Nyheten om att Mille Markovic blivit mördad väckte mig i
morse. En tanke som tänkts så många gånger borde inte kännas chockerande, men
ändå.
I sitt förord till Beata Hanssons och Deanne Rauschers
biografi över Mille, påpekar kriminologen Jerzy
Sarnecki att en av de mest anmärkningsvärda sakerna med den berömde
gangstern var att han överlevt så länge.
Det finns många saker med Vertigos bok om Mille som jag
ångrar: den pressade tidsplanen, publiceringen av kungafotot och annat mera.
Produktionen var bitvis plågsam för både mig och författarna, stressad och
paranoid, och den satte sina spår i oss alla.
Idag tänker jag dock mer på mina möten med Mille i Ulvsunda
under hösten 2011. Jag minns hur han tog emot mig med sin bebis i famnen, hur
lättade han och jag var när vi precis före jul äntligen hade fått alla
korrektur och alla fakta rätt i boken efter flera stissiga vändor, hur han
skrämde mig den första gången vi träffades, på trottoaren på Bellmansgatan, så
att jag direkt ville dra mig ur projektet i pur fasa.
Jag minns också hur barnsligt glad han var på releasefesten
som ägde rum på Café Sodom, kvällen den 25 januari 2012, även om hans sätt att
visa den glädjen var att pressa sin pistol mot min höft genom kavajen och viska:
"Känner du hur hård jag är?" Hans skämtlynne var starkt och grovt.
Det var den sista gången jag träffade Mille. Det råkade
också vara samma dag som jag fått reda på att Stig Sæterbakken dött. Att Mille
själv blev dödad nästan exakt två år senare gör saken konstig. Det är ett
meningslöst sammanträffande, ändå kommer de här båda männen, som inte hade
något gemensamt alls och skulle ha avskytt varandra, för alltid vara
förknippade i mitt minne.
Under intervjuerna med Beata och Deanne tvekade inte Mille
att berätta om sina våldsamma sidor. Under sitt drygt femtioåriga liv, från
uppväxten i den serbiska byn, över boxningskarriären och fram till
porrklubbslivet, skadade han människor. Han torterade människor. Han utpressade,
rånade, utnyttjade.
Han hotade också var och varannan människa han stötte på,
inklusive författarna och mig - som han avkrävde hela intäkterna av
bokförsäljningen ifall jag missade deadline.
Att han själv skulle ha dödat finns det dock inget som talar
för, så vitt jag vet. Vem som ligger bakom det här mordet kanske vi får reda
på. Många hatade Mille, av många skäl, det märktes inte minst i reaktionerna på
biografin, som var laddade med rasism av typen "kriminell jugge hotar vår
kung".
På fotografiet som pryder framsidan av biografin håller Mille
en målning i famnen som han utfört själv under en av sina vändor på kåken eller
under någon av de långa sittningarna på häktet. Den föreställer hans mamma
Julka, som mördades när han bara var tre eller fyra år gammal. Under
intervjuerna talade han ofta om hennes öde som en drivkraft i sitt liv:
Ett liv som börjar med ett mord, och som slutar med ett
mord.
