HOGG HOS EN STORMTRUPPARE

Det är roligt att höra om hur det går till när förlagets böcker hamnar hos läsarna. Nu senast, en stormtruppsmedlem om Hogg, med skräckblandad förtjusning:

http://pillevinken.wordpress.com/2009/09/27/bocker-som-beror-1/

VERTIGOMANNEN I OSLO

Kan bara inte låta bli att slå mig lite över bröstet: höll ikväll ett tal på releasefesten för Stig Sæterbakkens Ikke forlat meg samt firandet av hans 25 år som författare, i Cappelens bokhandel. Skrev det i en sorts raseri på tåget från Sala till Oslo. Vet inte vad som flög i mig. Tror det var två veckors sjukdomar, värktabletter och drickande som gjorde mig gränslös. Det blev rätt bra.

Efteråt kom det fram människa efter människa som tackade mig innerligt, någon sa att det var det vackraste hon hört på tio år, någon berättade att hon hade dålig kontakt med sin kropp och inte riktigt förstod vad det var som rann ur hennes ögon, Stigs redaktör ville inkludera talet som ett efterord till hans nästa essäsamling. Ok, det gick faktiskt bra. Ibland blir det tydligen bra.

Efteråt tillbringade jag några timmar med "sergeant" Erlend och Gaahl, sångaren i Gorgoroth, samt dennes unge pojkvän Robin, på bögbaren Elskeren. Den här Norgeresan börjar så jävla bra att det nästan är skrämmande.

FÖRSTA RECENSIONEN AV MUTZENBACHER

Dagens Nyheters Thomas Anderberg ordvitsar, till min häpnad! Blev han smittad av gladporren? Tyvärr verkar det som om han tvekar en smula, som om han hindrar sig från att säga vad han verkligen tänker. Att boken bara skulle handla om "övergrepp av pedofil karaktär" är inte sant: då hade det varit mycket lättare att hantera texten; den första delen handlar snarare om hur en alldeles för ung flicka själv söker sexuella erfarenheter.

Hur som helst en överraskande oskandaliserad recension:

http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/felix-salten-josefine-mutzenbacher-en-wienerhoras-historia-berattad-av-henne-sjalv-1.962071

TEXTMÄSSAN VS BOKMÄSSAN

En intressant sak som hände flera gånger under dagarna i Göteborg var att förläggare kom fram till mig och berättade att de sålde fler böcker på Textmässan än på Bokmässan. Textmässan har ungefär 500 betalande besökare, Bokmässan runt 100.000. Det säger något om att kvantitet inte alltid är den avgörande faktorn.

SUMMERING AV BOKMÄSSAN

Bestämde mig för ett år sedan att Vertigo inte skulle vara med på bokmässan 2009. Ångrade mig under våren eftersom vi fått en ny monterplats och några nya förlag skulle vara med och det kändes lite nytt och roligt. Satsade rentav mer än tidigare.

Kände på vägen till Göteborg i onsdags en stark ånger över mitt ångrande. Allting verkade fel.

Nu är det dags för sammanfattningen. En hel mängd suggestiva möten, upplysande samtal, hysteriska skrattattacker, smickrande uppvaktningar, goda middagar, fint umgänge och nya idéer gjorde dagarna värdefulla.

Men ur förlagets konkret ekonomiska synvinkel var det ett fiasko: slita som ett djur några dagar för det höga nöjet att skänka bort hundratals böcker. Det hade varit bättre att inte hyra någon egen monter utan bara vara där några dagar och flanera.

Det är inte så skönt att känna ånger. Men det lättar att berätta om den, vare sig det nu är någon som lyssnar där ute eller inte. Nu är det hur som helst dags att ge fan i alltihop och åka till Norge. Och där blir det näppeligen oomstritt.

ÄNNU FLER IDOLBILDER...

... på mig, hittar ni i Anna Winbergs blogg. Och Anna: jo, Resorb var faktiskt det sista jag drack den kvällen. För övrigt förs diskussioner på förlaget om en pinupkalender med Vertigomannen, poserande med diverse verktyg.

