Ett tack rakt ut i tomheten
I december 2006 köpte jag en stuga i skogen. Det är ett gammalt soldattorp, med ett par gäststugor, en lada, en del skog och en liten åker. Det kostade en del pengar, men det får lösa sig.Har velat ha en stuga i skogen så länge jag kan minnas, åtminstone i 20 år, ett kvarts liv. Det är underligt att realisera gamla, svåra drömmar. Jag kom på mig själv med att ångestfullt upprepa ”ögonblick dröj” och tänka att straffet nog inte skulle låta vänta på sig.
Men Mefistofeles dök aldrig upp.
Några veckor efter köpet blev det vargavinter. Temperaturen gick ner mot minus tjugo. Ett tjockt snötäcke täckte allt, det knarrade under fötterna när jag hämtade ved, snoret frös i näsan, stjärnorna var nästan plågsamt ljusa uppe i det svarta.
Brasan brann, jag drack ett glas vin med min vän, vi drev varandra till extas med Händel i högtalarna och hela huset som resonanslåda.
Då drabbades jag av en förkrosselse. Jag låg på mage på köksgolvet och grät. Jag stod på knä och grät.
Det är så lätt att känna sig duktig när något åstadkommits eller förvärvats: stolt, framgångsrik, mäktig. Men detta var raka motsatsen: det var tacksamhet, ödmjukhet, vördnad.
Liksom i en vision såg jag leden av människor som bebott det här stället, kanske under ett par århundraden. Fattigdom, lidande, strävsamhet, stenbumblingar som spettas upp ur en åker, husgrunder som mödosamt läggs, gradvisa förbättringar som under svåra uppoffringar läggs till varandra och som slutligen har byggt upp detta som nu tagit emot mig.
Den ekonomiska uppoffring (lönearbetet, risken, oron) jag gjort kan inte på något sätt mätas mot detta.
Och jag sa ”tack” rakt ut i tomheten, till de döda. Jag grät och tackade.
Denna form av tacksamhet har sedan dess drabbat mig oftare och på fler områden, fast inte lika våldsamt. När jag äter kan tankarna gå till människorna som arbetat med att odla, skörda, förpacka, transportera, packa upp och ta betalt för födan – hela den absurda kurvan som går från bruksvärde till bruksvärde, över en oändlig förmedling av bytesvärden och mänsklig möda.
När jag tar tåget går tankarna till allt järn som gått åt, till gruvarbetarna, maskinbyggarna, industriarbetarna, rallarna, förarna, dem som ser till att allt fungerar, att tågen inte kolliderar.
När jag lånar en biblioteksbok blixtrar hela processen av skrivande, översättande, redaktörsjobb, sättande, tryckande, trädfällande, pappersmassearbetande, bokbindande, transporterande, arkiverande, biblioteksarbetande fram för mig – de oändliga processer som lett fram till denna lilla tyngd i min hand.
Den här naiva tacksamheten väcker invändningar i mitt intellekt. Dels att jag bara riktar den till de mänskliga insatserna, inte till grisarna som gav mig sitt kött, träden som gav mig sin cellulosa. Jag är inte lika direkt tacksam mot det övriga kosmos som mot mina artfränder. Dels att denna tacksamhet inte tar hänsyn till att så mycket av det jag känner vördnad för har skett under förfärliga och destruktiva villkor, orättvist och oskönt. Vad skulle bananplockarna med sin fattigdom, sina tolvtimmarsdagar, tycka om de fick höra om min tacksamhet?
Jag vet inte. Men jag vet att jag blir glad om en student långt efteråt kommer och tackar mig för min undervisning även om jag själv den gången tyckte den var ett rent tvång, ett glädjelöst medel för att överleva.
Det behöver inte betyda att villkoren accepteras. Det betyder bara att lidandet inte glöms bort. Att dess gåvor ges respekt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar