ATT LEVA I VULKANUTBROTTET

Jag skriver inte för pengar. Det är en lögn. Jag tror inte jag skulle skriva lika många litteraturrecensioner om jag inte fick betalt. Det finns böcker som inte förtjänar att man skriver om dem. Men när jag  skriver, säg, en roman, är tanken på pengar långt bort. Det är som om den sortens skrivande bryter igenom den kapitalistiska logiken, det har mer med barnafödande än med att skriva rapporter att göra.

Ändå har jag i dessa dagar en märklig känsla av att vara lyckad och framgångsrik, och där ingår pengar. De där orden skrämmer mig. "det finns inget som gör en människa så lat och dum som framgång" sa en gammal fransk poet en gång, kan det ha varit Rancière? Jag får stipendier, jag vinner priser, jag b.ir inbjuden på välbetalda författarbesök.

Alkemistens dotter har en magisk kraft. Texten arbetar på flera nivåer samtidigt, och de som ligger längst ned bearbetar läsaren (och mig! som främst ser mig som romanens första läsare, jag skriver för att jag vill  läsa texten). Ibland fruktar jag att detta kan skapa katastrofer. Zizek har sagt vid något tillfälle att inbördeskrig och liknande alltid startar i lyriken.

Dagarna då jag skrev Alkemistens dotter, till större delen i Berlin, speedad till tusen på siciliansk espresso och en annan cigarrett, ofta i sällskap med vännen Isabelle Ståhl som jag samtidigt lyckades övertala att själv börja skriva en roman. Jag minns hennes först svar: "Men herregud, mnn hittar ju bara på allting, det är som om ett barn gjord det" Och litteraturen sägs ju vara den återfunna barndomen, där tillknycklingen kan rätas ut för en stund.

Efter att jag skrivit en roman upptäcker jag ofta att jag lånat drag från vissa personer i mitt levnadslopp för att forma leran.. Ibland hämtar jag näsan från ett håll, ordförrådet från ett annat. Osv Men ibland finner jag att jag faktiskt avporträtterat en gammal bekantskap helt och fullt i en av karaktärerna. Så är det exempelvis med Fadern i Alkemistens dotter.

Det är så mycket du tänker på när du skriver. Jag försöker undvika att skriva "man", väljer istället "du". Jag försöker undvika att betona kvinnors utseende men lägger lite mer energi åt mäns. Jag undviker romanska låneord så gott jag kan. Kanske gör det mig till en språknazist. Men jg har funnit att texter med maximalt med germanska ord har en särskilt gravitet. För om texten inte är tung, kan den inte skada läsaren. 0ch om läsaren inte blir skadad fanns det ingen anledning att läsa boken.

För litteraturen är inte god. Visserligen brukar jag säga att den har räddat mitt liv Och det är nog sant. Hade jag inte hem till myriaderna av böcker på Linköpings stifts- o landsbibliotek och kunde slippa att vara hemma i min skräckfyllda hem, hade jag kanske avslutat min barndom på egen hand.

Skräck och fasa är, tänker jag mig, det mest fundamentala och grundläggande tillståndet hos  djur som har känslor. Ständig osäkerhet, ständig stress. Jag funderar på många saker nu. Skak jag skriva en kort, intensiv roman som utspelar sig i en stuga i skogen? Ska jag skriva något om min uppväxt (titeln är redan klar: "Missväxt. barndom". Eller ska jag skriva den där actionfyllda romanen om en feministisk terroristgrupp på sextiotalet? Jag fick för smak för att skriv action  när jag skrev de rafflande scenerna i Alkemistens dotter.

Men oavsett vad jag skriver, vet jag: att de läsare jag har fått en bit av mitt hjärta inte bryr sig överdrivet mycket om vad mina böcker handlar om. Den gåva jag tror mig kunna ge dem är en röst, en stil, något unikt och intimt som skänker en sorts verklig vänskap. Inte en sån där tråkig vänskap med klapp på axel och "det ordnar sig säkert" och fem starköl. Utan en vänskap som byggs av det obegripliga mirakel som kallas kärlek och som får dig att vilja alla dem du önskar det bästa.

Alkemistens dotter har haft en fantastisk höst. Men om jag får tillåta mig att avslöja en känsla jag har: novellsamlingen jag skrivit och som släpps på Linds förlag i slutet av januari "Över gränsen: och andra erotiska noveller"), är texterna på något sätt mer jag än romanens text: den skruvade sexuella ångesten, de klumpiga misstagen, paranoian, förvandlingarna, skräcken, misslyckandet, överdrifterna osv. Det är en underlig känsla av att den stora mäktiga romanen ändå känns något mindre personlig än några parapornografiska noveller som jag slängde ihop på ett par månader i somras.

De närmaste veckorna ska jag läsa in novellerna i samlingen till ljudboken i en studio. Jag grubblar över hur jag ska läsa: passionerat, med inlevelse, eller tämligen kallhmrat och distanserat? Svårt när det handlar om erotiska texter. Jag kommer att rodna i studion och ångra att jag skrivit så många fula ord i texterna. Jag skulle vilja stryka vartenda fult ord i  alla texter jag någonsin skrivit. Mormor tycker inte om det.