IDOLBILD FRÅN BOKMÄSSAN

Vertigomannen, Daniel "Gustaf den lille Adolf" Berg, Nils "Vildmannen" Olsson i kassan till Gläntafesten i fredags (obs! det snurrande dollarbältet!):

HOGG PÅ BOKMÄSSAN

Direkt från bögmössan: Caroline Åberg och Vertigomannen poserar framför lastpallen. På sidan skymtar UKON. Mina bistert korslagda armar skymmer trycket med "LITTERATUR ÄR RÖVKNULL - krossa Bonniertyranniet!" Tjugo personer har bett att få köpa tröjan idag; Familjen tycks stå lågt i kurs.

För övrigt gläds vi åt att utgivningen av Hogg tycks ha gett återverkningar i köttvärlden: "Chaufförens förklaring till lastbilsolyckan: 'Jag onanerade'." Läs allting här.


Om du skulle råka vara i Göteborg: tveka inte att hälsa på oss i monter B02:41.

HÄNDEL OCH BOKMÄSSA

Det duggregnar och blåser. Katterna har flyttat in i huset och bara sover. I hörlurna countertenoren David Daniels som sjunger Händel så köttet ryser. Packar böcker till bokmässan. Stapplar omkring inne på lagret i blåställ och kamouflagejacka. Fingrar allt dammigare mot papper, pappersdamm, kartong, kartongdamm, lamineringar, lackningar, linneband. Stapplar, staplar. Sprättar upp tejp. Minnen av sexton års förlagsarbete blixtrar förbi. Ångrar att beslutet att inte åka till bokmässan revs upp i våras. Ångrar min ånger. Stapplar, staplar. Nu mer svampplockning, trots allt. Inget gör mig lyckligare just nu än att stappla omkring ensam bland mossan och stammarna och bara stapla, stapla, stapla de små svamparna i prydliga högar och koka soppan på dem sedan.

VERTIGO PÅ BOKMÄSSAN

Genom min bottenlösa idioti anmäldes aldrig Vertigo till Bokmässans hemsida och katalog. Men det är klart att vi är på plats i år också. Som vanligt delar vi monter med Glänta, Pequod, OEI och några till. Och monterns namn skall vara... malört.

Nej, det är: B02:41.

Kom och hälsa på oss där!

KAPITEL 21: HATETS SÅNGER

Den tredje boken i det massiva originalpocketsläppet 1999 var antologin Hatets sånger: tidig svensk socialistisk diktning (1885–1910). Här presenterades för första gången ett större urval militanta, socialistiska dikter och visor från de hårda, heroiska åren kring 1900.

Urvalet gjordes av Bruno Jacobs, Sebastian Osorio och Fredrik Samuelsson, de båda första var medlemmar i surrealistgruppen. De hämtade dikterna ur gamla flygblad, revolutionära tidskrifter och udda diktsamlingar som bevarats på Arbetarrörelsens arkiv och KB. Särskilt fina är dynamitarden Leon Larsons alster, tonsatte faktiskt några av dem (inklusive ”Petrolöserna”) för några år sedan, kanske sjunger in dem en vacker dag.

Omslagslayouten gjordes av Jesper Weithz. Fotot togs av mig och föreställer en inoljad Mattias Forshage med teaterblodiga händer, blåställ och en elak tång poserande i Lugnets industriområde. Å! Lugnets! det var en sällsynt plats! Så mycket tjyvgods, så mycket korrugerad plåt, så många galningar på ett och samma ställe! Cyklade en gång dit för att köpa kedjor att hänga böcker i, har aldrig blivit så utskälld i hela mitt liv, den skrothandlaren var ofattbart ilsken och ful i mun.

Även den här boken skulle nog ha tagits emot med större intresse om den inte kommit direkt som "folkupplaga" utan presenterats med hårda pärmar: materialet är till stora delar unikt och presentationen högintressant.

Svenska Dagbladets dåvarande kulturchef (numera förläggare på Atlantis), Peter Luthersson, blev upprörd och skrev den 19 november 1999 (orimligt nog utpekade han mig som bokens upphovsman, lite ovanligt att en förläggare får den äran):

”Fartyget Amalthea sprängdes 1908 i Malmö hamn, och året därpå mördade Hjalmar Wång en hög svensk officer i Kungsträdgården. Och ’den lysande poeten’ Leon Larson visade sig vid en husrannsakan ha dynamit och skjutvapen i sin lägenhet. Carl-Michael Edenborg och hans tre redaktörer [sic] tycker att den rimliga reaktionen inför dylika fakta är att håna den borgerlighet som blev upprörd och med avsmak hänvisa till en åtföljande ’hätsk kampanj’ mot sina [sic] hjältar. Mot bakgrund av att unga nazister för närvarande återupplivar mordet som argument blir denna attityd extra vidrig.”

