ÅNGEST I SALA

Har inte haft så här mycket ångest sedan vintern 2003/2004 (en av de mörkaste i mannaminne). Klart att det inte bara är mörkrets fel; som överallt annars krävs en överdeterminering. I det här fallet flera tunga deadlines samtidigt, flera tunga konflikter samtidigt, ny lägenhet med all den logistiken.

I morse var det som om molnen inte orkade gå upp; de låg kvar och drog sig på marken. Vid elva, när solen (?) står som högst, var det mörkt ute. Arbetade, arbetade, arbetade med värkande axlar. Skrev utskick, gjorde inlägg, mailade. Lade in en massa korr i Gunnar Blås Övervakningen.

Dags för lunch. Åkte genom det iskalla duggregnet in till Sala. Gick på Ångbageriet. Åt en suverän räkmacka, åt den godaste lussekatten någonsin. Ångan 4ever! Tvingade mig att avstå från kaffet för att inte spä på ångesten. Tog mig in till Sala city för att köpa saker. Stod länge i en kö. Gick till en bankomat.

Det var något med att se min extremt smutsiga knoge samtidigt som pengarna gled ut ur springan som fick mig att nästan börja gråta. Flashbacks av fattig-Sverige eller egna fattiga tider då sömnlösa nätter tillbringades med att fantisera om bankrån så det skulle bli möjligt att resa bort någonstans på sommaren så att barnen inte skulle tvingas tillbringa ännu ett sommarlov i en sandlåda i Skinnarviksparken.

Gick till Systemet. Bakom mig ett fyllo: "Blev det 373 och 50 över? Jaha, ja." Lät som om det var allt som var kvar hans pension den här onsdagen den 9 december 2009. Gick darrande till en secondhandbutik och köpte en gammal handduk. Gick darrande till apoteket och köpte Valeriana. Stod på en skitig parkeringsplats och hällde darrande upp några piller ur burken i min smutsiga näve och vräkte in dem i käften och hoppades på det bästa.

Tog mig sedan till simhallen. Tusen meter i rasande fart. Hjärnan började snurra. Idéer dök upp. La mig i en "massagesäng" och blev knådad för en tia. Solade lite. Bastade mycket. Rakade mig. Satte på rena kläder. Inser att i det ögonblicket som kroppen klampar ut genom simhallens dörr att mitt ansikte har förändrats , trots att det nu blivit becksvart ute. Det sitter ett leende där. Det kostade några tior, men så är det också ett dyrbart leende.

Tack Isis för teknologin vi skapat som gör det möjligt att ändå hantera detta mörker.