onsdag 10 oktober 2012

ERRATA

Det finns olika sätt skriva en historisk roman. Jag urskiljer dessa som fältets ytterligheter:

1. Du kan välja att ligga mycket nära kända historiska fakta, i princip skriva historia fast med skönlitterär prosa och anstränga dig för att låta karaktärerna tänka och säga saker som du kan anta att de verkligen gjorde.

2. Du kan välja att vara ytterst fri, kanske som Thomas Pynchon i Maxon & Dixon och Against the Day eller Malte Perssons Edelcrantz förbindelser, där det historiska är en lekplats för postmodernistiska sammanblandningar, ironier och illusionsstörningar, där det anakronistiska och det historiskt faktiska blandas i vad som kanske i första hand är en språkkonst.

Min roman om Händel, Mitt grymma öde, placerar sig någonstans mellan dessa ytterligheter, tänker jag mig. Skrivandet uppstod ur vad jag såg som ett glapp mellan Händels passionerade musik och det vi vet om hans biografi, som förefaller ovanligt fattig på känslor och intima relationer.

Texten är i grunden anakronistisk, i det att historiens berättare, Händel själv i imperfekt, rimligen inte känner och tänker som en människa på 1700-talet skulle ha gjort. Men jag skulle hävda att detta i stort sett gäller alla former av historiska romaner, bara mer eller mindre uttalat.

Samtidigt förhåller sig romanen på ett intimt sätt till historiska dokument. Som idéhistoriker (jag disputerade 2002 med en avhandling om alkemin i slutet av 1700-talet), har jag alltid arbetat mycket nära källorna: brev, dagböcker, dåtida förord, dåtida tidningsartiklar osv. Jag är en arkivråtta.

Denna närhet till dåtida texter har jag bevarat i arbetet med Mitt grymma öde. Jag utgick inte i första hand från någon av de många biografierna över Händel, utan istället från en samling av dokument ur och kring hans liv som är samlade i Otto Erich Deutschs Handel: A Documentary Biography (1955). Den påläste Händel-fantasten kommer att känna igen en hel del fraser i främst dialogerna som är hämtade direkt från källorna.

Samtidigt är Händels kända biografi romanens exoskelett. Årtal, verk, platser, namn, resor, musikinstrument, mat, kläder och andra konkreta detaljer är i möjligaste grad korrekt skildrade. I romanen finns alltså en åtskillnad mellan exoskelettet och de mjuka inälvorna som skildrar Händels känslor och kärleksliv. Några scener kan tänkas placeras mitt emellan dessa, exempelvis dialogerna med Leibnitz, drottning Anne och Newton.

I ett par av recensionerna har anmälarna påpekat fel i exoskelettet. Musikkritikern Sara Norling pekade på flera saker i sin text i Aftonbladet, och David Stenbeck i sin recension i Kristianstadsbladet på att vissa italienska fraser var inkorrekta. 

I vinter kommer Svenska Ljud Classics släppa en ambitiös ljudboksutgåva av romanen, inklusive nytt förord och musikexempel. Inför den utgåvan har jag samlat mig till ett antal rättelser. Det känns kluvet att rätta i en romantext, men det förefaller ändå motiverat eftersom det endast handlar om själva exoskelettet.

Så, här, kommer listan över rättelser som den välvilliga läsaren själv kan infoga i sitt exemplar av romanen om så önskas.

ERRATA


s 13 rad 19: ”Den var nu en dirigentpinne” skall vara ”Den var nu en orkesterledares stråke.”
s 14 rad 1: ”Dirigenten som dompterar” skall vara ”Orkesterledaren som dompterar”
s 14 rad 7: ”Dirigent, bäste herre” skall vara ”Orkesterledare, bäste herre”
s 14 rad 10: ”dirigenten i orkesterdiket” skall vara ”Orkesterledaren framför musikanterna ”
s 14 rad 14: ”enkla gester med sin trollstav” skall vara ”enkla gester”.
s 14 rad 16: s 15 rad 11: ”dirigenten” skall vara ”orkesterledaren”
s 14 rad 29: ”dirigenten” skall vara ”orkesterledaren”
s 15 rad 6: ”dirigenten” skall vara ”orkesterledaren”
s 15 rad 7: ”dirigenten” skall vara ”orkesterledaren”
s 15 rad 11: ”dirigenten” skall vara ”orkesterledaren”
s 79 rad 7: ”Jag dirigerade.” Skall vara ”jag ledde orkestern med fiolen under hakan.”
s 87 rad 12: ”signore Händel” skall vara ”signor Händel”.
s 110 rad 16: ”Jag dirigerade själv föreställningen.” skall vara ”Jag ledde själv föreställningen med min fiol under hakan.”
s 110 rad 24: ”Jag glömde att dirigera.” skall vara ”Jag glömde att spela.”
s 120 rad 8: ”vackra altröst” skall vara ”vackra stämma”
s 121 rad 1, två gånger: : ”signore Händel” skall vara ”signor Händel”.
s 129 rad 2: ”mitt tredje oratorium, Dixit Dominux, haft premiär” skall vara ”min psalmtonsättning Dixit Dominus haft premiär”
s 141 näst sista raden: ”signore Orlando” skall vara ”signor Orlando”
s 195 rad 6: ”signore Händel” skall vara ”signor Händel”.
s 216 rad 23: ”när du dirigerar musikerna” skall vara ”när du leder musikerna”
s 218 rad 22: ”aderton” skall vara ”sjutton”
s 220 rad 5: ”aderton” skall vara ”sjutton”
s 222 rad 5: ”aderton döda barn” skall vara ”sjutton döda barn”
s 222 rad 12: ”dirigerade jag mitt gamla Te Deum” skall vara ”ledde jag ett framförande av mitt gamla…”
s 229 rad 2: ”jag dirigerade den här gången med fiolen” skall vara ”Jag dirigerade med fiolen”
s 239 rad 3: ”aderton” skall vara ”sjutton”
s 244 12: ”basuner” skall vara ”fagotter”
s 359 rad 5: ”dirigera dirigenten” skall vara ”leda orkesterledaren”

(Tack till Sara Norling och David Stenbeck för deras insats!)

3 kommentarer:

Anonym sa...

Jag såg boken på bokmässan och slog upp den på måfå och läste några rader. Jag läste om ett par personer som tog en "kall öl" en het sommardag. Kyldes öl för 300 år sedan?

C/ME sa...

Intressant fråga! Jag hittade denna artikel som hävdar att man drack kyld öl på 1700-talet: http://patto1ro.home.xs4all.nl/beertemp.htm

Unknown sa...

Läste precis ut mitt grymma öde, den var finfin. Jag gillade speciellt soldaten i Hamburg som munknullade Händel. Men! Jag hörde på radio att du klippt bort långa stycken med sex! Varför? Jag hade uppskattat mer sex. Det var mitt enda klagomål, i övrigt myste jag rakt igenom