DROGER OCH SKRIVANDE

Eftersom Glänta-numret om droger (2-3:07) har sålt slut, lägger jag här in den omtalade enkäten till svenska författare om deras erfarenheter av och tankar om droger. Beklagar enstaka särskrivningar, korrfel och konstiga tecken: texten är kopierad från en pdf med allt vad det medför av konverteringsproblem...]

Carl-Michael Edenborg

Drogerna och skrivandet

Alexander Bard, Aase Berg, Marcus Birro, Gunnar Blå, Bo I Cavefors, Sigrid Combüchen, Unni Drougge, Johanna Ekström, Torbjörn Elensky, Ulf Eriksson, Carl Johan de Geer, Stefan Hammarén, Ninni Holmqvist, Gabriella Håkansson, Jenny Högström, Anna Jörgensdotter, Kennet Klemets, Magnus William-Olsson, Mohamed Omar, Percival, Agneta Pleijel, Eva Ribich, Niklas Rådström, Håkan Sandell, Birgitta Stenberg, Sara Stridsberg, Joar Tiberg, Thomas Tidholm, Astrid Trotzig och Carl-Johan Vallgren talar ut om rus och klarhet i skrivandet.

Författare betraktas ibland som ett särskilt släkte. Bohemer och drömmare, förväntas de i sina liv och för sitt konstnärskap bryta mot många av samhällets normer, ibland på ett destruktivt sätt. Ett av de fält där denna överträdelse kan äga rum är ruset, framkallat av legala eller illegala substanser.

Denna myt har förlorat en hel del av sin kraft. Våra författare är som de allra flesta. Skillnaden är kanske att de allra flesta idag, efter en serie psykedeliska revolutioner, ser det som självklart att närma sig dessa antisociala fält: numera är outsidern den som saknar erfarenheter.

I slutet av 1940-talet ställde Bertil Malmberg en fråga till ett stort antal författarkollegor: ”Vad anser ni om de narkotiska medlens och narkomaniens betydelse för konstskapandet?” Svaren publicerades i antologin Vintergatan 1948: En bok om rus och inspiration, utgiven av Sveriges Författareförening. Många av bidragsgivarna ställde sig förvånansvärt positiva till användningen av narkotika och alkohol (som oproblematiskt inkluderades i termen ”narkomani”), samtidigt som de varnade för beroendets och missbrukets faror – fast som psykoanalytikern Pehr Henrik Törngren skriver: ”Även alkoholmiss­ bruket gömmer på ett värde ...”

Det goda med de psykoaktiva substansernas rus är enligt Stina Aronsson att de bryter ner det gamla jaget och öppnar själen för ”andra världar med sköra och skygga ting i, som flyr undan för läpparnas viskningar och till och med för tankens beröring.” Gunnar Beskow kallar det för ”... ett själens skjortbyte, eller snarare hudömsning...” Och Ivar Lo Johansson betygar att hela hans författarskap står i skuld till alkoholens förmåga att öppna hans fantasi och driva honom vidare i arbetet.

Detta innebär inte att skribenterna menar att ruset är något uppbyggligt, tvärtom: de beröm- mer det just för dess nedbrytande, destruktiva krafter. Harald Beijer påpekar att Hitler var en extrem renlevnadsmänniska och lyfter fram det smutsiga bakrusets betydelse: ”I den intensiva mindervärdeskänslan och förnedringen efter ruset, under den ångest och vånda, som kommer efter rusets livsbejakande njutning, där föds konstverket, där länkas dess grundtankar samman.”

Åtskilligt av materialet i boken visar emellertid på uppgiftens svårighet. I sin inledning skriver Malmberg: ”Det har emellertid inte varit så alldeles lätt att få svenska diktare att yttra sig i saken. Många som man gärna velat ha med ha varit alltför upptagna av egna ting för att bry sig om att svara på närgångna frågor. Andra ha inte haft någon erfarenhet av problemet. När jag tänker på hur många avböjanden med denna motivering jag erhållit, har jag inte kunnat få annat än en mycket hög uppfattning av nykterhetstillståndet på vår svenska parnass.”

Det problemet har inte varit lika uppenbart den här gången, när jag nu sextio år senare – med åtskilliga psykoaktiva revolutioner mellan oss – har vandrat i Bertil Malmbergs fotspår och mailat några frågor till svenska författare om droger och skrivande. Urvalet är till viss del godtyckligt (det avgjordes bland annat av tillgängligheten på mailadresser), men spridningen i ålder, genre och kön gör det likväl acceptabelt.

Frågorna:

1. Har erfarenheten av psykoaktiva substanser påverkat ditt skrivande? Hur? Skulle ditt skrivande ha sett likadant ut ifall du inte haft dessa erfarenheter? Har ditt skrivande tagit någon skada av knark?

2. Om du har erfarenhet av olika kategorier av psykoaktiva substanser, kan du mer i detalj berätta om skillnaderna: vilka som har positiv/negativ betydelse för skrivandet och i så fall hur?

3. Finns det något i ditt eget skrivande som kan jämföras med en psykoaktiv substans? Finns där något i det skapande tillståndet som påminner om rus och i så fall vad?

4. Tror/vill du att dina texter ska kunna påverka publiken på ett psykoaktiv sätt? Kan din litteratur jämföras med en psykoaktiv substans?

Påfallande många (närmare trettio) av de tillfrågade (cirka åttio) har, i första hand via mail förutom ett par stycken muntligt, svarat med stor generositet och ärlighet. Dessutom har de flesta svarat under eget namn, vilket inte är en självklar sak i den rådande narkotikapolitiska atmosfären. Till alla dem som tagit sig tid frambär jag mitt varmt kända tack.

Nekarna

Flera av dem som artigt tackade nej till att medverka i intervjuerna gav samtidigt genom sina motiveringar intressanta svar på frågorna.

Lars Gustafsson ifrågasatte själva utgångspunkten:

”Jag avskyr larvet om att alkohol skulle vara en drog. Detta värdefulla livsmedel begagnar jag men aldrig i samband med bilkörning eller skrivande. Morfin har jag erfarit i samband med kirurgi. Det var ytterst angenämt men inget jag skulle kunna hemfalla till. Sanningen är att jag nog trivs bäst i min hjärna som den är. Så jag är nog inget bra enkätobjekt för tidskriften.”

Andra avböjde med motiveringen att de aldrig skrivit under påverkan av droger, och ytterligare andra med motiveringen att de aldrig prövat några illegala sub­stanser: ”Jag har en vanlig svensk mans erfarenheter av alkohol, det är allt.” (Claes Hylinger)

En tänkbar intervjuperson, Stig Larsson, nekade med argumentet att allt talande om droger tenderar att bli romantiserande och därmed uppmuntra till bruk och missbruk, vilket han inte önskade vara an­svarig för.

Madeleine Gustafssons nekande förvandlades till ett välformulerat svar, som vi kommer att återvända till längre ned eftersom det så tydligt lägger fram en viktig tematik: ”Droger och skrivande är för mig lika absoluta motpoler som mörker och ljus.”

De Erfarenhetslösa

Flera av dem som tog sig tid att medverka i intervjuer­na inledde med att svara nej eller undvikande på den första och därmed också på den andra frågan. Detta hindrade inte att de hade intressanta synpunkter.

Många av de författare som säger sig se ett värde i drogerna talar om deras förmåga att bryta ner försvar och hämningar. Sigrid Combüchen har rakt motsatt åsikt:

”Jag tror inte jag har mycket trösklar i ordbildningen, sammanställningen. För mig är det på nykter kaluv så att de oväntade, egendomligt systematiserade formuleringarna är det som flyter fram lätt och att jag – för att få fram läslighet – måste disciplinera dem med ett motstånd som inte kan hämtas från annan plats än fotsulorna. Jag blir mest flat av rus, tror jag, är inte särskilt road av rus därför att de reser hinder. T o m en endorfinkick efter träning måste lägga sig innan jag kan göra något.”

Eva Ribich undviker droger eftersom hon finner ruset stå i motsättning till sinnets klarhet, ett återkomman­ de tema hos dem som tar avstånd:

”Det viktigaste för mig i skrivandet är ett klart huvud. Ju sannare jag kan känna, desto större upplever jag att texten blir. Även om det finns droger som ger ett ’klarare huvud’ skulle det inte vara samma sak. Känslan jag förmedlar skulle inte vara lika sann. Det skulle vara en känsla ’under påverkan’, vilket för mig blir helt ointressant. Det roliga med skrivandet, utmaningen för mig, ligger i att med mig själv som enda redskap formulera och förmedla en känsla som jag tror att andra kan känna igen sig i. Droger ryms inte i den processen. Att öppna upp och höra vad som kommer är en övning, något man blir bättre på, en förmåga man utvecklar. Att göra det med hjälp av droger skulle hindra min utveckling.”

Astrid Trotzigs svar skulle emellertid, med en lätt skruvad läsning, kunna framstå som rena drogpropa­gandan. Hon redogör grundligt för skälen till bristen på erfarenhet:

”Ett är att jag är en tråkmåns och enstöring som inte gärna går ut, festar, hänger på krogar/barer eller överhuvudtaget vill träffa andra människor än familj och vänner, och jag har därför också lyckats undvika att komma i kontakt med droger, både som tonåring och vuxen, har aldrig erbjudits att köpa eller pröva, aldrig haft vänner eller bekanta som, åtminstone inte öppet eller så vitt jag vet, har använt droger under den tid jag känt dem. Jo, vid ett tillfälle hade jag en kurskamrat på universitetet som rökte marijuana på en tentafest. Det var första och enda gången jag blev inbjuden till en tentafest (tråkmånsar och enstöringar brukar inte bli bjudna på fester så ofta som känt är), och det är första och enda gången jag varit i ett sammanhang där det – öppet – förekommit någon form av droger. Vid detta tillfälle gick en joint runt, alla drog några bloss, utom jag.”

Dessutom berättar Trotzig att hon undviker narkotika på grund av att knark förstör liv och att industrin kring det är cynisk och nedbrytande. När det kommer till hemodlad marijuana säger hon sig dock inte ha några bra motargument men att ”det ändå är synd att för­störa sin hjärna med droger.” Hon fortsätter:

”Men jag tror att det starkaste skälet till att jag aldrig varit intresserad av att använda psykoaktiva substanser är att mitt behov av kontroll över mig själv, min tillvaro och mitt skrivande är för stort för att jag skulle våga utsätta mig för de psykoaktiva substansernas effekter: min rädsla för att förlora kontrollen över mina handlingar är för stor och min nyfikenhet över att experimentera med rädslan och kontrollbehovet är för liten för att jag skulle vilja pröva. Jag är rädd för att bli beroende av droger. (Vilket i sin tur handlar om saker i mitt beteende som jag inte ska gå in på här och nu.) Det har därför aldrig lockat mig att söka kickar genom att påverka eller förändra mitt medvetandetillstånd eller min verklighetsupplevelse med droger. Det finns andra sätt för mig att få kickar.”

I Astrid Trotzigs svar ligger som en underton en käns­la av att det är normalt att ha erfarenheter av illegala substanser, medan den som aldrig testat är onormal. Statistiskt ligger det en del i det, men troligen hand­lar det mer om att erfarenheten av rus är en viktig del av den moderna människans psykologi och livs­ åskådning.

Något liknande möter oss genom den något bekla­gande tonen i Carl Johan de Geers svar:

”Du kanske inte tror det ... jag har i hela mitt långa liv (född 1938) aldrig rökt en enda cigarett och ännu mindre drogat på annat sätt, om man bortser från ett tillfälle på 70-talet då jag hade fått några förment psykedeliska svampar av en vän och delade dessa med en kvinna som jag bara kände flyktigt. Jag upplevde ingenting men hon sa sej vara ganska påverkad vilket vi båda hade glädje av. Annars... bara kaffe (Balzac lär ha druckit 60 koppar om dagen för att kunna skriva bättre). Alkohol i måttlig omfattning. Hade en tid lokal i samma hus som en känd författare, alkoholiserad, och var nästan avundsjuk. Hur kunde han komma hem så full varje kväll, praktiskt taget krypa ut ur taxin, och ändå skriva minst en, ibland två, romaner varje år? Och ha konstutställningar dessutom, och måla mängder av porträtt? Medan jag, nykter och skötsam, inte fick lika mycket gjort. En gåta.”

Myten om den knarkande författaren

Listan över påtända författare är lång. Kring många av dem står en särskild aura, en autenticitet, deras erfarenheter av extrema, illegala rus skänker dem ett särskilt intresse. Som Torbjörn Elensky skriver: ”... mitt intresse för den typen av litteratur – De Quincey, Jünger, Michaux osv – har helt klart påverkat mig. Det handlar om perceptionernas villkorlighet.”

Gabriella Håkansson utvecklar temat:

"Jag trodde länge att kombinationen skrivande och droger inte var något för mig. Jag hade läst en hel del skildringar av författare som lyckats kombinera de mest underliga substanser med sitt skrivande och fått ett gott utfall. Jack London söp sig full var dag, likaså Hemingway, Djuna Barnes och Marguerite Duras. Andra rökte hasch, sniffade eter, tog lugnande piller, åt svamp, tryckte i sig LSD och ecstasy, eller snortade kokain och poppers. Jag provade det hela, men utan resultat. Det var inte bara det att samtliga droger var tråkiga och ofta skruvade upp tillstånd jag inte alls gillade att befinna mig i – typ såsighet, hysterisk exaltation eller halvskum paranoia – det var också ett mirakel hur någon kunde skriva något överhuvudtaget med hjärnan indränkt i LSD eller sprit. Jag drog slutsatsen att hela droggrejen var överdriven och inte något för mig. Men det var tills jag provade amfetamin.”

Som Sigrid Combüchen påpekar händer det att spåren förskräcker:

”Jag önskade denna möjlighet för ganska länge sedan, fast bara genvägsmässigt. Läste om Sartre som skrev utan paus i dygn på amfetamin. Läste om ngt slags nyskapande enkelhet i en inspelning hos den alltför virtuose saxofonisten Parker på heroin. Lyssnade på detta och fann mödosamt pruttande från en musiker med torr mun och bomull i huvudet. Inte så vackert tragisk, mer bakis.”

Att skriva under rus

Intervjufrågorna kretsar kring relationen mellan dro­ger och skrivande mer allmänt. Flera av dem som sva­rat har emellertid tolkat dem som om de handlar om den mer specifika frågan om drogpåverkat skrivande. Många är överens om att hjärnan bör vara ren från psykoaktiva substanser under själva arbetet.

Åtskilliga av dem som prövat vittnar om att utfallet var nedslående. Aase Berg: ”Mitt skrivande har inte tagit nån skada av knark, mer än att det jag har skri­vit under påverkan är ointressant skitsmörja.”

Magnus William-­Olsson:

”Jag är inte en stor nyttjare av droger, men jag har prövat en del och även skrivit såväl full som påtänd. Resultaten har varit ensidigt dåliga. Jag har till exempel prövat att skriva amfetaminpåverkad. Jag minns att jag tyckte att det var så jävla bra medan jag skrev, men när jag senare läste skriften var den fullständigt ointressant. Så är det å andra sidan ofta, så jag kan inte lova att det var drogens fel.”

Jenny Högström utvecklar:

”Att skriva under the influence – att verkligen arbeta koncentrerat, glädjefyllt, njutningsfullt, intelligent och flödande – har inte funkat alls, de gånger jag försökt. Idealet har ju funnits – det är redan inskrivet i den litterära myten. Men med hallucinogena droger blir det liksom för jobbigt – jag har varit för oförmedlat galen helt enkelt, inte haft riktig kontroll över språket. Och så har jag väl inte riktigt vetat hur jag skulle kunna utvinna något konkret av den galenskapen, utan istället gått in i den helt och hållet, i alla dess olika varianter: omöjlighet, paranoia, psykos, världsherravälde, hela skiten... LSD gör mig för galen (texten har i princip imploderat inför mina ögon, den har ätit sig själv) ...”

Men det finns undantag. Som vi kommer att se nedan vittnar flera författare – Anna Jörgensdotter, Gabriella Håkansson, Joar Tiberg, Carl­Johan Vallgren, Agneta Pleijel, Håkan Sandell, Johanna Ekström, Mohamed Omar – om att skrivandet kan gynnas av psykoaktiva substanser. Det handlar om att motverka dåligt själv­ förtroende, att förstärka koncentration, fantasiflöde och fokus, att lösa upp försvar, censur och hämningar. Niklas Rådström sammanfattar delvis vad som står på spel:

”Rent allmänt menar jag att skapandet inte finner sina bästa förutsättningar genom adderande av intryck, utan snarare när de reduceras och renodlas. Kreativiteten får snarare fäste när vi lyckas med att avväpna våra olika försvar – psykologiska, kulturella, ideologiska, etc. På mig verkar det som att inom skapandet kan tänkandet få en olycklig makt över tanken: tänkandet följer gärna gamla, inrutade mönster, medan tanken har en envis drivkraft att röra sig fritt och otvunget. Det finns de som menar att vissa droger, kanske inte minst de hallucinogena, hjälper till härvidlag. Personligen tror jag inte på det, men låter frågan stå öppen.”

Erfarenheter

Många av författarna har erfarenheter av mer el­ler mindre kraftfulla psykoaktiva substanser. Och då dessa erfarenheter har haft en stark betydelse för dem som människor, har de naturligtvis också betytt en del för deras skrivande även om de inte varit rusiga under själva skrivakten.

