NORGE

Vad är det med den norska litteraturscenen jämfört med den svenska? Hur kan detta land, flera gånger mindre i befolkning, med så mycket mindre bokutgivning, ändå ha flera stora litteraturtidskrifter (som Vinduet och Vagant), när Sverige har typ ingen? Hur kan de – på samma sätt som Tyskland har Die Zeit, Danmark Weekendavisen och Frankrike Le Monde Diplomatique – ha veckotidningar för kultur och politik som Morgenbladet och sin version av Le Monde Diplomatique? För att inte tala om den fylliga kulturavdelningen i en morgontidning som Klassekampen.

OK, Sverige har Vertigo, Glänta och OEI och en del bra författare, essäister osv. Men samlingspunkterna, korsvägarna där det uppstår diskussioner och debatter kring etik, estetik och politik är tämligen skröpliga. Kanske fungerar Lyrikvännen, 00-tal, Tidningen Kulturen, Kritiker, Nittonde stolen och alla de andra egentligen mycket bättre än det kan se ut som? Eller är Bokhora framtiden?

Att norrmän också intresserar sig för svensk litteratur, har svenska avdelningar i sina boklådor och recenserar svenska böcker är talande. Det är något dumdrygt i hos svenskarna. De har bara kvar sin ironi och sin karriärism. De lider kort sagt av en generell Stockholmssjuka: de är bonndrängar som fått en snygg bil.

[Metakommentar till bloggandet: förstår fortfarande inte dess mekanik. Förfaller till det privata och dagboksartade. Ska sluta med det. Ska sluta klaga. Ska sluta. Helt enkelt sluta med vad det nu är som ständigt går fel.]