LASSE SÖDERBERGS SADE-INLÄGG

Fick mig översänt författaren och översättaren Lasse Söderbergs inlägg i Sade-debatten. Förmodar att Aftonbladet inte ville publicera det eftersom det delvis säger samma saker som mitt eget. Lasse är en verklig Sade-kännare, han har till och med döpt en av sina diktsamlingar till Slottet La Coste ligger i ruiner (1989). Här kommer inlägget:

Det är betänkligt när en kulturartikel röjer total okunskap om det ämne artikeln utger sig för att handla om. I det här fallet är det markis de Sade och hans roman Juliette som Kajsa Ekis Ekman menar är en "instruktionsbok i tortyr av kvinnor." Problemet är att skribenten uppenbarligen inte har läst denna eller andra böcker av markisen och inte heller någon av de många seriösa biografierna om honom. Det hon har läst är - förutom kvällspressen - en engelsk bok om tortyr av kvinnor vars ovederhäftiga uppgifter om markisen hon okritiskt refererar.

Kring Sade florerade länge bloddrypande legender som fick stå oemotsagda i ett drygt århundrade efter markisens död. På trettiotalet gjorde Maurice Heine det ingen hade kommit på tidigare. Han gick till domstolsprotokollen. De inte bara nyanserade bilden av markisens förbrytelser, de visade också att orätt hade blivit begånget. Efter Heines pionjärarbete har man kunnat se Sade som den motsägelsefulla person han var: aristokrat och revolutionär, talesman för legalisering av mord och bekämpare av dödsstraffet, motståndare till äganderätten och besittningshavare, libertin och omtänksam medmänniska. Motsägelserna gör honom svårhanterlig men också utmanande. Det viktigaste med Sade är att han oroar, säger exempelvis Simone de Beauvoir i sin långa essä om honom. Intressant nog är det inte så få kvinnor som har känt sig oroade: Annie Le Brun, Béatrice Didier, Susan Sontag, Angela Carter. Alla har de betraktat Sade utifrån sin varierande syn på kvinnoskapet som en form av ofrihet och borde, tycker man, därmed ha ökat förståelsen för denne storartade pessimist.

Men något sådant finner man inte hos upphovskvinnan till måndagens diatrib. Hon begår det mest grundläggande misstaget av alla, nämligen att förväxla liv och diktning. "Han gjorde bokstavligen vad han skrev om," heter det. Och: "han ägnade sig åt att skriva ner detaljerade redogörelser för vad han hade gjort." Det är nästan skrattretande. Om Sade hade inskränkt sig till att skriva ner vad han hade varit med om hade det blivit en ganska torftig skildring. I böckerna är det fråga om så invecklade erotiska byggen att de - som Åsa Lindeborg påpekade redan i sin recension av Juliette - i själva verket är omöjliga.

Den "orgie i tortyr" som Sades liv sägs ha varit kan således reduceras till några halvt misslyckade försök att leva ut sina fantasier. Längre fram gjorde han det i skrift och inte enbart i vad som kan betecknas som pornografi. Han var exempelvis en tidvis framgångsrik teaterförfattare och skulle nog ha ägnat sig mera åt den sidan av sin begåvning om han inte hade suttit inne.

I övrigt, för protokollets skull och vad gäller erotiken, förförde markisen sin svägerska och hade en rad olika älskarinnor, den sista med den kvinna som han kallade sin "räddande ängel", en relation som varade i tjugofyra år, från 1790 fram till hans död.

Men om detta vet skribenten intet. Hon säger sig ha fått "de mest kryptiska" svar när hon frågat vad som är beundransvärt hos Sade. Det hänger nog ihop med den antiintellektualism som hon, i dagens vanliga-människor-stil, visar prov på. "Finkulturell sofistikation" är henne förhatligt. Men jag säger: hellre kryptiska svar än enfaldiga inlägg.

Lasse Söderberg