[Boken kan fortfarande beställas här: den ingår också i det ”politiska paketet” som finns här.]

VÄRLDENS SNÄLLASTE MAN

Stig Sæterbakken är "en av världens snällaste människor" enligt egen utsago i denna fina intervju:

http://www.abcnyheter.no/node/95891

ALLT MER TUNGRODD BOKBRANSCH

Läser i Sydsvenskan om det parodiska förhållandet att ellerströms förlag i Lund inte längre kan leverera böcker till stadens största bokhandel eftersom allting numera ska skötas centralt från huvudkontoret i Stockholm – som inte är särskilt intresserade av ellerströms böcker.

Misslyckades nyss med att göra alldeles oskyldiga små annonser för Vertigos nya böcker på Facebook. Annonserna nekades eftersom produkterna stred mot deras policy. Det var ju fråga om 1700-talserotik och homosexualitet, gubevars. De tycks däremot inte ha några problem med att sälja annonser av typen "hitta tusentals kvinnor i din stad" och "din drömbostad i Turkiet".

Fattas nu bara att Akademibokhandeln, Adlibris, Bokus, Bokia och resten av hela den svenska förlagsbranschens samlade idioter sparkar ut Vertigo. Vi kommer naturligtvis att tacka och ta emot: förlagets arsel älskar smisk! Men börjar inte skämtet gå för långt? För vad är det som har hänt detta onådens år 2009?

För en litteraturälskare framträder bokbranschen helt enkelt som helvetet på jorden.

RÖRLIGA BILDER

Vertigomannen vittnar i rörliga bilder!

FÖRSTA MUTZENBACHER-NOTISEN

Under rubriken "Bambinytt" skriver Pia Ingström i Hufvudstadsbladet om Felix Saltens bok: http://www.hbl.fi/text/kultur/2009/9/14/w31987.php

FLÄSKFLUNSA OCH SNIPPSNASKNING

Däckades i en influensa, blev en smula förlamad. Återkommer snart med nya delar av följetongen. Mitt i detta anlände förresten Hogg och Juliette från tryckeriet och ja! det är vackra, stolta böcker! Juliette är den lyxigaste bok Vertigo någonsin gett ut – har legat och gullat med dess linneband och svarta sidensnöre om kvällarna.

Som pausbild väljer vi ett porträtt av vår första hustru Sidonie efter hennes operation:

MER OM ADLIBRIS

Mitt raserianfall skedde under helgen vilket gjorde det svårt att ta reda på mer fakta än vad som framgick i intervjun i Svensk Bokhandeln. Fick idag tag i Fredrik Lind på Adlibris, som berättade att artikeln varit i högsta grad missvisande. Vad det handlade om i första hand var förlag som sköter sin distribution själva och där det varit problem med försenade leveranser, så att Adlibris vill bygga ett eget lager för dem och därför också velat ha större rabatter.

Suspenderar således mitt omdöme tills saken klarnat ytterligare – och tills min svinaktiga influensa lugnat ner sig.

JULIETTE, HOGG OCH TWITTER

Nu har både Juliette och Hogg kommit från tryckeriet och vi gråter och jublar om vartannat av stolthet och extas.

Dessutom har Vertigoynglingen startat en egen twitter-kanal där du kan följa arbetet på förlagsgolvet - prenumerera här: http://twitter.com/vertigoyngling

ALKEMI I RADION

Via den här länken kan du höra Eric Schüldts radioprogram ""Livet och döden" där det gavs mig tillfälle att ganska utförligt berätta om alkemi och min avhandling: http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?programid=3443&artikel=3093206

Dessutom handlar det om det underliga Voynich-manuskriptet som kanske rentav är ett uttryck för 1500-talsdadaism (om du är tillräckligt schizofren kanske du kan få ut något meningsfullt av krumelurerna):

ADLIBRIS HJÄRTA VERTIGO = OSANT

Tja, vad tycks: http://www.svb.se/Nyheter/2009/181948

Adlibris kräver att få 20% rabatt på alla böcker, de förlag som vägrar sparkas ut. Eh? Ett antal ytterst pejorativa, grova uttryck flashar förbi mitt annars alltid så fridsamma sinne. Deras argument är att Bokia och Akademibokhandeln/Bokus börjat ta in böcker till sina internetbokhandlare med samma rabatt som sina boklådor.