Thomas Tidholms svar sätter fingret på en proble­matik som flera återkommer till: svårigheten att skilja ut drogerfarenheter från andra influenser på det egna skrivandet:

”Jag har försökt svara på dina frågor men kommit fram till att mitt samlade bruk av alkohol, kaffe, tobak, haschish och vad det vara må, samt en rad andra egentligen viktigare saker, är vad som har gjort mig till den människa jag är. Och det är samma människa som också skrivit det han har skrivit, men faktiskt är det omöjligt att skilja ut eventuella drogers påverkan på det hela. Man söker sig åt vissa håll, man överskrider vissa gränser, men vad kom först, sökandet eller medlen? Ibland vet man vad man vill ha, ibland hittar man det under en buske. Hashish kan hjälpa en människa att se och höra, att känna och att i viss mån förstå saker, men lämnar henne gärna i sticket i akuta situationer, t ex när det gäller att långsiktigt skriva. En drog gör som den vill, man kan kan bli uppfylld eller helt tom. Vissa upplevelser kan bli som att stå inför Niagara, det finns ingenting att säga. Ord saknas där, helt enkelt. Ofta är det så. Och man är tacksam. Annat, som tycks påvisa existensen av en annan värld och andra sanningar, måste hanteras varsamt och kan ibland inte släppas ända in. Det får finnas i utkanterna, och påverka på samma sätt som en dröm man har haft en enda natt, men som har betytt allt trots att man inte förstått. Haschish lämpar sig bättre för musiker eller fotografer, för nuet. Den som sitter på sin stol och ska skriva måste samla sina delar, upplevelser och insikter måste smältas och ältas, införlivas. Så längt det är möjligt. Visst kan ord ge svindel och bli självlysande men de slocknar också som glöden i spisen. Arbete... är nog en annan sak. En känsla som av att leva, det är den man helst sitter och glömmer sig själv i.”

Unni Drougge:

”Erfarenheten av psykoaktiva substanser har påverkat mina intryck och därmed såklart också mitt liv, således i konsekvens därav mitt skrivande, eftersom skrivandet är ett prisma som alla mina samlade erfarenheter bryts genom. Jag har aldrig varit torsk på nån drog, så själva den aspekten har jag fått leva mig in i genom att studera kemiskt beroende på nära håll. Däremot tycker jag nog att ett helt liv utan rus och dess effekter skulle kunna ha påverkat mitt skrivande negativt. Det betyder inte att jag behöver droger för att skriva, om man undantar nikotin. Allt skrivande kan ta skada av knark, tror jag. Jag vill absolut inte förhärliga drogbruk och jag skriver aldrig seriöst under inflytande av rusmedel. Det blir jävligt kackigt då. Men att då och då hoppa ut från vardagens plikter genom att berusa sig kan släppa på vissa spärrar som jag sen kan ta med mig in i den kreativa processen i nyktert tillstånd, märk väl.”

Andra kan ändå se lite mer specifika kopplingar mellan drogerfarenheterna och skrivandet. Jenny Högström:

”Ibland har det varit väldigt starka upplevelser – det är ju vad jag eftersträvat. Och påverkar det mig, påverkar det mitt skrivande. Det har funkat både som ämne och som inspiration. För mig har knarkandet alltid varit förknippat med en förhöjd, möjligtvis förvrängd, verklighetsuppfattning. En förstärkt, förfinad, och uppskruvad perception – förknippad med fara, gränsöverskridande och maxad njutning. Hur skulle detta inte kunna vara intressant för litteraturen? Som ju har sina sätt att laborera med, undersöka och skapa verklighet. Sinnliga fiktioner. Jag har haft en del riktigt starka och omvälvande upplevelser – med hallucinogener framförallt – och ser ruset, tripperna, som en integrerad del i min personliga, intellektu- ella och konstnärliga utveckling.”

Johanna Ekström:

”Jag har inga djuplodande drogerfarenheter där drogen som sådan påverkat mitt skrivande. Men däremot har jag ju varit med om saker som jag inte skulle varit med om om jag INTE tagit droger. Situationer, miljöer, samtal, tillstånd av eufori eller utmattning som fått mig att handla annorlunda än vad jag annars skulle gjort. Erfarenheten har jag kunnat använda i mitt skrivande vid några tillfällen.”

Birgitta Stenberg:

”Jag tror inte att mitt skrivande varit detsamma utan erfarenheterna av narkomanin. Knarket vidgade inte mina vyer eller kunskaper men ledde till upplevelser jag inte anat att de fanns. Att få se världen genom detta sagolika filter. Men priset blev för högt, med förföljelsemani och förvrängda perspektiv, polisnoja och förfall.”

I författarnas svar återfinns ett helt spektrum av psyko­aktiva substanser: kaffe, alkohol, nikotin, cannabis, opiater (heroin, morfin, kodein), amfetamin, LSD, psilocybin (magiska svampar), bensodiazepiner (t ex valium), kokain, kat.

Intressant är att flera av de droger som blivit stora de senaste tio åren inte nämns: GHB, ketamin, en rad nya syntetiska droger med olika bokstavskombina­tioner. Inte ens den ytterst vanliga ecstasyn/MDMA framträder – till skillnad från exempelvis vad engel­ska samtidsförfattare vittnar om.

I det följande skall vi substans för substans närma oss författarnas erfarenheter av bruk, missbruk, njut­ ning, ångest och rentav nytta i samband med droger.

a) Alkohol

Medan Ivar Lo­Johansson i den ovan nämnda an­tologin Rus och inspiration berättade att hela hans författarskap stod i skuld till alkoholen, framträder våra samtida författares erfarenheter av att blanda drickande och skrivande som mer nedslående. Agneta Pleijel berättar – och lär oss också något om niko­tinet:

”Av alkohol och tobak, inte minst det senare, har jag varit starkt beroende (vin, cigaretter). Vin och sprit går det dessvärre inte att skriva på, om inte i rätt små kvantiteter. Men utan cigaretterna hade jag knappast kunnat skriva alls. Tror jag. Det är förstås fel, men så har det känts: stimulantia för att komma åt energi, driva på, hugga huvet av skam, samt att slippa vara ensam. Och nu när jag försöker låta bli cigarretterna känns det som en förlust: tobaken, inhalationen, är en inre smekning. Vin, eller whisky, sätter igång, men vid en viss punkt trubbas omdömet av.”

Carl­-Johan Vallgren:

”Mestadels har alkoholen påverkat mitt skrivande negativt; dagen efter har ödelagt mycket värdefull skapartid; och ibland, tragiskt nog, styrt kalendern (alltså skrivandet har fått anpassa sig efter alkoholen). Alkoholen kan ibland ha en positiv betydelse för skrivandet, likaså hasch och opiater (däremot inte barbiturater, amfetamin, etc); som ett sätt att snabbt få ’vila’. Kroppen, hjärnan, fantasin sätts omedelbart i pausläge. Droger kan alltså användas som ett slags ’nödutgång’ från skrivandet, och som en hastig inbromsning när det går för fort.”

Marcus Birro:

”Jag har aldrig lyckats skriva något bestående eller hållbart under inflytande. Skrivandet i sig har inte tagit skada av missbruket men däremot hade jag säkert fått mer gjort om jag inte druckit bort så många år. Men jag var alltid nykter när jag skrev, också när jag drack. Alkohol är bara till skada för skrivandet eftersom det är världens vackraste tidstjuv.”

Ninni Holmqvist:

”Det har väl hänt att jag har skrivit berusad (av alkohol), men då mest som ett slags automatisk skrift-skrivövning, eller så har jag helt enkelt avreagerat mig, och inget av det jag har skrivit i det tillståndet har kommit ifråga för publicering.”

Sara Stridsberg jämför skrivandet på fyllan med sex på fyllan:

”Det händer (sällan) att jag skriver efter något glas vin, det gör varken till eller från. Det har också hänt att jag skrivit full. Det blir verkligen sådär. Som att ligga på fyllan; halvhjärtat, ofokuserat, oengagerat, förvirrat.”

Alkohol i små mängder tycks emellertid för några av författarna kunna fungera i samband med skrivande, exempelvis Anna Jörgensdotter:

”Nu mer tar jag gärna ett glas vin när jag ska sätta mej och skriva, men absolut inte fler än två glas, då funkar inte skrivandet längre, det blir en ton i det, och en slags trötthet, som jag absolut inte gillar. Ett glas vin till skrivandet är perfekt.”

b) Bensodiazepiner

Det hade varit underligt om ångestdämpande prepa­rat och sömnpiller inte hade nämnts av någon av för­ fattarna, med tanke på i vilken enorm omfattning de konsumeras – ofta tillsammans med alkohol – och vil­ken stark effekt de har på sinnet.

Joar Tiberg säger helt kortfattat:

”Har endast använt alkohol och bensodiazepiner, och det har varit olika från gång till gång. Ibland har det gett resultat i form av bra poesi, ibland har det bara blivit skit, även om jag under själva skrivandet trott annorlunda.”

