DEN LÄNGSTA DAGEN

Skrev, efter att ha tillbringat natten med kattens förlossning, klart slutet på Freud-recensionen och cyklade till möte på Ordfront: hamnat i nån sorts litterärt råd där. Träffade idel gamla vänner, hade trevliga två timmar med många bullar och hjärnstormning.

For sedan till fiket, samspråkade en stund med Carl Johan de Geer, bland annat om vår gamle gemensamme vän Håkan Alexandersson. Skruvade högtalare, ordnade recensionexemplar, svor över att tvingas ordna recensionsexemplar (ett elände att förlaget i år varit så fattigt att en annan tvingats göra allting, minsta rutinarbete, själv utan lön), hade möte med caféts nya chefer, fick till slut vingla hem, vindögd av trötthet.

Jenny Tunedal skrev att hon gillade Freud-texten – blev glad! Blev också imponerad av Vagant-redaktörernas grundliga synpunkter på Malte Persson-recensionen, som alltså måste skrivas om i morgon. Redaktören är litteraturens obesjungna hjälte: en engagerad redaktör har ofta en avgörande betydelse för om en text ska bli riktigt bra eller bara vara ok.

Ägnade en timme åt ekonomiska kalkyler för cafét. Förstår inte att någon kan driva ett café. För att kunna betala vita löner och få pengar över till de fasta kostnaderna krävs enorma dagskassor. Ser mig återigen vara en sådan undermålig och genomusel affärsman. Hur kunde det bli så här? Nåja, ta en minut i taget, du gamle Edenborg, så löser det sig nog.