla infallsrika upptåg, att den kan uppfattas som spretig. Dock måste framhållas att den berättas något mer återhållsamt än förra romanen, som om Edenborg här tuktar sitt mest ivriga flöde, som om han litar på att berättelsen i sig ska vara tillräcklig. Och det är den. [---]
Edenborg utnyttjar den historiska romanens gynnsamma läge, och det måste sägas att sällan har väl apokalypsen förtäljts med sådan fräck friskhet. Ett litet problem med intrigen är väl att vi läser boken drygt två hundra år efteråt, och vet på förhand att Rebis måste ha misslyckats med sitt uppsåt – vari består då spänningen? Å andra sidan verkar syftet främst ha varit att förmedla den sinistra atmosfären, och det är något som lyckas förträffligt.
Det är en skamlös pastisch, även om det med viss rätt kan hävdas att all litteratur i någon mån är pastisch, att det inte går att skriva originellt. Joyce försökte, två gånger, med halvdant resultat. Edenborgs pastisch är en äventyrsroman, en pikaresk av ond natur, med inslag av crossdressing, ockultism, avrättningar, ultravåld, samt långa filosofiska diskussioner. När Rebis, som i romanen reser ned till Paris och Berlin i sin jakt på kunskap – förlåt, visdom – hamnar i Greifswald träffar hon pratkvarnen Thorild, som gör ett kanske lite för långt gästspel, där skräckromanen övergår i fars. Hans svada får mig att tänka på en nutida svensk offentlig författarkollega, även om den typen av anakronismer kan vara oavsiktliga. [---]
Filosofins berömda formel att det tredje inte är givet på förhand (tertium non datur) kan tillämpas även på Edenborgs roman, som då i sig illustrerar sin alkemistiska tanke. Här finns så mycket dödsfödande att det ibland svindlar, men det är förstås meningen att det ska bli så här oroligt och så här livsföraktande. Rebis är en trotsare, och nog finns det från Edenborgs sida en fullständig lojalitet och kärlek investerad i porträttet av henne. Och nog blir man som läsare nästan lika förtjust, känner hur sympatin för det onda ökar, och vill henne och hennes projekt så väl, ända fram till den oväntade sista meningen."
Bernur (Björn Kohlström)
[Jag säger det igen: Kohlström borde få ett par helsidor i DN varje vecka, han är en av Sveriges bästa recensenter.]
-------------
"Ett mustigt språk, mycket detaljer och kunskap om ämnet och tiden känns från början i läsningen. Mycket fina miljöbeskrivningar, man känner verkligen dimman, mörkret, kemins dofter. Det är spännande att resa genom Europa med huvudpersonen, och Edenborg förmedlar några fina möten.
Men.. nja. Det blir för konstigt för min smak. Jag har svårt att ta till mig alkemins under och Regis person som den utvalda. Jag känner inte fascinationen som jag tror att Edenborg vill förmedla. För mig blir det för platt och pratigt, det är långt mellan styckena som verkligen engagerar och gör mig sugen att läsa mer.
Tyvärr, jag gillade den inte. "
Upplagd av Katarina Hjälmhden i bloggen Som ett sandkorn
------
"Alkemistens dotter är Augustnominerad. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag tycker om den. Den är makaber och väcker känslor. Vissa saker får det att vända sig i magen på mig. Det är helt klart att den inte skrivits bara för att underhålla. Den är bitvis så rå och otäck och men på samma gång skriven med härlig tidsanda.
Man inte bara ser det hela framför sig, utan man både känner, luktar och hör. Den är liksom mustig!
Alkemistens dotter handlar om Rebis, som fötts som den sista i en släkt av alkemister. Hon ska föra världen tills dess undergång, eftersom världen är ond och grym. Hon ska befria själarna ur deras fängelse. Hennes far har fostrat henne till detta genom alkemi och studier. När han dör reser hon för att besöka sina släktingar i Marstrand, Berlin och Paris eftersom hon upptäcker att hon inte har tillräckliga kunskaper.
Betyg: 4 av 5"
Bloggen Boktokig
--------
"Det dröjer inte länge förrän jag tänker en sån här bok har jag saknat. Det historiska inslaget (jag är ju särskilt svag för 1700-tal), det spännande äventyret och språket som inte skymmer berättelsen utan övertygar mig på ett sätt som gör att jag hela tiden tänker på vad mycket research det måste ligga bakom boken.
Berättelsen om Alkemistens dotter Rebis som föds in i de två släkterna Drakenstierna och Anckarström och som är utvald att med alkemins hjälp förinta världsaltet är fascinerande. Jag hoppas verkligen att den som inte brukar falla för historiska romaner ger den en chans, för här finns så många intressanta trådar att följa. Hur kan man tro att man är utvald att förinta världsaltet? Hur kan man tro att det ens är möjligt? Edenborg får mig att tro på att en person som Rebis kan ha funnits. Och han får med mig både på hennes övertygelse och så småningom hennes vacklande. För visst förstår man att hon ska vackla? Det är ju Rebis som återberättar sin historia. Samtidigt vet jag inte hur jag ska tolka slutet, men för mig känns det under läsningen som självklart att det här inte är berättelsen om Rebis väg mot att förinta världsaltet, utan berättelsen om varför hon inte gjorde det (men jag vet som sagt inte hur jag ska tolka slutet).
Jag tänker på fanatism när jag läser, på extremism där våld är berättigad för att uppnå ett mål. Jag tänker på sekter, på människor som blivit tuktade in i en tro av familjen, som stängt av möjligheterna för andra världsåskådningar och perspektiv. Det är i slutet av 1700-talet, men dessa fenomen är ruskigt aktuella. Tron som Rebis fått ärva är ohygglig. Den säger att världen är djävulens skapelse och att Rebis är utvald att förinta denna skapelse för att på så vis uppgå i fullkomlighet. Allt på jorden är ofullkomligt, äckligt, rått och grymt. Men för att uppnå målet får Rebis och hennes familj nyttja våld, det är ju ändå att befria att döda. Fullkomligheten är motsatsen till det mänskliga livet som är ofullkomligt, förgängligt och döende. Eftersom Rebis vid sin fars död inte har tillägnat sig tillräckligt med kunskaper om sitt uppdrag och hur hon ska utföra det, ger hon sig av på en resa för att söka ledtrådar hos sina släktingar ute i Europa. Här blir det äventyrsroman när det är som bäst tycker jag."
Bloggen Läsresan
I den här bloggen rapporterar C/M Edenborg om sina romaner, sitt bokförlag Vertigo, sin forskning, sina översättningar, ventilerar allmänt missnöje med kultur och politik samt offentliggör en del obscena fotografier och möjligen en och annan gullig kattunge. Och visst ja: min senaste roman blev nominerad till Augustpriset 2014.
onsdag 19 november 2014
söndag 16 november 2014
FRAGMENTARISKA URSPRUNG TILL ALKEMISTENS DOTTER
Få romaner saknar grund. Men kanske är jag, med mitt särskilda förflutna som akademiker och bokförläggare, mer redobogen att berätta om dem än andra. Någon recensent påpekade det ovanliga i att en författare i slutet av sin roman har en lång lista med "tacksägelser" till alla dem som varit med och påverkat texten i olika stadier.
Här tänkte jag berätta om en del andra former av ursprung till romanens idé och utformning, något kaotiskt och mycket långt från uttömmande. Alkemistens dotter är, hur som helst, i hög grad en gränslös och kollektiv skapelse, även om mina små fingrar varit väldigt knattrande i processen.
En hel sekvens i romanen (säger inte vilken!) är starkt påverkad av Lalehs underbara låt "Prinsessor", som dock vigts samman med ett eget traumatiskt barndomsminne samt en berättelse som Eli Levén en gång berättade för mig...
(Jag hittade ingen officiell video till denna, men musiken är med)
Läsningen av Bataille (som exempelvis hela Litteraturen och det onda och Poesins hat men också enstaka essäer) har övertygat mig om att litteraturen skall vara antikosmisk, skall vara sönderslitande, i grund och botten destruktiv gest som syftar till att ersätta universum med något bättre.
För ett tiotal år sedan höll jag en föreläsning på temat, med exempel från Ann Jäderlunds dikter, anteckningarna finns kvar, jag ska försöka hitta dem och lägga upp dem. Jag och Stig Sæterbakken pratade jämnt om detta, och Stig är hela vägen med i texten.
Själva grundidén att försöka TÄNKA universums slut har en hel del att göra med Ray Brassiers sanslöst omskakande filosofiska traktat Nihil Unbound.som går att köpa via nätbokhandeln och tydligen också går att läsa som pdf. Till min glädje upptäckte jag att den även inspirerat skaparen av den sublima teveserien True Detective.
En av de andra källorna till romanens idé är den moderna fysikens tanke att universum endast existerar genom en imbalans mellan materia och antimateria (Baryon-assymetrin), som du säkert kan läsa dig till sinnessjukdom på Wikipedia och överallt annars. Men en av dem som starkast har formulerat styrkan i denna enastående tanke är min gamle favoritonelinerlacanhegelfilosof Slavoj Zizek, inte minst i det här korta men enastående klippet:
Nu till kanske något mindre saker. Jag är besviken över att ingen av de tiotals - hundratals? - bildade läsarna inte har sett att jag i ett avsnitt av romanen mer eller mindre ordagrant citerar ett långt avsnitt i Jacob Wallenbergs berömda Min son på galejan. Men nu avslöjar jag det ändå.
Den som läst min avhandling - Alkemins skam - vet att jag inte delar new age-traditionens upplyftande av alkemin som en andlig, spirituell, religiös konst. Tvärtom håller jag mig till den historiska synen, som betonar alkemins materiella arbete, egocentricitet, hybris, barnslighet. Därför vill jag definitivt beskriva min roman som en "Anti-Coelho" (lite i stil med Rétif de la Bretonnes Anti-Justine) med hänsyftning till den berömda och löjliga bestsellern.
Min vän Johan Berggren tyckte i ett sent stadium av romanens skrivande att Rebis var för mesig. Så jag gav henne en dolk (naturligtvis den beryktade "misericorden") samt fördjupade mig i 1700-talets form av närstrid. Och fann till min överraskning att det fanns något som kallades "melée", dvs "blandad", vilket var den form av närstrid som riddare och andra krigare fick ägna sig åt när deras vapen (lansar, musköter, svärd) inte räckte till. Mycket spännande! Som en sorts jiu-jutsu eller krav-maga på 1600- och 1700-talet.
Avslutningsvis något om Drakenstierorna och Anckarströmarna: Rebis efternamn - Drakenstierna - är inte hämtat ur luften. Matthias Drakenstierna var en historisk karaktär, en berömd alkemist som bodde på Frösön vid mitten av 1600-talet. Jag gav en gång för länge sedan ut en översättning av hans bror Johannes Francks alkemiska skrifter, borde nog ordna ett nytryck.
Vad gäller Anckarström: testamentet i början av boken är bitvis ordagrant återgivet från det testamente som J. J. Anckarström den äldre lämnade till sin son J. J. Anckarström den yngre (blivande kungamördare) där han smått förtvivlat ber sonen fullfölja det alkemiska arbetet.
Testamentet ligger fortfarande i handskrift på Kungliga biblioteket. Men förhoppningsvis kommer det i tryck nästa år, i antologin Helicons frusna källor: texter om alkemi från 1700-talets Sverige som jag och Kjell Lekeby arbetar med.
Det om det. Resten - det mesta - får du (och litteraturhistorikerna) räkna ut själv.
FRAGMENTARISKA URSPRUNG TILL ALKEMISTENS DOTTER
Få romaner saknar grund. Men kanske är jag, med mitt särskilda förflutna som akademiker och bokförläggare, mer redobogen att berätta om dem än andra. Någon recensent påpekade det ovanliga i att en författare i slutet av sin roman har en lång lista med "tacksägelser" till alla dem som varit med och påverkat texten i olika stadier.