Anna Jörgensdotter utvecklar frågan:

”Under det inledande arbetet med min första roman var jag fast i ett läkemedelmissbruk, så självklart påverkade detta mitt skrivande. Det fanns, då, en tydlig – och förstås paradoxal – koppling mellan mitt självförtroende och intagandet av läkemedel ... jag hade svårt, då, att tro på mitt skrivande, att jag klarade av det utan substanser utifrån. Ändå måste jag säga att just skrivandet har stått friast från ’knark’ – just för att detta är det område där jag haft mest självförtroende. Jag tror inte skrivandet tagit skada, det är nog mest jag och människor runt omkring mej som ’skadats’... men jag kan skämmas oerhört för att jag skrivit påverkad av kemikalier – det är som att jag lurat mej själv att tro att det inte riktigt är jag som skrev grunden till min debutbok. Men samtidigt ser jag det som självklart att skrivandet sett annorlunda ut utan – men lite på samma sätt som att man förändras som människa, och att man övar på skrivande (och övar på liv). Drogerna var mycket av den jag var då, men långt ifrån allt, och det är av den anledningen skönt att känna igen mitt skrivande genom alla åldrar och faser (även om det förändrats). Det positiva med pillren är definitivt en censurreduktion... Att slippa den massiva attacken av självkritiken. Jag vet att många tycker att självkritiken är välbehövlig, men det ser jag som en form av självbestraffning (att njuta av att lida) ... samtidigt som jag tror att vissa egon mår bra av självdistans och analys. För egen del har jag nära på gått under av självkritik och därför är censurreduktionen en enorm befrielse. Men, som sagt, nu för tiden funkar inte knarket längre – varken i vardagslivet eller i skrivandet, det är allt för kopplat till destruktion och självförnekelse – två komponenter som inte gör skrivandet något gott.”

c) Cannabis

När det kommer till cannabis – hasch och marijuana – delar författarna upp sig i två läger, för och emot. Antingen avfärdar de substansen, eller också hyllar de dess effekter. Orsakerna kan tänkas ligga i olika slags ambitioner och olika slags psykiska konstitutioner. Låt oss börja med de fientliga.

Jenny Högström konstaterar:

”Hasch och marijuana gör mig handlingsförlamad. Dessutom oändligt korkad. Infallsrik men dum ... [...] Det omedvetna osorterat innehåller en hel del skräp som vi vet.”

Samma sak säger Unni Drougge: ”Cannabis har jag bara negativa erfarenheter av när jag vill vara pro­duktiv. Det gör mitt tankeflöde segt och trögt.” Aase Berg är ännu mer negativ:

”Om jag hade gillat hasch och gräs, vilket jag inte gör, så hade jag nog blivit avsevärt dummare och mer passiv. De där nedåtdrogerna är de mest förrädiska, de gör folk till gaggande och passiva idioter också utanför rusets värld. Mycket snack och lite verkstad. Det är delvis en personlighetsfråga i och för sig, men det är allt som har med droger att göra. Det finns ju folk som har skrivit storverk i efterdyningarna av opium. Men just hasch är en riktigt äcklig drog, inte många kan skapa på den, de bara tror att de kommer att skapa, manjana liksom.”

Och ifall vi törs tolka Stefan Hammaréns ”rörmokar­gräs” som marijuana ställer han sig på de fientligas sida:

”När smygrökt rörmokargräs har jag inte ens lyckats avfatta några enkla brev och genmälen trots ev inspiration, tar typ en timme att formulera ett brev och får knappt sagt vad jag vill, skrivandet blir trögt, det obehindrade flödet stannar upp och tar likt av något the science of muddling through. Kan ha mycket mer psykoaktiva tillstånd i skrivhjärnan utan intagna kemiska tillskott.”

Mitt emellan de båda lägren befinner sig kanske Kennet Klemets vars författarskap påverkats av en visserligen skräckartad men ändå berikande upp­ levelse under inflytande av cannabis:

”Min knarkhistoria är kort men intensiv, jag hade en rejäl och skräckfylld snedtändning på hasch när jag bodde i paris 1988. Under några timmar låg jag vid ett stup och kämpade som en galning för att inte falla ner i ett komplett mörker som jag var övertygad om var döden. Efter det har jag i stort sett hållit mig ifrån knark, de få gånger jag provat röka igen har jag genast drabbats av ångest. Jag tror dock att upplevelsen av det där kompakta mörkret påverkat mitt skrivande, eller kanske snarare min livskänsla: att vi lever på ett gungfly. Skrivandet är på något vis en desperat, och fåfäng, motståndshandling mot detta intet som väntar på oss.”

Vad gäller dem som framhäver fördelarna med canna­bis, är det anmärkningsvärt att dessa har kunnat an­vända substansen under själva skrivakten. Håkan Sandell:

”En haschdikt finner du på s 77 i Skisser till ett år­ hundrade (-06). Cannabis (och råopiums) beröringspunkter med poetiskt skapande kan förväntas ligga i den blickstilla försjunkenheten och inlevelsen i människor och ting, som till exempel vid det djupdimensionella upplevandet av bildreproduktioners landskap och interiörer, Rimbauds och Coleridges ’illuminationer’. Exempel för egen del utgör det mesta av innehållet i häftet En poets blod (-82) och inledningsdikten ’Cimon och Pero’ i samlingen Dikter för analfabeter (-91). Hasch förblir likafullt svårkontrollerbart relaterat till ’inspiration’. Inspiration kan till sin mest materialistiska definition betraktas som de fristräckor som insatserna mer av arbetskaraktär bjuder på. Inspiration består av intensifieringen av tidsintervaller, medan haschet tvärtom löser upp tidsflödet till det stillsamma och vidsträckta.”

Johanna Ekström säger något liknande:

”Gräs kan få mig att bryta givna tankemönster. Att ta anteckningar då kan vara bra även om det mesta ter sig internt och konstigt när man läser det i nyktert tillstånd. Men med lite tur har där smugit sig in några nya ord eller formuleringar ... något som kan leda vidare ...”

Författaren J P (som vill vara anonym) berättar:

”Jag har ofta pressat den skapande processen med hjälp av cannabis (marijuana). Jag upplever en positiv effekt där vanetänkandet bryts och en närmast total ”nu”-känsla infinner sig. Självcensuren dämpas (på gott och ont) och texten blir friare, mindre förutsägbar än den kan tendera att bli när man vill vara duktig och skriva ”bra”, särskilt med någon pressande deadline i hasorna. (Lämpar sig bäst för poesi och friare texter, ej sakprosa! samt kräver noggrann redigering ...) En viss otålighet kan infinna sig när jag (vilket oftast är fallet!) skriver opåverkad. Det är ett hårdare arbete. Den enda substans jag tycker påverkat mitt skrivande positivt är cannabis. Alkohol upplever jag bara förslöande och fördummande. Möjligen är det avslappnande, men för mig inspirerar det inte till skrivande.”

d) Kat

Via telefon berättar Mohamed Omar om sin använd­ning av växten kat under en längre vistelse i Kenya. Sverige är ett av de få länder i världen där kat, och dess psykoaktiva substanser katinon och katin, är ille­galt. Likväl är bruket utbrett, särskilt i invandrar­grupper.

”Kat tuggas, ibland blandad med betel, koriander eller tobak, och saliven sväljs. Tuggandet pågår i timmar, ofta i grupp, där samtal, böner och musik ingår i umgänget. Kat gjorde mig vaken, social och förstärkte libidon. Ruset aktiverar fantasin och ökar självförtroendet: detta tillstånd är utmärkt för att göra själva författandets grovjobb, att skriva saker som jag av lathet annars aldrig hade fått ner på papperet. Man kan alltså säga att kat fungerade som en sorts genväg: under påverkan har jag fått ur mig långa textsjok och berättelser som jag senare, i opåverkat tillstånd, har kunnat skriva igenom, redigera och förbättra.”

e) Amfetamin

Amfetaminet är en av de droger som fått mest upp­ märksamhet under intervjuerna med våra samtida författare. Här återfinns också flera av de mest entusi­astiska drogskildringarna. Det finns dock de som har en mer sekulariserad inställning till substansen. Den anonyma J P skriver:

”Amfetamin har jag för längesedan använt mig av i studiesammanhang, för att skriva en c-uppsats på ett dygn. Det fungerade och uppsatsen fick gott betyg. Men jag ser det mer som ett sätt att öka prestandan än att ’vidga sina sinnen’. ”

Något liknande säger Alexander Bard:

”Amfetamin ställer om hjärnan till laserfokus. Förmågan att behandla och tillgodogöra sig information speedas upp flera gånger om. Problemet är förstås att det tar längre tid för kroppen att ställa om sig efter amfetaminruset än den eventuella tidsvinsten under själva ruset. Så amfetamin har för min del bara blivit en nödåtgärd vid tajta deadlines och har ett begränsat värde långsiktigt. Jag har dock många författarkolleger som älskar att arbeta på tjack!”

En känd amfetaminbrukare bland svenska författa­re är Birgitta Stenberg, som tillsammans med poeten Paul Andersson också var den som införde ordet ”knark” i svenska språket:

”Ordet knark hittade Paul och jag på att använda för att dölja att det var narkotika vi talade om. Året var 1950 och i första utgåvan av Rapport skriver jag knarken, inte knarket. Det var pressen som senare bytte genus på ordet när det nådde media.”

I Birgitta Stenbergs Rapport (1969) finns en klassisk skildring av amfetaminbruket. I sitt svar på frågorna kompletterar hon med reflexioner kring drogens bety­ delse för skrivandet:

”Mitt skrivande har inte tagit någon skada av amfetaminet eftersom jag inte kunde skriva godkänt bra när jag var påtänd. När jag senare läste igenom vad jag fått ihop saknade det alltid rätta överblicken. Det blev kaotiskt där det skulle vara motsatsen och vice versa och saknade något som jag i efterhand skulle kunna kalla min röst, mitt eget jag. Drogen regerade mitt liv men jag hade fortfarande kraft nog att inte låta den styra mitt skrivande. När jag senare kraschat och omsider blivit fri tog det år innan jag på allvar hittade tillbaka i skrivandet. Under tiden jobbade jag som journalist, överlevde genom att bland annat recensera sportbilar i dåvarande Veckojourna­len. Fakta kunde jag behandla, men hade ännu inte fått tillbaka författandets språk.”

