I höstas läste jag Tassos Det befriade Jerusalem, vilken storartad bok. Sedan kastade jag mig över Tassos föregångare, Ariosto. Där tog det emot mer, trots att det är samme översättare (Carl A. Kullberg; böckerna har inte översatts sedan mitten av 1800-talet till svenska).
Men nu har jag släpats in i Den rasande Roland på riktigt. Tasso skriver visserligen bra mycket vackrare, och hans vilda metaforik vittnar om den sinnessjukdom han drabbades av kort efter att han avslutat sin bok; så själva texten är betydligt rikare.
Men Ariosto är radikalare på andra sätt. Hans epik trasar ständigt sönder kronologin, avbryter sig mitt i ett händelseförlopp för att skildra ett helt annat, sedan ett tredje. Och hans erotiska skildringar är förbluffande detaljerade och vackra.
Något som är gemensamt för Tasso och Ariosto är kvinnoskildringarna. Jag har aldrig mött så många tuffa krigerskor, oslagbara amazoner och mäktiga trollkvinnor i litterära texter. Dessutom finns hos Ariosto ett försvar för kvinnlig sexualitet som är ovanligt; han försvarar till och med kvinnor som bedrar sina män och tycker inte att de bör straffas, vilket får lov att kallas rejält progressivt vid mitten av 1500-talet.
I den här bloggen rapporterar C/M Edenborg om sina romaner, sitt bokförlag Vertigo, sin forskning, sina översättningar, ventilerar allmänt missnöje med kultur och politik samt offentliggör en del obscena fotografier och möjligen en och annan gullig kattunge. Och visst ja: min senaste roman blev nominerad till Augustpriset 2014.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar