Försöker varje arbetsdag översätta åtminstone ett par sidor. Översättandet fungerar både som en meditation och en övning i skrivande, synnerligen viktigt för den egna språkanvändningen.
Har dessutom nu den ovanliga ynnesten att översätta en vansinnigt vacker text, Pierre Louÿs Trois Filles de leur Mère vilket får bli Mammas tre flickor. Det är en erotisk roman från 1926 som Susan Sontag hävdade var en av de allra bästa inom genren.
Firar idag att de första hundra sidorna av boken är färdigöversatta! Halvvägs... Språket är en ren njutning; har aldrig haft tillfälle att få arbeta med såna gnistrande dialoger, Louÿs var en verklig mästare.
Läste inte boken innan. Blir roligare att översätta om en inte vet hur det ska sluta. Men sånt kan vara problematiskt: Efter ett trettiotal sidor dök plötsligt den tioåriga lillasystern Lili upp i handlingen med uttalanden som "du kan knulla mig var du vill utom mellan brösten – för det har jag inga!"
La boken åt sidan. Tänkte bittert att hundra timmars jobb gått åt helvete, den är boken kan ju inte ges ut: glorifiering av sex med barn känns inte rimligt (hade just lagt Josefine Mutzenbacher åt sidan av den anledningen). Det tog en kvart av tvivel, sedan satte översättandet igång igen: en sådan här vacker text kan bara inte censureras bort. Och någon stans måste allt vara tillåtet, och då är litteraturen ett bra ställe.
Känner som flera av recensenterna av Gabrielle Wittkops vidunderliga Barnahandlerskan: det är märkligt att älska en text och samtidigt spontant avsky dess innehåll. Kanske är det en bedrift när en författare får oss att älska det vi avskyr? Men det är en naiv synpunkt; naturligtvis börjar inte läsaren bli kåt på barn bara för att hon älskar texten. Snarare gör de här böckerna vad litteraturen ska: vidgar fantasins rum, låter oss ikläda oss de mest främmande känslor, pröva att leva de mest skilda liv.
Louÿs är för övrigt en författare som i grunden insett att litteratur inte handlar om att beskriva, utan om att gestalta. Vilka starka karaktärer han målar upp i Mammas tre flickor bara med hjälp av deras röster!
Dialogen är nog den mest sabbade litterära formen i vår tid: eviga, vardagspratshärmande dialoger i tv, film, teater och litteratur är rena döden för den sällsynta röst som litteraturen kan ge liv åt. För ett botemedel: kolla Bogarts och Bacalls dialoger i inledningen av The Big Sleep.
I den här bloggen rapporterar C/M Edenborg om sina romaner, sitt bokförlag Vertigo, sin forskning, sina översättningar, ventilerar allmänt missnöje med kultur och politik samt offentliggör en del obscena fotografier och möjligen en och annan gullig kattunge. Och visst ja: min senaste roman blev nominerad till Augustpriset 2014.
11 kommentarer:
Men varför måste allt vara tillåtet någonstans?
Det var förstås lite slentrianmässigt uttryckt: men min tanke är att litteraturen är en frizonbortom gott och ont, där ingen censur ska behövas eftersom den handlar om fantasier och drömmar.
Tycker du inte att du har ett ansvar för vad du ger ut? Om en människa med pedofilböjelser finner stöd för att dessa är ok och förverkligar sina fantasier efter att ha läst den enligt dej vackert formulerade skildringen, hur ser då ditt ansvar för det utsatta barnets erfarenheter ut?
Håller med om att "big sleep" dialogen är elektrisk. Har alltid undrar om den är skriven av Chandler själv eller bara s.a.s. skriven chandlerskt.
Och till Anonym ovan: Vertigomannen är nog väl så medveten om ansvaret han bör ta för sin utgivning. Skulle han bli utmålad som barnpornograf skulle det antagligen kunna få besvärliga följder för hans fortsatta verksamhet som förläggare. Rätt eller fel så är det hans beslut, och hans jobb, att fatta de besluten.
/K
Är jag naiv eller bara dum i huvudet? Om ett psyko läser en deckare och får för sig att det är skojigt att mörda folk, är det då deckarförfattarens ansvar? Nä, på deckarförfattarens ansvar vilar däremot om han skrivit en jävligt dålig text.
För några år sen var det nån som gick ut med en varning om att låta sina barn vara nakna på stranden eftersom dom kunde bli filmade och filmerna kunde komma att spridas i barnporrsammanhang, det är ju ungefär som att säga att man inte kan gå för att det finns en risk att bli påkörd, och det är ungefär som att säga att en skönlitterär bok inte kan ges ut för att en människa med pedofilböjelser finner stöd för att dessa är ok i den, jag tror ni förstår vad jag menar.
/p
Har utgivaren alltså att ta ansvar endast för den litterära kvaliteten? Är det med ovanstående resonemang ok att ge ut vad som helst så länge det utifrån förläggarens kriterier håller någon slags litterär kvalitet? Jag talar alltså nu om utgivaransvar. Finns det överhuvud taget ingen gräns för vad som är ok att publicera? Om det finns en gräns - var går den?
Jag tror inte det finns någon absolut gräns för vad som är ok att publicera. Det är kontextrelaterat. Gränsen går om inte annat där du blir tystad. Och det finns långt många fler sätt att tysta en förläggare än att fälla honom i en domstol. Men legalt har ju litteraturen faktiskt sedan länge - och vissa välkända prejudikat - varit just en "fristad".
Däremot tycker jag nog, med avseende Vertigomannens ovanståeende kommentar: Jo, hårddraget på det sättet så är nog det argumentet en smula naivt. Och jag tror inte du tror på det själv riktigt. Jag tror att du i andra fall kommer att säga att du vill inspirera till handling genom din utgivning. Jag tror inte att du tror att litteratur är eller bör vara något rent estetiskt och helt frikopplat från världen.
/k
Jag är av den uppfattningen att i litteraturen eller i all konst så ska allt vara tillåtet. Bara för att det finns delar i en text som är barnpornografiska så är det inte en uppmuntran till pedofili utan snarare ett sätt att visa at det finns, det kan få en och tänka. Texter ska få innehålla allt utan censur, vad är vitsen annars, ska allt gömmas undan. Jag tycker att förläggare ska våga mer, precis som vertigomannen gör. Är det en bra text så är det. Konst är konst. Du blir inte det du läser och du kan välja att läsa det du vill. Så stå på dig vertigo mannen.
Är tacksam är vertigo finns.
"[M]in tanke är att litteraturen är en frizon bortom gott och ont, där ingen censur ska behövas eftersom den handlar om fantasier och drömmar."
Jo, men er det ikke det samme som at argumentere for at dit hoved intet med kroppen har at gøre? Albert Speers arkitektur handler også om fantasier og drømme, men fantasier og drømme kræver rum og som bekendt så måtte man skaffe sig rum på bekostning af 6 millioner menneskeliv. Hvis kunsten er et utopisk frirum for fantasier og drømme så er det samtidig også et privilligeret rum. Der må tilsvarende findes en litteratur som omhandler de som får frataget det privillegium det er at fantasere og drømme, må der ikke? Drømmer vi ikke altid om verdener som vi styrer suverænt, med små menneskefigurer som vi styrer suverænt, og må vi ikke tegne karrikaturer af de små menneskefigurer, nødvendigvis, fordi de jo ikke er virkelige, de er af en slags voks, hvis de snakker så snakker de med vores stemme. Er dette unikt for kunsten, synes du, eller ligner kunstens frirum - helligt flyvende fortryllet over verden som en anden ballon - alligevel lidt på hvordan vi indretter os in real life?
F.ö. så finns ju redan en "godkänd" svensk utgivning av denna roman från 1973 under titeln "Rumporna" ISBN 91-7074-002-X, så "whats the fuzz?". Förvisso vore det trevligt med en ny utgåva (den tidigare är svår att hitta på antikvariat) och från en rent litterär synvinkel kan jag inte se ngt problem! Ev. moraltanter och/eller -farbröder bör hålla sina censurtendenser borta vid återutgivning av klassiskt mtrl. Så "Vertigomannen" fortsätt ditt arbete!!!!
Skicka en kommentar