Håkan Sandell jämför amfetaminruset med hasch­ruset, här ser vi även en typisk effekt av speed: text­ massorna blir alldeles för stora och ordrika och måste skäras ner:

”Amfetaminet bjuder på det motsatta problemet [gentemot hasch]: tiden löper här för fort, varpå betydelseförtätningen i det skrivna blir överdriven, den associativa tanken för snabb. I poesi störtar versraderna samman då de överhoppade cesurerna-pauserna där är minst lika viktiga som de mer överlevnadsstarka betoningarna. För min egen utgivnings del kan man se något av amfetaminets verkningar i den visserligen hårt eftertvättade Flickor (-88), där i tillägg manuset skars ner till en tredjedel.”

En som, åtminstone till en början, ”hittade hem” i amfe­taminet var Gabriella Håkansson. Hon berättar:

”För när jag några år senare provade en mer lagom dos [av amfetamin] fick jag en storartad insikt. Äntligen förstod jag vad det var med droger som får människor att gå ner sig. De gör en inte annorlunda. De gör en mer sig själv. Amfetamin känns inte som något som kommer utifrån och ändrar ens perception eller verklighetsuppfattning. Det känns snarare som om det aktiverar signalsubstanser och endorfiner som redan finns i kroppen och som man är väldigt väl bekant med. Finns ingen risk att något ska gå fel. Man börjar aldrig hallucinera, få konstiga känslor eller förlora kontrollen över hjärnmaskineriet. Nej, tvärtom. Att ta amfetamin är som som att slå sig ner i en gammal insutten mysfåtölj framför en glödande brasa en ljummen sommarkväll på landet. Man intar det och känner sig helt enkelt hemma. Ja, man känner sig mer än hemma. För vad drogen gör med en är att den tiofalt, kanske hundrafalt, förstärker känslan av normalt välbehag. Och inte bara välbehaget, utan också tankeförmågan. Den stilistiska briljans man i bästa fall kan piska fram under korta stunder genom hård motion, starkt kaffe och stora doser nikotin ökas plötsligt dramatiskt. Förmågan att associera, att hitta de rätta orden och uttrycken, och kanske framförallt att falla in i en perfekt syntaktisk rytm, förbättras med hundratusen procent, och den håller dessutom i sig. I flera timmar i sträck. Föreställ er själva: en långsam, lite trögtänkt författare som jag, som överväger varje ord och jobbar om varje mening tusen gånger – plötsligt är man ett maniskt geni som utan problem kan producera samma antal sidor på en timme som annars tar veckor att pressa ur sig. It’s a miracle! Första gången jag tog amfetamin kom jag alltså till en livsavgörande insikt. Jag förstod varför det är så lätt att bli fast. Jag provade alltså amfetamin och upptäckte att ett vitt pulver kunde göra mig till ett geni på bara några minuter. Experiment med skrivandet tog självklart vid. Hur mycket kunde man egentligen åstadkomma under en session? Tio sidor? Tjugo? En hel roman? Jag skrev frenetiskt så länge jag orkade. Hämtade mig och försökte sätta ihop geniskriften till ett sammanhållet kapitel, förhoppningsvis ett mästerverk av aldrig tidigare skådad rang – jag jobbade då med romanen Fallet Sandemann. Men tyvärr. Något hade liksom gått fel. Rytmen, som jag tidigare nämnde, och som under ruset flödar fram likt ett ljuvligt vatten av perfekta stavelser och exakta uttryck, hade på något underligt sätt tagit över hela texten och dragit med tanken in i en veritabel tsunami av överhettade uttryck och storvulna språkkonstruktioner. En enda mening kunde sträcka sig över fem sidor, innehålla sjuttio bisatser och i praktiken ändå inte säga någonting. Det hela var som att tala i tungor – det var totalt sinnesjukt. Frågan jag tvingades konfrontera mig själv med var: var det jag eller drogen som skrivit detta? Och för övrigt: vad är jag? Jag har noterat att människor som befinner sig i manisk psykos skriver på ett liknande sätt. Underbara satskonstruktioner, ett ljuvligt flödande språk – men ingen förmåga att föra ett sammanhållet resonemang. Hjärnan har liksom försatts i ett tunnelseende som bygger på en extremt uppskruvad och framforsande associationskedja. Allt krut läggs på en enda röd tråd, som dras ut i det oändliga. Att tänka vidare, från a till b, är omöjligt, eller kanske snarare ointressant. På samma sätt som amfetamin kan få en idiotsyssla som att sortera skivor eller lägga pussel att bli till ditt livs största och mest njutningfyllda upplevelse, så får det också texten att liksom onanera med sig själv. Den rör sig i sköna loopar utifrån en och samma punkt utan att någonsin komma vidare. Så istället för orgasm: en sjuhelvetes jävla avtändning! Istället för postorgastisk avslappning: sju dagars vanvettig depression. Min terapeut, som jag litade helt och fullt på, tyckte vid det laget att droger inte var någon bra kombination med psykoterapi, så jag avlade ganska snart ett löfte att inte stoppa i mig något artificellt medan terapin pågick. Men jag hade förmodligen inte fortsatt ändå. Det mesta jag skrev under rus var oläsbart. Det gick inte att använda, åtminstone inte i romansammanhang. Att arbeta med ett romanbygge handlar till stor del om att arbeta med tanken, att pröva ut nya sätt att tänka på, att forska i sina fantasier och slippa vara underkastad några regler eller krav på koherens. Drogen hindrade mig att tänka, eller rättare sagt, den designade om mitt tänkande så att det fick en radikalt annan struktur. På ett sätt kan man därför säga att den begränsade mig.”

f) LSD

LSD – lysergsyredietylamid – är en av de starkaste och mest utbredda psykedelika som finns. Av allt att döma kan en LSD-­tripp vara en djup erfarenhet.

Unni Drougge ser en direkt nytta för sitt författan­de i upplevelsen :

”Jag var besatt av Hermann Hesse när jag var riktigt ung, och i samma veva provade jag LSD. Det är ingen drog jag vill rekommendera eftersom den är så starkt hallucinogen, men den öppnade ändå upp en ny föreställningsvärld som gjorde det lättare för mig att beskriva människans mer ’flummiga’ dimensioner.”

Filosofen Alexander Bard betonar betydelsen av LSD, en drog som kraftfullt förändrar varseblivningen och tänkandet:

”Jag skulle aldrig ha börjat skriva överhuvudtaget utan att först ha tagit droger. Det var drogerna som gjorde mig till författare. Och det var en specifik drog, LSD, som gjorde att jag ville bli filosof. LSD fick mig att förstå hur genuint relativ ’världen’ är. Hur den värld vi skapar för oss själva genom sinnesintrycken är väsensskild från den noumenella värld som egentligen finns runt omkring oss men som vi aldrig kan förstå eller ens kommer i närheten av att lyckas läsa av. Under LSD-ruset fortsätter kroppen att vara en fullt funktionell varelse men fortlever i en värld som ser, låter, luktar genuint annorlunda än den ’nyktra’ världen. Effekten blir en insikt om att ’den nyktra världen’ är lika kemiskt-hormonellt påhittad som vilken droginducerad värld som helst. Nykterheten är en illusion och tillvaron förblir ett alltmer svårlöst mysterium.”

g) Kokain

Kokain framträder i Sverige i hög grad som en renodlad partydrog, inte minst är det troligt att dess höga pris sätter hinder för författares bruk av den. Bo I Cavefors berättar emellertid om kokainets betydelse:

”När jag mer regelbundet nyttjade kokain mellan 20 och 35 års ålder (därefter sporadiskt, även i dag när tillfälle gives) var det dels en typiskt social företeelse i de kretsar (brittisk överklass kombinerad dels med akademiker inom humaniora samt ’artists’, framför allt inom teatern) där jag rörde mig, ofta bögmiljöer. Skrivandet påverkade det inte (jag skrev framför allt artiklar om teater och politik i Afrika [befrielserörelserna var på gång ...]) Däremot tror jag att kokain gav mig nya ’inre’ erfarenheter, inte minst religiösa och, naturligtvis, sexuella. Potensen stärktes inte, inte heller förmågan till erektion, men däremot öppnades vägar till friheten att ta till sig sexuella variationer, kort sagt att våga (gruppsex, exhibitionism, osv). Anmärkningsvärt är, tycker jag i alla fall, att inte en enda inom min krets av vänner och verkliga kamrater (och älskare) blev ’drogmissbrukare’. Våra liv utvecklades socialt normalt. Vi tar gärna en dos också i dag. [---] Om mitt skrivande påverkats av ’knark’ är det i så fall positivt, dvs större tilltro till mig själv, än vad som kanske vore normalt ... Själv- insikt kombinerad med självtillit, kanske.”

h) Psilocybin

Psilocybinet, den psykoaktiva substansen i ”magiska svampar”, så som den svenska toppslätskivlingen, har också letat sin väg in i svenska författares texter. Carl­-Johan Vallgren:

”En enda gång har jag försökt skriva under inflytande av hallucinogena droger: i min debutroman No­maderna – textstycket fungerade faktiskt, och fick stå kvar (huvudpersonen Jonatan Brygge befinner sig i djungeln i södra Indien, han tar svampar och och blir paranoid – texten, skrevs i ’realtime’ när jag befann mig på tigersafari i Kerala och under tiden tryckte i mig en hel påse små skojiga svampar). Senare har jag gjort ett par misslyckade försök á la Ernst Jünger att ta droger och samtidigt föra journal över min reaktioner; det har inte blivit några särskilt lyckade texter. Idag skulle jag inte drömma om att stjäla värdefull tid från mitt skrivande på det viset.”

