Det talas ofta om musikens hälsosamma inflytande. Studier görs som visar på olika slags helande effekter av musiklyssning: i vissa fall har musikstycken visat sig vara mer effektivt lugnande och terapeutiska än piller.
Kanske är detta inget att förvånas över, med tanke på att det omvända har varit länge känt. Droger som används medicinskt kan också användas rekreationellt, för njutning och skönhet. Ibland kanske rentav vissa droger ger starkare skönhetsupplevelser än musikstycken.
Jag syftar inte på de historiska kopplingarna mellan olika musikkulturer och olika drogkulturer eller på att musikanter har haft en benägenhet att använda droger. Jag syftar på att musik och psykoaktiva substanser på hjärnans nivå kan vara samma sak: de spelar med signalsubstanser, belöningssystem, receptorer och ger därmed upphov till effekter som höjd empati, förstärkta sinnesintryck, effektivare problemlösning och vakenhet.
Spekulativa exempel: Amfetaminets effekter ligger nära det du upplever när du ger dig hän åt Motörheads musik: stark upphetsning, hög puls, svettningar. Musikformer som opera med alla sina växlingar, höjder och dalgångar, kan säkert på nervsystemets nivå få likartade effekter som psykedelika. Mjuka, känslosamma, hypnotiska stycken får dig rimligen att reagera ungefär som på mdma.
Jag hittar tyvärr inga länkar till forskning på området, men fältet förefaller fruktbart för studier och analys.
I den här bloggen rapporterar C/M Edenborg om sina romaner, sitt bokförlag Vertigo, sin forskning, sina översättningar, ventilerar allmänt missnöje med kultur och politik samt offentliggör en del obscena fotografier och möjligen en och annan gullig kattunge. Och visst ja: min senaste roman blev nominerad till Augustpriset 2014.
4 kommentarer:
Det här är ett intressant ämne. Jag måste leta efter information.
Jag tänker mig att den bästa musiken oftast är skriven under drogstimuli. Det blir på nåt vis logiskt... 8)
Vad märkligt att jag stötte på den här texten precis nu. Tittade in på bloggen efter att ha sett Annas eviga om Berusning.
Sammanträffandet ligger i att jag igår fick en plötslig insikt om att musik inte nödvändigtvis är bra för mig (vilket jag alltid har sett det som tidigare. Periodvis det enda som jag bedömt som bra). Jag kanske mår så bra av musik att det blir dåligt för mig, tänkte jag.
Jag lyssnar uppskattningsvis fem timmar om dagen på musik - ofta mer. När jag lyssnar tappar jag ofta fotfästet, verklighetsförankringen och går upp i konstiga fantasivärldar som gör att jag inte kan sova, inte kan lugna ner mig eller fokusera. Samtidigt kan jag uppleva enormt fokus, få enorm prestationsförmåga och bokstavligen talat bli starkare - både fysiskt och psykiskt när jag lyssnar på musik. Vidare kan jag när jag springer till musik eller promenerar få förhöjda sinnesupplevelser som t ex att jag upplever färger starkare, ser samband tydligare, känner lukter mer intensivt och kan ta in flera intryck på en och samma gång. Att se musik som en drog känns inte alls främmande för mig.
Fan, varför är det bara den mänskliga rösten i form av opera, lieder och oratorier som framkallar känslan av att vara hög. Utan att vara det. Lögn! Nina Hagen, Kimera, Klaus Nomi och Laleh, som uppehåller sig nära döden, fixar det också.
Någonstans mellan helvetet och Bjuröklubb.
Dansandens i natten, i hatten, i matt(het)en.
Agneta
Det är helt klart ett intressant fält att forska i. Både när det gäller läsning och eget skrivande tycker jag att det är spännande när texten antar lätt psykedeliska drag. Metafysisk skräck där verkligheten förvrängs i sina grundvalar är exempelvis den mest effektiva för mig som läsare, ger flest rysningar och funderingar efter att boken lagts till vila på nattduksbordet eller i väskan.
Jag är inte så säker på att den bästa litteraturen är skriven under påverkan men däremot tror jag erfarenheter av det slaget kan göra en person till en bättre författare.
Skicka en kommentar