Här tänkte jag berätta om en del andra fomer av ursprung till romanens idé och utformning, något kaotiskt och mycket långt från uttömmande. Alkemistens dotter är, hur som helst, i hög grad en gränslös och kollektiv skapelse, även om mina små fingrar varit väldigt knattrande i processen.
En hel sekvens i romanen (säger inte vilken!) är starkt påverkad av Lalehs underbara låt "Prinsessor", som dock vigts samman med ett eget traumatiskt barndomsminne samt en berättelse om Eli Levén en gång berättade för mig...
(Jag hittade ingen officiell video till denna, men musiken är med)
Läsningen av Bataille (som exempelvis hela Litteraturen och det onda och Poesins hat men också enstaka essäer) har övertygat mig om att litteraturen skall vara antikosmisk, skall vara sönderslitande, i grund och botten destruktiv gest som syftar till att ersätta universum med något bättre.
För ett tiotal år sedan höll jag en föreläsning på temat, med exempel från Ann Jäderlunds dikter, anteckningarna finns kvar, jag ska försöka hitta dem och lägga upp dem. Jag och Stig Sæterbakken pratade jämnt om detta, och Stig är hela vägen med i texten.
Själva grundidén att försöka TÄNKA universums slut har en hel del att göra med Ray Brassiers sanslöst omskakande filosofiska traktat Nihil Unbound.som går att köpa via nätbokhandeln och tydligen också går att läsa som pdf. Till min glädje upptäckte jag att den även inspirerat skaparen av den sublima teveserien True Detective.
En av de andra källorna till romanens idé är den moderna fysikens tanke om att universum endast existerar genom en imbalans mellan materia och antimateria (Baryon-assymetrin), som du säkert kan läsa dig sinnessjukdom på Wikipedia och överallt annars. Men en av dem som starkast har formulerat styrkan i denna enastående tanke är min gamle favoritonelinerlacanhegelfilosof Slavoj Zizek, inte minst i det här korta men enastående klippet:
Nu till kanske något mindre saker. Jag är besviken över att ingen av de tiotals - hundratals? - bildade läsarna inte har sett att jag i ett avsnitt av romanen mer eller mindre ordagrant citerar ett långt avsnitt i Jacob Wallenbergs berömda Min son på galejan. Men nu avslöjar jag det ändå.
Den som läst min avhandling - Alkemins skam - vet att jag inte delar new age-traditionens upplyftande av alkemin som en andlig, spirituell, religiös konst. Tvärtom håller jag mig till den historiska synen, som betonar alkemins materialella arbete, egocentricitet, hybris, barnslighet. Därför vill jag definitivt beskriva min roman som en "Anti-Coelho" (lite i stil med Rétif de la Bretonnes Anti-Justine) med hänsyftning till den berömda och löjliga bestsellern.
Min vän Johan Berggren tyckte i ett sent stadium av romanens skrivande att Rebis var för mesig. Så jag gav henne en dolk (naturligtvis den beryktade "misericorden" samt fördjupade mig i 1700-talets form av närstrid. Och fann till min överraskning att det fanns något som kallades "melée", dvs "blandad", vilket var den form av närstrid som riddare och andra krigare fick ägna sig åt när deras vapen (lansar, musköter, svärd) inte räckte till. Mycket spännande! Som en sorts ju-jutsu eller krav-maga på 1600- och 1700-talet.
Avslutningsvis något om Drakenstierorna och Anckarströmarna: Rebis efternamn - Drakenstierna - är inte hämtat ur luften. Matthias Drakenstierna var en historisk karaktär, en berömd alkemist som bodde på Frösön vid mitten av 1600-talet. Jag gav en gång för länge sedan ut en översättning av hans bror Johannes Francks alkemiska skrifter, borde nog ordna ett nytryck.