Pseudonymen Gunnar Blå berättar helt kort att delar av hans senaste roman, Gå ner för trappan, består av skildringar, skrivna i opåverkat tillstånd, av visioner han fått under svamprus. Han bifogar även en text som är skriven under inflytande, där ”amfetaminets produktivitet mötte psilocybinets fantasimaskin”. Den malande texten (här obearbetad och nedskuren) be­rättar i realtid om hallucinationerna som framträder på den skärmen till hans laptop samtidigt som han skriver:

”[---] Jag skriver rakt över ansiktsmaskinen som demonen bär för att inte skrämma oss – förrän den stora chockeffekten, blottandet av hans fasansfulla ögon, skulle en gång för alla göra slut på allt trams. Men då när jag redan täckt hinnan med så grova bokstäver, inbrända i huden på demonen under, att jag i någon mån har spärrat in demonen i min text, bildligt och bokstavligt. [---] Demonen är kvar på gnagarstadiet, han pillar på bokstäverna, lossar dem försiktigt från papperets livmodervägg och sticker in de ytterst spröda filtartade bokstäverna i munnen, mjukar upp dem med saliv, gnager på dem, låter dem färdas ner genom den demoniska matsmältningsapparatens oerhört komplicerade struktur [---]”

Aase Berg utpekar psilocybinet som en stark faktor i hela författarskapet, som hon på ett annat ställe i sitt svar definierar som ”svampartad”:

”Det finns ett undantag från regeln om drogernas tomma kickar, och det är svamp. Mina erfarenheter av svamp har förändrat min världsbild på djupet, för all framtid. Det påverkar självklart också mitt skrivande. [---] Svampen är egentligen inte någon drog, utan en forskningsresa och en filosofi. Man kan göra det något fåtal gånger i livet, inte mer. Där ställs alla begrepp på ända, de invanda konturerna mellan föremålen förflyttas eller löses upp: träden växer genom grenarna som ett blodomlopp ur luften, stenar andas lugnt och långsamt, bilar och båtar har humor och personlighet, småfåglar glömmer att man är människa och slår sig ner vid ens fötter. Man blir typ indian eller alkemist av bara farten: det finns ett dolt liv i all materia, och det livet visar sig. Sen glömmer man det aldrig.”

i) Övriga erfarenheter

Bland svaren återfinns också några betoningar och ut­ läggningar som inte är lika typiska. Sara Stridsberg betonar, liksom Carl Johan de Geer, kaffets betydelse:

”Dricker kaffe när jag skriver. Mycket kaffe. När jag var på smällen och inte kunde dricka kaffe trodde jag inte att jag skulle kunna skriva, har en föreställning om att kaffe gör mig skärpt, och lycklig, det senare en förutsättning för att vilja skriva, jag var överhuvudtaget olycklig utan kaffe. Kaffet ger något slags snålskjuts i huvudet, känslan av att huvudet är lätt och tomt, blankt. Jag fick arbeta hårdare under tiden utan kaffe. Kaffe, en förutsättning för allt.”

Några svar utpekar vissa russkapande aktiviteter som betydelsefulla. Dessa kan knappast kallas droger utom i metaforisk mening, men kan ändå vara värda att nämna. Niklas Rådström föreslår musikbruket:

”Skulle något bruk eller missbruk ha påverkat mitt skrivande så är det musiken, men om den kan kallas för psykoaktiv substans är väl oklart. Mitt bruk av musik får nog dock sägas tangera missbrukets nivåer. För mig har däremot sömnen en i högsta grad befriande effekt på skapandet. När det skapande maskineriet gräver ner sig i gamla igenslammade hjulspår kan en kort sömn, det kan ofta räcka med bara ett par minuter, få det mesta att klarna och marken te sig daggfriskt obeträdd på nytt. Thelonius Monk och Wolfgang Amadeus Mozart har liknande effekt. Om sömnen kan ses som en substans är väl tveksamt, att den är psykoaktiv går väl dock inte att motsäga.”

Via telefon berättar Percival om fastandet som en star­kaste tekniken för att producera kreativa tillstånd. Efter tre dagar av fruktsaftsdiet går den fastande in i en sorts rus som han beskriver som en enorm psykisk kraft med förhöjd närvarokänsla, där ting och idéer får en ökad skärpa och inspirationen flödar.

Intressant nog vittnar även Ninni Holmqvists om fastans eller åtminstone hungerns betydelse för dessa närmast mystiska tillstånd i samband med skrivandet:

”Ibland händer det fortfarande att jag kommer in i ett s k flöde eller flow då tid och rum upplöses, och då kan jag, i mycket sällsynta fall, komma in i ett närmast transliknande tillstånd. Detta, har jag noterat, kan endast ske på fastande mage. [---] Men i min senaste bok finns faktiskt ett litet stycke som skrevs under ett sånt där närmast transliknande tillstånd på fastande mage, och varje gång jag sedan återvände till det stycket – under omskrivning, redigering, manusgenomgångar och slutligen korrekturläsning – hamnade jag i exakt samma tillstånd igen. Och ibland har jag undrat om läsarna har reagerat på samma sätt just där, eller om de bara har somnat. (Jag vill inte tala om vilket stycke det är.)”

Om kombinationen migrän/morfin berättar Håkan Sandell:

”Från fyllda 30 har jag lidit av en ärftlig migrän, mot vilken jag tog och fortfarande tar kodein och i kritiska situationer utav ett restriktivt utskrivet förråd morfin. Anmärkningsvärt har åtskilliga dikter framkommit under just de tjugo minuter som förlöper efter att medicinen först når blodet. Om av smärtlättnaden, den avslappnande blodgenomströmningen i anspända muskler (och därefter hjärnan) eller direkt av morfinbasens verkan, dess ’high’, är svårt att säga, men den befriande vågböljan liknar inspirationens böljegång. Med stor intensivitet följer så inte sällan en poetisk idé med snarföljande gestaltning. Som en parallell kan nämnas hur i en intervju den italienske nyklassicisten/surrealisten de Chirico förklarar att många av motiven i hans så kallade metafysiska måleri kom till honom under migränanfall. Centrala exempel för min egen del är dikten ’Imbas forosna’ i antologin Malmöligan (-92) och dikten ’Sjungande huvud’ i antologin Stridselefanten nerför vägen igen (-97) men även t ex ett par dikter i Skisser till ett århundrade (-06).”

Liksom i Kennet Klemets exempel ovan, kan även en otäck psykedelisk erfarenhet få ett värde i efterhand. Gabriella Håkansson berättar om sitt försök att trippa på muskonöt:

”Min första hallucination fick jag när jag var tjugoett och jag och en väninna fick för oss att vi skulle äta muskotnöt. Det är riktigt fultjack, och jag rekommenderar ingen att pröva, det är dessutom farligt. Hursomhelst – efter ett dygn fick vi båda våldsamma hallucinationer. Vi, ja, åtminstone jag, såg något som liknade en negerorkester sjunka ner i form av en boll från taket. Vi hörde också musiken – Oh when the saints go marching in – och försökte dansa, men det gick inte så bra. Jag minns att jag samtidigt som jag fixerade det mystiska fenomenet med blicken tänkte att inget i livet någonsin skulle bli sig likt mer. Jag läste mycket filosofi vid den tiden, och hade rent teoretiskt funderat en hel del över det ontologiska. Finns jag, finns världen, finns andra människor – eller är allt bara ett sken? Ja, ni vet. Solipsismen gnagde på min själ och jag klamrade mig desperat fast vid Descartes: Cogito ergo sum. Jag tänker alltså är jag. Men efter händelsen med muskotnöten var Descartes passé. Efter muskotnöten förkastade jag under en enda natt hela filosofihistorien, och beslöt mig därefter för att ägna livet åt att motarbeta alla korkade ensamma män som tror sig kunna förklara världen enbart i kraft av sitt tänkande. Tänkandet! Ha, vilket jävla skämt. Några små ynka kristaller och allt fast förflyktigas. Allt du någonsin tänkt och gjort dig en föreställning om kastas över ända. Efter muskotnöten lärde jag mig att misstro den yttre verkligheten. För att inte tala om den inre. Sedan dess har jag alltid räknat in drömmar, visioner, hallucinationer, extaser, fantasier och hypnagoger i min verklighet. Inte minst den skrivna. Och sedan dess har även frågan om vad kunskap är varit en ständigt issue i allt jag jobbar med.”

j) Bakruset

En återkommande tanke i svaren är att även om själ­va ruset inte är gynnsamt för skrivandet, så kan efter­ dyningarna, bakfyllan eller avtändningen, generera en särskild kreativitet.