Men Vertigo ger ingen jävla rabatt till Akademibokhandeln eller Bokia. Vertigo ger rabatt till några få, handplockade återförsäljare som vi gillar för att de anstränger sig lite extra: Hedengrens i Stockholm, Nordbok i Umeå, Antikvariatet i Norrköping, Antiquaria i Göteborg och några till. Vi ger rabatter till bokklubbar som gör en stor redaktionell insats och köper in större mängder. Och vi ger generella mängdrabatter.

Tror knappast det kommer spela någon roll för Adlibris. Deras hållning är mer "Om ni inte står på knä och med tindrande ögon slickar oss i fittan så kör vi upp den här glödheta locktången i arslet på er." Eller, mer bokstavligt: "Ja, de som inte skriver på åker ut, säger Pär Svärdson."

Faktum är att Adlibris lyckades förhandla till sig en generell rabatt från Vertigo för ett eller ett par år sedan. Vi skulle få så mycket för de cirka 30.000:- som rabatten kostade oss om året: bra placeringar i nyhetsbrev och framsidor osv. Vi fick inte ett skit. Så vi sa upp avtalet. 30.000:- kan vi trycka en bok för, eller köpa radioreklam, eller något ännu roligare.

Vertigo har inga planer på att låta sig utpressas till underkastelse.

Detta är ett faktum: "Nordens största bokhandel" utan Vertigos böcker är betydligt pinsammare och löjligare än ett Vertigo utan Adlibris.

KAPITEL 20: RUMMET, VIRVELN OCH DEN DÖDA FLICKAN

Paul Soares hade det inte lätt med översättningen Walpoles Borgen i Otranto. Förutom att det är en ytterst svåröversatt text, var han heller inte så intresserad av romanen. 1998 kom han med ett eget förslag: han ville göra en antologi med Edgar Allan Poe-noveller i nyöversättning.

Vertigo tyckte det var en utmärkt idé, inte minst för att ordet ”översättning” i Paul Soares språk betyder något alldeles särskilt, en djupt poetisk-filosofisk, kreativ handling. Som sagts tidigare: Paul är översättaren som geni. Och dessutom hör Poe till Vertigos verkliga förfäder, noveller som ”Den svarta katten”, "Fallet Valdemar" och ”I malströmmen” färgade av sig grovt på min barndom, läste dem i sju- åttaårsåldern i skräckantologier på Linköpings länsbibliotek och glömmer aldrig. De talar ur många ord som rinner genom mina händer.

1999 kom Rummet, virveln och den döda flickan ut. Paul beskriver i förordet sitt extremt mödosamma, känsliga arbete med översättningen och sitt Bachelard-inspirerade urvalsarbete, som utgick från den tematiska kritikens ömsinta närläsningar och definieras i bokens titel. Vertigos utgåva innehåller några av de första riktigt välgjorda översättningarna av Poe till svenska.

Formgivningen gjordes av Jesper Weithz. Omslagsbilden togs av min granne, fotografen Jens Lasthein i Alexander Bards badkar med mina barns mor Kajsa som modell (känd från Kommunistiska manifestet). Den röda klänningen visade sig färga av sig, så vattnet är lite rödtonat. På en annan av bilderna har hon öppna ögon, det var synd att vi inte valde den istället för den där hon blundar. Tanken var förstås att anspela på Ofelia.

När boken kom, upptäckte vi till vår fasa och förskräckelse att det engelska tryckeriet Cox&Wyman låtit texten glida, och att rubriken till en av novellerna hamnat längst ner på sidan under den föregående. Så kunde det gå på den tiden förlagen skickade själva layout-filerna till tryckerierna, nuförtiden är det lyckligtvis pdf:er som gäller, där glider ingenting även om färgerna kan vara knepiga. Vi fick åtminstone en rejäl rabatt på tryckkostnaden.

Dessutom visade sig återigen originalpocketformatet sabotera för boken. Det kom inte särskilt många recensioner, Pauls arbete fick långt ifrån det erkännande det förtjänade. Men Rummet, virveln och den döda flickan har ändå levt sitt tioåriga liv och förblir en sannskyldig Vertigoklassiker.

[Boken kan inhandlas här.]

KAPITEL 19: ROMANTISKA FRAGMENT

Nyromantiken präglade min sena ungdom. Läsningen av Almqvist, Atterbom, Tieck, Schlegel, Novalis och de andra drömmande, envist poetiserande författarna-profeterna med deras ideal av en syntes mellan poesi och filosofi, praktik och teori, har satt sina tydliga spår i Vertigos utgivningshistoria.

Att publicera ett urval av Novalis-Schlegel-Schleiermachers berömda ”romantiska fragment” var därför en given akt. Mattias Forshage översatte, vi inkluderade några som redan tidigare funnits översatta av Per-Erik Ljung.

Trots att pocketutgåvan av Äldreomsorgen i hög grad var problematisk, trodde förlaget fortfarande på formatet. Nu skulle det göras originalpocket! Romantiska fragment, E.A. Poes noveller och Hatets sånger var tre originalpocketar som släpptes samtidigt 1999. Jesper Weithz gjorde formen på alla tre.

Ganska snart blev det uppenbart att originalpocket var ett format som förstörde mer än det gav. Böckerna fick mindre uppmärksamhet än de borde ha fått. Försäljningen gick halvdant. Läsarna räknade helt enkelt inte med att hitta dessa pärlor i den här formen. Och Pocketshoparna var inte särskilt roade av att ställa fram dem.

Att vi inte skrev ut de tyska romantikernas namn på framsidan till Romantiska fragment gjorde säkert sitt till. Att vi valde att sätta ett foto av ett halvgånget foster (taget av Gabriella Håkansson på det fantastiska biologiska museet i Uppsala) på framsidan gjorde säkert också sitt till. (Tanken var given: ett romantiskt fragment är ju en halvgången aforism, en textbit som fryst i sitt vardande.)

Oavsett dessa bekymmer står dessa tre böcker ut som några av de vackraste i Vertigos utgivning. När pocketutgåvorna sålt slut kanske vi trycker dem i lyxiga, inbundna utgåvor i en omkastning av den normala rutinen. Novalis, Schleiermachers och Schlegels textstumpar är värda det; de förblir starka impulser att poetisera varat genom språk och handlande, och är därigenom nödvändiga.



[Boken finns fortfarande att beställa direkt från förlaget, och ingår dessutom i det urbilliga "pocketpaketet".]

KAPITEL 18: KLUMPIGHETEN OCH ANDRA HISTORIER

Gunnar Blå var Vertigos första debutant. Det var inte givet att vi skulle ge ut hans novellsamling Klumpigheten och andra historier. Åtminstone ellerströms förlag och Kerstin Aronssons bokförlag Anamma refuserade manuset innan vi antog det. Vertigo var förstås som skräddarsytt för Gunnar Blås texter med deras våldsamhet, sexbesatthet och poesi.

Formen till boken knycktes från en av Vertigoförebilden J. J. Pauvèrts markis de Sade-utgåvor från 50-talet, som jag mätte upp med linjal hemma hos min vän Michael Löwy i Paris: marginalernas storlek, antal tecken per rad, antal rader osv.

Det blev en vacker liten volym, med titeln medvetet tryckt lite snett, för att gestalta en idé om klumpighet. På titelbladet står årtalet som ”999” för att anknyta till Uppenbarelsebokens odjur. Omslagskartongen är blygrå och har en härlig känsla.

Manusets redaktörer var Aase Berg, Mattias Forshage, Gabriella Håkansson och Nikanor Teratologen. Utifrån deras synpunkter ströks några av novellerna – de inkluderades senare i nytrycket av boken tillsammans med några av Gunnar Blås ungdomliga porrnoveller – och dispositionen ändrades.

Gunnar Blås debutantporträtt i branschorganet Svensk bokhandel refuserades pga de fula orden – det är veterligen enda gången detta skett (och skulle knappast hända idag). Den uppsnyggade texten kan vi läsa här och den ursprungliga versionen här.

Mottagandet av Klumpigheten och andra historier var försiktigt men positivt. På den tiden var det svårare att debutera på ett mindre förlag, och det uppsvällda intresset för debutanter hade inte kommit än. På Gunnar Blås hemsida hittar du lite klipp.

[Boken är slutsåld sedan länge men kom 2007 i en ny, utökad utgåva som är rikligt illustrerad av Fabian Göranson och innehåller en massa bonustexter. Nyutgåvan döptes till Klumpigheten redux som en hyllning till Stig Sæterbakken. Du kan beställa här.]

KAPITEL 17: KLEIST - SLUTET

Någon gång i början av 1998 tog författaren och översättaren Peter Handberg kontakt med mig för att diskutera ett bokprojekt. Han arbetade med en i stort sett färdig dokumentär- eller readymade-roman om den tyske romantikern Heinrich von Kleist. Texten består enbart av översatta källfragment: brev, dagböcker, obduktionsprotokoll, tidningsnotiser osv som i en sorts kronologiskt kollage berättar av Kleists liv från vaggan till graven.

Förlaget nappade. Den tyska romantiken är Vertigos modersmjölk. Sinnessjukdom och självmord i samband med poesi upphör aldrig att fascinera.Titeln bestämdes till kleist – slutet (med gemener, obs).

Vi var ovanligt noggranna med valet av papper och formgivning. Det är en ytterst vacker volym, och mer än en gång har människor sagt att kleist – slutet är en av deras verkliga favoritböcker.

Handbergs vän Jan Håfström stod för illustrationerna: det första färgarket i Vertigos historia! Minns hur vi stod samlade i min lägenhet på Katarina Bangata när böckerna kom från Småland. Men vi blev bekymrade: var verkligen de tämligen abstrakta bilderna tryckta på rätt håll?

Håfström kastade sig i sin bil och skyndade över. Nej, bilderna var tryckta upp och ner. Det fick bli ett nytryck. Smålänningarna erkände att de varit lite osäkra på bilderna, men hade ändå inte ringt och kollat. Hur ofta skulle inte ett telefonsamtal ha räddat en bok.

Releasefesten skedde våren 1999 i samarbete med Ink bokförlag, i Systembolagets gamla utrymda lokaler vid Årstaviken. Det var under Inks legendariska första period, med Björn Wiman, Niklas Darke och Aase Berg i redaktionen. Tror de firade Björn Juléns diktsamling Orissa och Paul Soares underbara roman Det finns inga hajar i Tisaren (omtryck, nu, någon!). Vertigo var där med Irenes fitta och kleist – slutet.

Gabriella och mina barn var också med på festen. Vi upptäckte att Myrorna hade sitt stora centrallager i bottenvåningen, vi strosade omkring där ensamma på natten. Sedan tog vi en yellow-cab hem. Glädjen över de nya vackra böckerna grumlades av privata katastrofer mellan mig och Handberg. Men sådant multnar i historien, och kvar finns den vackra, gula volymen som nog är det närmaste Vertigo har kommit andan i gänget kring tidskriften Kris.

KAPITEL 16: IRENES FITTA

Vertigos ena ben vilar i den surrealistiska traditionen, och det andra i den erotiska litteraturen. Inte så underligt då att vi var intresserade av att publicera den franske surrealistlegenden Louis Aragons pornografiska roman Le con d’Irène från 1927.

Min franska var usel på den tiden, och inga översättningar lokaliserades. Gjorde då ännu en Vertigoklassiker: gav en översättare i uppdrag att översätta ett wild card, en oläst bok. Hans Johansson nappade förstås: fransk surrealism och kvalitetsporr är också hans tepåse.

Köpte rättigheter billigt av Gallimard. Fick fina illustrationer tillverkade av surrealistgruppens Niklas Nenzén. Tog ett foto som på många sätt är det definitiva Vertigomslaget: en extrem närbild av en kvinnoblygd, med rynkiga läppar. Det var innan digitalfotots tid, minns att vi använde något slags närbildsbälg på kameran för att komma inpå. De andra fotona som togs vid samma tillfälle förtjänar också att publiceras en dag. Den småländska tryckaren Olle Möller komplimenterade mig: som kännare av vackra kvinnokön ansåg han detta vara förstklassigt.

Placeringen av författarnamn och titel på framsidan vittnar om att mina färdigheter som formgivare, vad som än i övrigt kan sägas om dem, åtminstone långsamt utvecklades.

I recensionerna var det flera som trodde det skulle bli svårt för boken att klara sig i bokhandeln: det här var före Fittstim, Fittor, Bitterfittan osv. Vertigo gick uppenbarligen i bräschen för böcker med ordet ”fitta” i titeln. Det visade sig inte vara några problem alls. Tvärtom: vi hade tryckt för få böcker, de tog slut för snabbt. Den mycket märkliga texten spreds genom såväl bokklubbar som boklådor.

[Boken kommer i nytryck i serien med Vertigos erotiska klassiker framöver tillsammans med ytterligare erotiska texter av Aragon.]