NÅGRA ORD OM ORDEN OM MINA ORD

Nu, en vecka efter första recensionsdatum för Mitt grymma öde, sitter jag med en vacker samling recensioner av romanen framför mig (citat och länkar i förra inlägget). Det var inte särskilt många redaktioner som värderade min roman lika högt som Jens Lapidus senaste och publicerade på själva recensionsdatum, men efterhand har den fått ett ganska brett mottagande.

Jag läser igenom anmälningarna. Jag slås av några saker.

För det första studsar jag över att så många av kritikerna bara ser sex och gladporr i berättelsen. Jag ser det inte så själv. I mina ögon är det en i grunden dyster roman om ensamhet och konstnärskap. Dock, skall sägas, innehöll den ursprungliga versionen av manuset, inlämnat för snart två år sedan, en hel del grafisk erotik. Det mesta ströks. Och naturligtvis finns det många komiska scener, som mina egna favoritavsnitt, dialogerna mellan Händel och drottning Anne.

Jag tänker att mitt dåliga rykte och min förläggarpersona här har stått i vägen för läsningen av Mitt grymma öde: bilden av pornografen, den smutsiga clownen, den fjantiga provokatören tycks skapa en förförståelse som styr ögonen bort från det som är allvarligt och poetiskt i texten.

(Om romanen skulle råka bli översatt och utgiven i annat land, får jag tillfälle att se om denna tanke stämmer eller om det faktiskt är så att gladporr är centralt i den.)

För det andra tänker jag att det finns en skarp skillnad mellan dem som skriver i rikspress och dem som skriver i landsortspress.

I rikspressen skriver kritikerna: "en bok jag blivit ganska förtjust i", "rätt härlig läsning" och "Mitt grymma öde är knappast den ocensurerade version av Händels liv som förlaget lovar. Det är kanske inte ens en roman om Händel, utan avstamp för något helt annat. Det gör den inte mindre intressant."

I landsortspressen skriver kritikerna: "Edenborg har skrivit ett mästerverk.", "elegant, stundtals rent briljant prosa", "ett lysande drama", "jag är imponerad", "tveklöst årets bästa svenska roman" osv.

Skillnaden är påtaglig. Den handlar dock inte alls om att landsortstidningarnas kritiker skulle vara mer positiva, tvärtom de kan vara mer brutala än någon: "Edenborgs maniska intresse för Händels eventuella perverterade sexualitet är lite tröttsamma att läsa om för den som inte delar hans intresse."

Det förefaller helt enkelt som om landsortstidningarnas kritiker är mindre ängsliga, att de är mer rakt på sak och tillåter sig att uttala starka omdömen, medan rikspressens kritiker svävar på målet och oftast lämnar läsaren osäker på om recensionen är positiv eller negativ.

Vad kan detta bero på?

Slutligen: recensioner i all ära, men gladast blir jag av läsares spontana omdömen och tankar. Haffa mig gärna på bokmässan och berätta vad du tycker och inte tycker om romanen! eller skriv för all del en kommentar här i bloggen.

Hatare eller älskare: välkommen!