Jenny Högström talar om ”bakfyllans lite småknar­kiga tillstånd, de gånger man inte är överkänslig, svag och paranoid.”

Ulf Eriksson utvecklar tankegången:

”När det gäller alkoholen har jag aldrig skrivit annat än dagboksanteckningar i berusat tillstånd, men i unga år erfor jag att ett milt bakrus – i kombination med långa promenader – kan vara en kraftfull generator av metaforer och andra språkliga bilder.”

Niklas Rådström sammanfattar och varnar: ”Att bakruset kan ha en viss frigörande inverkan på den fria tanken, och även lusten, tror jag är ostridigt. Ofta sker detta dock till ett alltför högt pris.”

Skrivandets rus

Den tredje och fjärde intervjufrågan handlar om ifall skrivandet och läsandet själva kan skapa rus. Frågor­na var påverkade av den finlandssvenske litteratur­vetaren Hans Ruins märkliga studie Poesiens mystik från 1935, där ett kapitel skildrar poesins förmåga att producera ett annat tillstånd, som karaktäriseras av ”närvarokänsla”, ”ofullständiga hallucinationer” och rus genom den säregna användningen av rytm, klang, upprepningar och andra tekniker.

Ruin beskriver poesin som ”ett slags vaken dvala” vilket dock inte står i motsättning till dess förmåga att ”stärka medvetandet, underlätta uppfattandet, ge vår blick klarhet och spänstighet”. Han påpekar också att poesins ”ofta livligt utnyttjade förmåga att ge oss en lätt dos av dvala och dröm, att söva oss, bedöva oss – poesien som narkotikum kort sagt” är ett drag som ”puritanen av princip måste tycka illa om”.

Generellt vittnar de allra flesta av författarna om att det finns moment av skrivandet som liknar ett rus: tiden och omgivningen upplöses, jaget mister sin be­tydelse, eufori, transcendens och något drömartat tar vid. Beskrivningarna går från en viss saklighet till nå­got som minner om mystikerns extas. Vi börjar med de mer sekulariserade.

En av dem som upplevt ruset och sedan förlorat det – måhända med en viss nostalgi – är Joar Tiberg:

”När jag började skriva hade vissa höjdpunkter i skrivandet ruskaraktär, en stark känsla av styrka och omnipotens. Idag är det mer sällsynt, dessvärre. Skrivandet har blivit mer av ett ’lågt’ arbete.”

Johanna Ekström:

”Det kan uppstå ett rus i skrivandet som påminner lite om när man tar coke. En form av kall mani, ett momentant regerande över språket eller snarare samhärskande med språket.”

Eva Ribich:

”Skrivtillståndet ger en känsla av klarhet som i sin tur ger en intensiv känsla av liv och närvaro. Det kan säkert påminna om påverkan av vissa droger. Inget jag har erfarenhet av.”

Unni Drougge:

”När man har värsta flowet uppstår ju ibland den där känslan av att glömma tid och rum, men faktiskt och tyvärr ... För det mesta är det koncentration, disciplin och sittknölar som dominerar. Utom när slutet är nära. Då blir jag hög.”

Torbjörn Elensky betraktar frågan ur ett annorlunda perspektiv:

”Själva författartillvaron är ju rena missbrukarlivet: man avstår all bekvämlighet, familjeliv, sommarhus, bil och allt vad du vill, skuldsätter sig rentav bara f a kunna hålla på och skriva. Skrivandet i sig sker inte riktigt på det sättet – även om arbetet i själva skrivakten ibland kan uppfylla en på ett sätt som inte liknar något annat, och det är väl därför man valt bort all vanlig bekvämlighet ur sitt liv ...”

För att komma från någon som i stort sett helt saknar erfaren­ het av kemiskt framkallade rus, är Astrid Trotzigs kär­lek till skrivandets berusning lite överraskande:

”Den skrivande akten blir i sig ett rus när den kreativa processen är som intensivast. Eufori. Eller manisk besatthet. Det är de ord som närmast kan beskriva detta tillstånd. Men eftersom jag inte har några erfarenheter av psykoaktiva substanser, eller ens äkta alkoholrus, vet jag inte om det är jämförbart med den sortens rus eller effekter. Jag är en tråkmåns och enstöring, därtill kon- trollfreak, men att skriva gör mig mindre rädd och mycket gladare. I skrivandet har jag kontroll. Jag behöver inte umgås med andra. Och jag får vara så tråkig jag vill. Jag vill bara vara där, i det skrivna, med det skrivna, för det skrivna. I total avskildhet. Den omgivande verkligheten blir ett störande inslag i den fiktiva värld som jag skriver. Jag äter inte, sover inte, men känner mig ändå uppiggad, effektiv, disciplinerad. Manisk och euforisk.”

Även Sara Stridsberg nämner euforin i detta rus:

”Rus, visst. Eufori, högmod, den förhöjda närvarokänslan och allt det där som liknar alkoholen. En känsla av att allt är möjligt, meningsfullt och svindlande. Och så det där modet som inte finns där annars (se ovan om ligga på fyllan) som ruset/skrivet kan ge. I ruset är varje ord en sten, en löjlig diamant, så även i skrivet. Även längtan efter att skriva/supa istället för att delta i härliga samlag, samtal och konstruktiva semestrar. Rusets underbara flyktmöjligheter.”

Stefan Hammarén:

”Jag kan de factum försättas i någon märklig trans i skrivandet, ingalunda alltid, men just i romanskrivandet när det pågått lite längre, föga med någon novellett blott, utan pågått en tid, dagar, veckor och också för stunden flera timmar, blir jag otroligt avfjärmad från verkligheten och det fysiska omkring mig, kan jämföras med något mycket drömskt samtidigt känns väldigt reellt, inte så pass suddigt, och är starkt omslutande, jag som trängs in i textvärlden och bort från den vanliga, lever helt in i texten som, dock inte heller av ett entydigt surrealistiskt automatskrivande eftersom jag suger mycket på formuleringarna, har i regel något bestämt jag funderar, en fortsättning i berättelsen och tar mig an det i tillståndet. Det är också lätt och obehindrat att ta sig ifrån tillståndet ifråga, räcker med att någon stör, blir också slutligen trött efter kanske tio timmar, eller att en väckarklocka säger att dygnet skiftar snart helt, vilket inte alltid är så kul för man hålls gärna kvar i det, hör till de rätt skönaste tillstånd jag haft och känt, inte lika bra som att älska men inte så himla långt ifrån, trots att det är lite prestationskrav i att få fram texten, nog det vill börja löpa med att låta lågan självt brinna, och man vill lyckas närmast bäst i dessa tillstånd, i varje fall med att få ett råmanus, sedan kan det behövs en del efterkorrigeringar.”

Jenny Högström gör också hon ett försök att analysera skrivandets rus:

”Ruset ligger i att glömma sig själv. Att lura överjaget, att hamna i en omedelbarhet där tanke och text är desamma. Att uppgå i ett flöde och överskrida sina ursprungliga intentioner. Fan, det här låter flummigt men skit samma. När det är som bäst är det en oerhörd njutning, en formidabel galenskap och en jävla gaggande egokick. Och man inte bara upplever den – man skapar den. Men också skrivkrampen är en sorts rus, en dålig tripp. När känslan av oförmåga och otillräcklighet tar överhanden.”

Ulf Eriksson låter det kroppsliga ruset vara en klang­botten i skrivandets särskilda tillstånd:

”Det finns i den intensiva, skriftligt iscensatta koncentrationen ett spänningsförhållande mellan iver och tålamod. Liksom andra spänningsförhållanden kan detta stegras till en nivå som antagligen kräver mobilisering av kroppsegna psykoaktiva substanser. Resultatet blir i varje fall ett tillstånd som bara kan fångas i paradoxliknande formler: ’skingrat fokus’; ’ursinnig frid’; ’asketisk vällust’. Kanske finns det härvidlag en släktskap mellan skrivandets gåtfulla ’frihetstvång’ och vissa erotiska praktiker som på en gång skärper njutningen och fördröjer utlösningen. Det gäller att samtidigt urskilja målet och fokusera hela det förnumna eller inbillade fältets yta.”

Det är inte alltid lätt att dra generella slutsatser av de många brokiga svaren till frågorna. En sådan tycks dock vara att författare med grundliga erfarenhe­ ter av psykoaktiva substanser tenderar att ha en mer materialistisk syn på sig själva. Här framträder en kemisk syn på det egna arbetet och på inspirationens fenomen. Alexander Bard ser kemiskt till och med på skrivkrampens fenomen:

”Det är ingen tvekan om att själva författandet präglas av dopaminrus och att serotonin frigörs när en text är färdig och man lägger den till handlingarna och är nöjd. Därför är skrivandet lustfyllt och omvänt även beroende av lusten. Faktum är att efter några års flow har jag fått writer’s block, och vad beror det på om inte att dopmaninet inte infinner sig när jag sätter mig vid laptopen? Det är bara att tål- modigt vänta på att ’lusten’ ska återfinna sig.”

