"Carl-Michael. Hva skal jeg si? Vi var barn sammen. Vi realiserte Bataille. Vi skapte et paradis. Vi var uslåelige. Vi var dynamitt. Vi elsket hverandre. Vi var selve livet. Enduring love/Stig."
Det var inte ovanligt med kärleksfulla sms mellan oss, vi har varit nära vänner sedan tio år. Vi har mailat och skickat textmeddelande till varandra flera gånger i veckan de senaste åren. Men detta sms var skrivet i imperfekt.
Snart stod det fast: Stig är död. Han har övergivit oss, fyrtiosex år gammal. Han lämnar efter sig två döttrar och en väldig mängd svårt sörjande vänner och läsare.
Jag har idag ringt till hans svenska vänner och berättat om katastrofen. Vi har gråtit i raseri och sorg. Niklas Darke berättade att han igår kväll klockan elva avslutade sin översättning av Stigs sista roman, Gjennom natten, som kommer i höst: den femte av Stigs böcker som Vertigo ger ut, och den fjärde som Niklas översätter.
Stig var en älskad människa. Kanske älskade jag honom särskilt för att han tillät sig att vara så mörk, att han aldrig hycklade. Vi har haft så gränslöst lyckliga, förkrossande lyckliga stunder tillsammans, vi har skrattat så fruktansvärt, och gråtit, och tänkt så väl tillsammans, sedan vi första gången träffades, 2002, i samband med att Vertigo gav ut hans roman Siamesisk. Jag kan inte ens börja räkna upp alla dem av hans idéer och infall som har präglat mitt liv och förlagets verksamhet. Till exempel var det hans förslag att vi skulle börja ge ut "Midvinterboken".
Dock fanns långt inne i Stig en stenhård kärna av ensamhet och isolering och en frustrerad längtan efter det allra största. Kanske var det därför han blev en sådan stark författare: för att han fick kämpa för att sträcka sig ut. Vi nådde fram till varandra ibland, jag tror att vi båda två uppfattade det som livsavgörande upplevelser. Men det senaste halvårets monumentala depressioner bröt ned honom.
Den sista gången jag träffade honom var den 12 april 2011. Den natten arbetade vi tillsammans vid datorn med slutstyckena i Gjennom natten, på Kochs pensionat i Oslo. Den blev hans mest ohyggliga men kanske också vackraste roman.
Jag önskar så att den inte hade blivit hans sista.
(Fotot taget av Erlend Erichsen i Lillehammer 2006. Här finns talet som jag höll på Stigs 25-årsjubileum som författare i Oslo 2009.)
19 kommentarer:
Jag beklagar din sorg och jag kommer verkligen sakna Stig.
Det här gör mig ledsen. Gillade hans böcker, man glömmer inte den tuggummituggande Edwin eller slutet på osynliga händer eller dina blogkommentarer om mötena med Stig.
Fan Carl-Michael, träffade Stig flera gånger på litteraturfestivaler i Norge. I synnerhet Kapittel i Stavanger. Sena nätter, galna, djupa, lätta, intelligenta samtal om mycket.
En fantastisk författare med stor integritet. Saknad
/Mustafa Can
Whiskey og sigarillos for deg, Stig. Du vil aldri bli glemt.
Vila i frid Stig.
Min första bok från Vertigo var Siamesisk, en av världens bästa böcker. Sov gott Stig.
Herregud så vakkert skrevet.
Detta är så jäkla synd. Precis som för Nekromanen var Siamesisk min första Vertigo-bok. Satt precis och tittade på youtube-klippen med dig och Stig från Örebro och Oslo, och fan vad rolig han var.
"Författaromsorgen i centrala Örebro"
Noen ord om Stig Sæterbakken:
http://www.kulturverk.com/2012/01/25/stig-saeterbakken-ensom-mot-den-kompakte-majoritet/
Jag är en som har överlevt en depression och därför hyser jag full förståelse för människor som inte mäktar med. Var inte arg på honom, han orkade bara inte. För den som kan härda ut den enorma belastningen tillståndet innebär kommer solen att lysa igen, det är bara så synd att vägen dit kan vara så helvetiskt lång. /Anna
Ledsamt att höra.
Jag känner varken Stig eller dig, och har aldrig läst något av förstnämnda, men får tårar i ögonen av både ditt inlägg och dina twitter-uppdateringar.
En del kan skriva utförligt om hur sorgliga saker som helst och det berör en inte, en del kan skriva "Stig känns verkligare än detta" och man får tårar i ögonen.
Jag beklagar din förlust.
jag hyllade Saeterbakken igår kväll genom att sträckläsa Osynliga händer i badkaret och sedan supa mig rejält jävla full.
Vad säga. Så länge vi läser dig, är du närvarande. Alltid närvarande. Alltför närvarande. Allvar var ditt signum och skrattet ditt försvar. Ditt leende, din sorgsenhet, din blyghet, din oräddhet, ditt öppna sinne, ditt dolda ... Stig, lyssna; du hör oss och kommer ihåg oss. Dina ord finns kvar hos oss. Svart på vitt. I evighet. Amen. /Agneta/
Tack för era varma kommentarer, det är skönt att veta att Stig väckte så mycket kärlek. Imorgon far jag till Lillehammer, det är begravning på fredag.
Nyss hemkommen från sjukhuset med bister diagnos om obotligt tillstånd, möts av detta.
Förbannat synd, förbannad värld.
Plump fråga som man kanse inte ställer, särskilt inte så kort efter någons död... Men brukade han en del sprit och/el. droger? Man brukar göra skillnad på s.k genuin depression och drogrelaterad. Sorgligt i vilket fall som helst, förstås-
Det här författarskapet har bara börjat tas emot.
For alltid elsket. For alltid savnet.
Skicka en kommentar