Vad gäller Anckarström: testamentet i början av boken är bitvis ordagrant återgivet från det testamente som J. J. Anckarström den äldre lämnade till sin son J. J. Anckarström den yngre (blivande kungamördare) där han ber honom fullfölja det alkemiska arbetet.
Testamentet ligger fortfarande i handskrift på Kungliga biblioteket. Men förhoppningsvis kommer det i tryck nästa år, i antologin Helicons frusna källor: texter om alkemi från 1700-talets Sverige som jag och Kjell Lekeby arbetar med.
Det om det. Resten - det mesta - får du (och litteraturhistorikerna) räkna ut själv.
tisdag 11 november 2014
RECENSIONSKLIPP
Det har kommit ett nästan överväldigande antal recensioner av min roman, några bu och mest bä, det är mycket glädjande, och lite roligt att kritikerna är så splittrade. Här är ett antal klipp, jag tror jag fått med de flesta anmälningarna, och jag gissar att jag har valt de som smickrar mig mest även om en del ovett fått plats också. Framöver ska jag också försöka samla ihop lite citat från bloggarnas recensioner.
Och klart jag tycker det är både lustigt och förvånande att namn som nämns i recensionerna är "Kill Bill", "Pippi Långstrump", "smurfarna", "Thomas Pynchon", "Dan Brown", "Harry Potter" och några till.
Håll till godo:
"Romanen må vara både blodig, ibland vidrig, och mustig. Ytterst är det ändå en berättelse om mjuk, innerlig kärlek. En kärlek som varken kräver personens eller världens undergång och som, på ett litterärt ovanligt och respektingivande sätt, gestaltar kvinnor i en historisk miljö utan att göra dem till offer."
"Intrigen i Carl-Michael Edenborgs nya roman är oemotståndligt storslagen ... Alkemistens dotter är en skamlöst underhållande roman."
”Personligen har jag riktigt svårt att se ”Alkemistens dotter” som annat än larvig. En hävdelsesjuk stiluppvisning från fantasylandets brokiga utkanter. [---] ... att Augustprisjuryn år 2014 låter nominera denna bok som ett av de sex bästa svenska skönlitterära verken, detta är om något skvatt galet. Ni skämtar väl?”
Bodil Juggas, Arbetarbladet
"Med Alkemistens dotter har Carl-Michael Edenborg skapat sin egen ”Kill Bill”, en svensk krigarprinsessa ... Jag förstår varför romanen nominerats till Augustpriset, det skulle inte förvåna mig om den vann ... Alkemistens dotter är oemotståndlig, Rebis Drakenstierna ett bombnedslag."
"Det är en fängslande tidsskildring, en fartfylld och ångande äventyrsberättelse och ett inträngande porträtt av en ung kvinnas utveckling. Allt i ett. Jag sträckläser ... Edenborg skriver fram miljöerna med imponerande skärpa: de dimmiga gränderna, latrinstanken, skiten och fattigdomen, men också den överdådiga prakten i tidens societetssalonger."
Oline Stig, Sydsvenskan
"Rebis resa genom sin värld och sin tid bjuder både på skratt och tårar ... Alkemistens dotter är en bok som borde läsas i skolan som en del av historieundervisningen."
”Spännande i bästa Dan Brown-anda.”
”En lättläst spänningsroman, samtidigt full av lager av idéer om vad livet är, som får mig som läsare att reflektera och fundera.”
Simon Olofsson, Piteå-tidningen
”Alkemistens dotter imponerar i sin djupa historiska kunskap. De alkemistiska detaljerna blir ibland nästan magiska: athanor, daggsalt, phioler, transmutation. Det är en storslagen roman”
Max Hebert, Gefle Dagblad
”För läsaren är problemet att inte kunna lägga ifrån sig boken, man blir fångad som av en insekt i ett spindelnät i det magiska kraftcentrum C-M Edenborg skapar. ”
Ragnild Oxhagen, Ölandstidningen
”Som sämst är Edenborgs roman ett pekoral - som bäst en mörk rapport från en annan värld. Men vill man veta mer om denna är det bättre att läsa Edenborgs alldeles utmärkta doktorsavhandling från 2002, "Alkemins skam". ”
Ulf Olsson, Expressen
”Ett svartsynt men paradoxalt nog upplyftande äventyr som lustfyllt vältrar sig i lort, blod och grymhet. [---] Sällan har den förestående apokalypsen känts så livsbejakande som här. ”
Oskarshamntidningen
”Jag gillar den här boken, som är driven och underhållande på ett lättsamt, flirtigt sätt. Och den har faktiskt något ryckigt animerat över sig, ett slags serietidningsestetik som kan föra tankarna till amerikanen Thomas Pynchon eller, varför inte, till just smurfarna. ”
Fabian Kastner, Svenska Dagbladet
”Rebis upptäcker dock under tidens gång både skönheten och kärleken, och hennes övertygelse om att skapelsen är ond är inte längre bergfast. När släktingarna anar detta inleder de en blodig vansinnesjakt på henne – hon är ju den frälsare som de har väntat på. Rebis resor till släktingar på kontinenten för att lösa bombens gåta övergår till ett hårresande äventyr.”
Camilla Nilsson, Norrköpings tidningar
”Jag blir inte besviken, men inte heller överväldigad. " Alkemistens dotter" är en bra roman, ingen tvekan om det, men inget mästerverk. / Språket är effektivt, men inte exceptionellt. [---] Boken har ett driv som gör den till en bladvändare. Den är därvidlag läsvärd.”
Mikael R Karlsson, Ystads Allehanda
”Kring detta sagolika stoff har Edenborg byggt en sagolik roman, en berättelse som är en brusande brygd av vetenskap, magi, myter och historisk realism. Han är en lysande stilist och historieberättare. Men förutom att vara en virvlande historisk äventyrsroman, full av färg, dofter, stanker och detaljrikedom, är "Alkemistens dotter" också något annat och mer. Den berättar något alldeles tidlöst om människans inre. Inte minst hur vi själva väljer att betrakta världen.”
Anna Rudberg-W, Östgöta Correspondenten
”Kanske skulle man kunna kalla henne en mörkrets Pippi Långstrump, en stark och rebellisk pojktjej som i slutet av 1700-talet, då hennes far dör, får uppdraget förinta universum. ”
Fredrik Borneskans, Norrbottenskuriren
Och klart jag tycker det är både lustigt och förvånande att namn som nämns i recensionerna är "Kill Bill", "Pippi Långstrump", "smurfarna", "Thomas Pynchon", "Dan Brown", "Harry Potter" och några till.
Håll till godo:
"Alkemistens dotter är
en underhållande jakt på domedagen, där fantasy, skräck och esoterisk
lärdom kokats samman till en sjudande svart mixtur."
Ann Lingebrandt, ETC
"Romanen må vara både blodig, ibland vidrig, och mustig. Ytterst är det ändå en berättelse om mjuk, innerlig kärlek. En kärlek som varken kräver personens eller världens undergång och som, på ett litterärt ovanligt och respektingivande sätt, gestaltar kvinnor i en historisk miljö utan att göra dem till offer."
Ingrid Bosseldal, Göteborgs-Posten
"Intrigen i Carl-Michael Edenborgs nya roman är oemotståndligt storslagen ... Alkemistens dotter är en skamlöst underhållande roman."
John Sjögren, Upsala Nya Tidning
”Personligen har jag riktigt svårt att se ”Alkemistens dotter” som annat än larvig. En hävdelsesjuk stiluppvisning från fantasylandets brokiga utkanter. [---] ... att Augustprisjuryn år 2014 låter nominera denna bok som ett av de sex bästa svenska skönlitterära verken, detta är om något skvatt galet. Ni skämtar väl?”
"Med Alkemistens dotter har Carl-Michael Edenborg skapat sin egen ”Kill Bill”, en svensk krigarprinsessa ... Jag förstår varför romanen nominerats till Augustpriset, det skulle inte förvåna mig om den vann ... Alkemistens dotter är oemotståndlig, Rebis Drakenstierna ett bombnedslag."
Anna Hallberg, Dagens Nyheter
"Det är en fängslande tidsskildring, en fartfylld och ångande äventyrsberättelse och ett inträngande porträtt av en ung kvinnas utveckling. Allt i ett. Jag sträckläser ... Edenborg skriver fram miljöerna med imponerande skärpa: de dimmiga gränderna, latrinstanken, skiten och fattigdomen, men också den överdådiga prakten i tidens societetssalonger."
Oline Stig, Sydsvenskan
"Rebis resa genom sin värld och sin tid bjuder både på skratt och tårar ... Alkemistens dotter är en bok som borde läsas i skolan som en del av historieundervisningen."
Tharos Gröning, Dala-Demokraten
”Spännande i bästa Dan Brown-anda.”
Ulrika Kärnborg, Aftonbladet
”En lättläst spänningsroman, samtidigt full av lager av idéer om vad livet är, som får mig som läsare att reflektera och fundera.”
Simon Olofsson, Piteå-tidningen
”Alkemistens dotter imponerar i sin djupa historiska kunskap. De alkemistiska detaljerna blir ibland nästan magiska: athanor, daggsalt, phioler, transmutation. Det är en storslagen roman”
Max Hebert, Gefle Dagblad
”För läsaren är problemet att inte kunna lägga ifrån sig boken, man blir fångad som av en insekt i ett spindelnät i det magiska kraftcentrum C-M Edenborg skapar. ”
Ragnild Oxhagen, Ölandstidningen
”Som sämst är Edenborgs roman ett pekoral - som bäst en mörk rapport från en annan värld. Men vill man veta mer om denna är det bättre att läsa Edenborgs alldeles utmärkta doktorsavhandling från 2002, "Alkemins skam". ”
Ulf Olsson, Expressen
”Ett svartsynt men paradoxalt nog upplyftande äventyr som lustfyllt vältrar sig i lort, blod och grymhet. [---] Sällan har den förestående apokalypsen känts så livsbejakande som här. ”
Oskarshamntidningen
”Jag gillar den här boken, som är driven och underhållande på ett lättsamt, flirtigt sätt. Och den har faktiskt något ryckigt animerat över sig, ett slags serietidningsestetik som kan föra tankarna till amerikanen Thomas Pynchon eller, varför inte, till just smurfarna. ”
Fabian Kastner, Svenska Dagbladet
”Rebis upptäcker dock under tidens gång både skönheten och kärleken, och hennes övertygelse om att skapelsen är ond är inte längre bergfast. När släktingarna anar detta inleder de en blodig vansinnesjakt på henne – hon är ju den frälsare som de har väntat på. Rebis resor till släktingar på kontinenten för att lösa bombens gåta övergår till ett hårresande äventyr.”
Camilla Nilsson, Norrköpings tidningar
”Jag blir inte besviken, men inte heller överväldigad. " Alkemistens dotter" är en bra roman, ingen tvekan om det, men inget mästerverk. / Språket är effektivt, men inte exceptionellt. [---] Boken har ett driv som gör den till en bladvändare. Den är därvidlag läsvärd.”
Mikael R Karlsson, Ystads Allehanda
”Kring detta sagolika stoff har Edenborg byggt en sagolik roman, en berättelse som är en brusande brygd av vetenskap, magi, myter och historisk realism. Han är en lysande stilist och historieberättare. Men förutom att vara en virvlande historisk äventyrsroman, full av färg, dofter, stanker och detaljrikedom, är "Alkemistens dotter" också något annat och mer. Den berättar något alldeles tidlöst om människans inre. Inte minst hur vi själva väljer att betrakta världen.”
Anna Rudberg-W, Östgöta Correspondenten
”Kanske skulle man kunna kalla henne en mörkrets Pippi Långstrump, en stark och rebellisk pojktjej som i slutet av 1700-talet, då hennes far dör, får uppdraget förinta universum. ”
Fredrik Borneskans, Norrbottenskuriren
lördag 1 november 2014
AUGUSTPRISSPEKULATIONER
Kommer min roman Alkemistens dotter: slutet på universum att vinna det spektakulära Augustpriset, en ärorik tävling som kan frälsa ett helt författarskap? Eller kommer de röstande att slänga min roman på bålet?
