Har den senaste tiden konsumerat ovanligt mycket offentlighet: någon gav mig en provprenumeration på DN. Dessutom är ena hörluren paj på telefonen, så det blir P1 istället under cykelturerna.
Detta oändliga tjattrande i kanal efter kanal, i lager på lager, med sitt eviga NU, kan å ena sidan vara inspirerande, å andra sidan förvirrande och distraherande. Har aldrig känt nån lust att delta i samtidens debatter, men ofta känt en lust att delta i det Stora Samtalet som pågår under århundradena: läsa Ariosto och skriva vidare.
Å ena sidan kan det framstå som en längtan efter att bygga monument, bli ihågkommen och läst efter kroppens slut. Å andra sidan kan det vara njutningen i att uppgå i en diskursiv, femte dimension. För hur skoj var det att umgås med Hobbes eller Wollstonecraft? Är det inte bättre att bara möta det bästa hos dem, deras vackraste texter, och svara på dem?
Båda dessa längtor har en sak gemensam: viljan att transcendera den egna döden. Men medan den första är fåfäng och egocentrisk, kan den andra framstå som generösare och jaglösligare. Kanske är det rentav så att denna drift att söka medlemskap i De lärdes republik är densamma som driver mig att då och då förlora mig själv i en störtflod av erotik, rus och skönhet? Vardagen tillåter ju sällan att människan visar det bästa hos sig.
I den här bloggen rapporterar C/M Edenborg om sina romaner, sitt bokförlag Vertigo, sin forskning, sina översättningar, ventilerar allmänt missnöje med kultur och politik samt offentliggör en del obscena fotografier och möjligen en och annan gullig kattunge. Och visst ja: min senaste roman blev nominerad till Augustpriset 2014.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar