BURIT NU IGEN

Tonvis med böcker: min arma rygg, mina axlar. Det är detta som är att vara förläggare i första hand: bokbärandet.

Har idag funderat över relationen mellan förläggaren och levande författare. Ville förr i tiden aldrig arbeta med levande författare, föredrog de döda. Men insåg sedan att översättare nog var lika krångliga som författare. Detta finns: förlaget är en del av denna kropp, alla böcker ligger så intimt nära, texterna kunde liksom vara skrivna av mig, alla dessa läsningar, redaktörs- och korrvändor förenar oss.

Vad göra då när författaren visar sig ha helt andra värderingar och tankar än förläggaren? När författaren skriver ett debattinlägg tillsammans med Timbros chef eller gör rasistiska utfall eller försvarar Alliansen? [Fiktiva exempel.]

Först reagerar förläggaren med skam. Så skulle han aldrig ha gjort/sagt! Sedan försöker han retirera: författaren är en individ med sitt eget ansvar. Det enda förläggaren har skrivit under är boken han gav ut (och knappt det), inte varenda handling författaren begår. Ändå: det är på något sätt smärtsamt.

Ännu fler svampar idag, för övrigt, lycka! Men retar ihjäl mig på nyheten om att snuten tagit ungdomar som plockat psilocybinsvamp: hur kan något sådant vara förbjudet? Det vittnar om den totala absurditeten i dagens narkotikapolitik. Om de kunde, skulle de förbjuda euforin själv.