Åsikterna skiljer sig så radikalt åt mellan kritikerna att det blir smått intressant. Att de ens uttalar sig om saken har väl att göra med att det är ovanligt att en bok som ännu inte recenserats blir nominerad.
Här är de som lägger sina slantar på min roman:
I DN (recensionen ligger tyvärr bakom deras mur) skriver Anna Hallberg: "Jag förstår varför romanen nominerats till Augustpriset, det skulle inte förvåna mig om den vann."
I UNT skriver John Sjögren: "För 'Alkemistens dotter”' är en skamlöst underhållande roman som mycket väl kan ta hem den där Adolf, förlåt jag menar Auguststatyetten."
I Sydsvenskan skriver Oline Stig: "Augustjuryn tänkte helt rätt när de nominerade den här romanen till priset."
Så till dem som inte skulle satsa en spänn på min roman:
I Kristianstadsbladet skriver Mikael R Karlsson: "Augustpris? Nja."
Ulf Olssons omdöme "pekoral" i Expressen pekar nog också mot att han räknar med att den förlorar i kapplöpningen (konstigt nog har hans sågning inte mindre än två rubriker, en i papperstidningen ("Roman utan kemi") och en på webben ("Alkemiskt missfall)).
I Arbetarbladet, slutligen, skräder inte Bodil Juggas på orden: "Men att Augustprisjuryn år 2014 låter nominera denna bok som ett av de sex bästa svenska skönlitterära verken, detta är om något skvatt galet. Ni skämtar väl?"
Även bettingfirmorna har lagt sig i spektaklet:
På sajten Unibet ligger Alkemistens dotter för närvarande på fjärde plats, med oddsen 6,50. Det ser inte bra ut alls. Men det är klart, om du satsar och den vinner, får du rejält med stålar.
Exakt vilka odds som poesin, visdomen och skönheten har förblir oklart.
Åsikterna skiljer sig så radikalt åt mellan kritikerna att det blir smått intressant. Att de ens uttalar sig om saken har väl att göra med att det är ovanligt att en bok som ännu inte recenserats blir nominerad.
Här är de som lägger sina slantar på min roman:
I DN (recensionen ligger tyvärr bakom deras mur) skriver Anna Hallberg: "Jag förstår varför romanen nominerats till Augustpriset, det skulle inte förvåna mig om den vann."
I UNT skriver John Sjögren: "För 'Alkemistens dotter”' är en skamlöst underhållande roman som mycket väl kan ta hem den där Adolf, förlåt jag menar Auguststatyetten."
I Sydsvenskan skriver Oline Stig: "Augustjuryn tänkte helt rätt när de nominerade den här romanen till priset."
Så till dem som inte skulle satsa en spänn på min roman:
I Kristianstadsbladet skriver Mikael R Karlsson: "Augustpris? Nja."
Ulf Olssons omdöme "pekoral" i Expressen pekar nog också mot att han räknar med att den förlorar i kapplöpningen (konstigt nog har hans sågning inte mindre än två rubriker, en i papperstidningen ("Roman utan kemi") och en på webben ("Alkemiskt missfall)).
I Arbetarbladet, slutligen, skräder inte Bodil Juggas på orden: "Men att Augustprisjuryn år 2014 låter nominera denna bok som ett av de sex bästa svenska skönlitterära verken, detta är om något skvatt galet. Ni skämtar väl?"
Även bettingfirmorna har lagt sig i spektaklet:
På sajten Unibet ligger Alkemistens dotter för närvarande på fjärde plats, med oddsen 6,50. Det ser inte bra ut alls. Men det är klart, om du satsar och den vinner, får du rejält med stålar.
Exakt vilka odds som poesin, visdomen och skönheten har förblir oklart.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)