MASSIV KORREKTURÖVERDOS

Idag föll jag i gråt över korrekturen. Det har aldrig hänt förr. Ibland tänker jag att mitt liv blir gradvis bättre, att jag blir duktigare på att organisera, säga nej, hantera tiden. Ändå blir det så här: sex jättestora korrektur samtidigt.

Jag inledde den här dagen med att föra in hundra sidor korrektur i L-F Célines Från slott till slott. Jag lovar att det inte är något lätt: den som har läst Céline vet hur märkligt hans språk är, och i efterkrigsromanerna är inkonsekvenserna fler än någonsin. Det tog ett par timmar. Jag lyssnade på ett potpurri med låtar som innehåller "LSD" i titeln på Grooveshark; det gjorde arbetet lite roligare.

Med ont i axeln och trötta ögon kollade jag därefter min mail. Redaktören på Atlas hade skickat en lista på korrektur till mitt och Lokas ABF-projekt (Alltid på språng, alltid på plats: ABF:s kvinnor) som kommer i slutet på maj. Boken har deadline imorgon, ändringarna måste in. Jag föll i en kort men pinsam gråt.

Igår, söndag kväll satt jag med korrekturet på mitt Det parapornografiska manifestet som kommer ut på Ink Bokförlag i slutet av april. På fiket ligger korrekturet till Gunnar Blås Du äter mitt ansikte och ännu fler historier och väntar på mig, den ska ut samtidigt. Jag väntar de sista korrekturen från Nikanor Teratologen till jubileumsutgåvan av Äldreomsorgen och Förensligandet som skall ut i maj. Och i köket ligger jättebunten med korrekturet till Mitt grymma öde som har deadline 4 april.

Sammanlagt handlar det om ungefär 1 700 sidor korrektur. Ja, du läste rätt.

Jag ser korrekturtecken när jag blundar. Jag oroar mig över att den massiva överdosen av korrektur förstör mitt omdöme och gör mig dysfunktionell. Jag ser inget slut på korrekturlavinen. Och värst av allt: jag plågas av den där katastrofkänslan som uppstår varje gång produktionen av en bok har nått sluttampen. Hit men inte längre: de ändringar du gör nu kommer du att få leva med resten av livet, och, än värre, de ändringar du inte gör nu kommer att hemsöka dig om nätterna.