Även Gabriella Håkansson tycks ha påverkats av drog­erfarenheter i riktning mot en mer kemofysiologisk bild av skrivandet och tänkandet i stort:

”Det tänkande som ligger till grund för skrivandet är kemiskt sett inget annat än ett antal signalsubstanser som skickas fram och tillbaka uppe i hjärnventriklarna. Den stora skillnaden mellan den artificella drogen och den, så att säga, inhemskt producerade är troligen att den egenproducerade är så oändligt mycket mer sammansatt. Istället för ett enda styrämne innehåller den tusentals olika. Ibland är sammansättningen sådan att man kan berusa sig på den, ibland inte. Oavsett vilket ställer frågan om droger och skrivande oss inför ett kusligt faktum: tanken är en oändligt skör konstruktion. En enda liten vit kristall och hela världen kommer plötsligt att te sig annorlunda. Den som därefter talar om en uppdelning av den inre och yttre verkligheten, om den realistiska och surrealistiska romanen, och andra liknande konstruktioner har inte mycket att hämta hos mig. Och angående René Descartes har jag numera bara en sak att tillägga: säg mig hur du tänker, och jag ska säga vilken värld du varit i.”

En likartad utgångspunkt har Aase Berg. Men hon pe­kar samtidigt ut skillnaderna mellan skrivandets rus och drogernas:

”Jag ser mitt skrivande som en större nåd, fattar vilken otrolig styrka det finns i kreativiteten. När man pratar om droger respektive konstnärlig kreativitet kommer man lätt in på uppdelningar i ’oäkta’ och ’äkta’ Nu är det inte så enkelt att skrivande är äkta kreativitet och droger oäkta – allt är ju kemikalier iallafall och droger är f ö rätt ’naturliga’ och ursprungliga – men det ligger ändå något i uppdelningen. Eller, det har med utsträckthet i tid att göra, med varaktighet och kontinuitet. Ett drogrus är ett egotrippat nu. Skrivandet är också ett nu, men det har en svans av sedan (kommunikationen som följer efter skapandet, insikterna man får när man inser vidden av sina egna upptäckter). Det är helt enkelt mer uppbyggligt för hjärnan att skriva än att knarka, och jag gillar min hjärna och vill att den ska växa och hitta på nya saker. Dessutom: ett nöje som droger, som ser likadant ut varje gång (om det inte bär utför och blir värre alltså, så kan det ju också gå om man har otur eller missbrukargener) är rätt tråkigt i längden. Alltså: erfarenheten av psykoaktiva substanser som kommer utifrån har fått mig att uppskatta mina egna, inre psykoaktiva substanser mer. Sen har det lärt mig mycket om olika sorters lycka också. Jag har tappat intresset för tomma kickar som bränner ut hjärta och hjärna. Den sortens kickar är lika starka när man skriver också, men då bär de vidare mot nya kunskaper som sitter fast i de gamla och blir kedja. Kickar väger tyngre om de har bakgrund, sammanhang och klangbotten. Min poesi är rätt svampartad, men det var den i och för sig innan jag hade tagit svamp, så självklart finns det andra sätt att komma närmare den levan- de materien. Psykos och drömmar är släktingar till svamp. Det skapande tillståndet är ett rus, mentalt då: man springer inte runt och gör ofog på stan precis (även om man kan göra det – att gå runt och övertolka och besjäla vardagsföremål och vägskyltar är ett bra skapartricks). I skaparruset glömmer man sin personlighet och blir större än sig själv, får reda på hemligheter ur sitt eget inre, ur verklighetens inre. Jag vet att jag har en romantisk ådra och tycker delvis att den är suspekt, den har lite för mycket med gudomlig kontakt att göra och jag är ju för fan ateist, så jag har många gånger tänkt att jag skulle försöka skapa utan Inspiration. Men det finns inte på kartan för mig, det funkar inte. När jag skriver är jag hög och galen, tusen gånger intressantare än den gamla vanliga tråk-Aase.”

Tanken att skrivandets rus är nyttigare än drogernas och dessutom inte har någon baksmälla, dyker upp i flera svar. Anna Jörgensdotter:

”Det blir absolut ett rus – när man kommit in i sin berättelse så att gränsen mellan berättelse/verklighet suddas ut. När man verkligen är inuti personerna eller står mitt i den uppdiktade, magiska miljön. När man inte behöver tänka! Det är likheten. Gränsöverskridandet. Och någon form av magi. Nu låter jag ju inte alls drogromantisk ... Men skrivandet är ju isåfall ruset utan baksmällan, utan abstinensen, utan bieffekterna (såväl fysiska som psykiska som sociala) ... och man väljer själv när man är inuti ruset och när man vill kliva ut.”

De flesta av författarna skildrar skrivandets ljus i positiva termer. Men Birgitta Stenberg finner något skrämmande där:

”Det har hänt att jag lyfts till ett självhypnotiskt tillstånd, att timmar under skrivandet helt försvunnit som om jag inte varit med själv. Som om någon främmande kraft tagit över arbetet. Ganska skrämmande upplevelse, faktiskt, men texten jag då åstadkommit har aldrig fallit ur berättelsens ton eller språkets stil.”

Till de mer mystiska uttolkarna av skrivandets rus hör Agneta Pleijel:

”Att skriva är att nå ner till, in i, eller upp i skikt som den rutinmässiga vardagen döljer. Att skriva är alltid att i någon mån bita huvet av (vardags-)skammen. Att skriva kan jämföras med psykoaktiva substanser: man vill in i en annan dimension, som man vet finns, men som ofta döljer sig. Det är inte heller fel att jämföra med religiösa erfarenheter.”

Även Kennet Klemets vittnar om hur skrivandet kan skapa ett närmast mystiskt tillstånd:

”Tills för några år sedan hamnade jag ofta i ett ’tillstånd’ när jag satte mig för att skriva (och endast då): kroppen liksom sjönk ihop på stolen och jag kände ett slags rus, eller rusning, som startade i ryggslutet och vandrade via ryggraden upp till hjässan, samtidigt som jag upplevde att tingen växte omkring mig medan jag själv krympte. det fanns inget obehagligt i upplevelsen, tvärtom, det var oerhört skönt. Den enda lilla nackdelen var att jag var tvungen att rycka upp mig ur tillståndet för att vara kunna skriva. Möjligen försvann den här känslan, eller tillståndet, när jag började intressera mig för ett annat sätt att skriva än det traditionella, det vill säga att skriva ’inifrån’: de senaste åren har jag framför allt arbetat med givet material.”

Carl­-Johan Vallgren kopplar skrivandets rus direkt till den mystiska extasen och placerar därmed författaren på en alldeles särskild plats i samhället:

”I allra högsta grad är skapandet, den här märkliga saken som det är att skriva, inte helt olikt det transcendenta tillståndet – att man faktiskt sitter och hallucinerar, eller åtminstone ’dagdrömmer’ fram en värld, är inte helt olikt vad schamaner sysslar med (med eller utan hjälp av spikklubba).”

Läsandets rus

Att döma av svaren är det en känslig sak att fråga för­ fattare om hur de vill bli lästa. Många säger sig inte tänka på läsarens ände av texten. Alexander Bard sammanfattar argumentet: ”jag tänker aldrig på hur texten ska uppfattas eller upplevas medan jag skriver.” Emellertid kommer vi att se att många gläds åt tanken att kunna producera ett rus hos sina läsare.

En som inte drar sig för att vilja påverka läsaren är Unni Drougge:

”Min ambition är att överföra känslotillstånd på läsaren, att suggerera i motsats till att bara redovisa. Ibland lyckas jag tydligen med det, åtminstone om jag får tro på de läsarreaktioner jag får. För mig ligger den stora utmaningen just där: i att framkalla en upplevelse hos läsaren, bjuda in dem i en annan värld som under läsningen ska kännas äkta. Och med så enkla medel! Bara svart text på vitt papper! Är inte det litteraturens egentliga uppgift?”

Inte heller Jenny Högström finner tanken främmande:

”När litteraturen är som bäst funkar den ju som ett rus, en alternativ och på något vis övertygande verklighet – det är klart att jag eftersträvar detsamma. Någonting i paritet med Artauds grymhetens teater. Man drabbas och vill drabba, varken mer eller mindre.”

Sigrid Combüchen:

”Substansers effekt av att skapa extrem klarhet och töcknighet, bubbligt glas för varseblivningen, kortslutningar som harmoniserar absoluta motsatser – dvs allt det där som är svårgestaltat i litteratur – finns ju i det bild- och stämningsskapande som litteraturen ägnar sig åt när den lyckas vara som klarast och tydligast. Jag vet inte om detta kan kallas psykoaktiv påverkan. Möjligen en impuls i läsarens livskänsla.”

Marcus Birro har emellertid ingen lust att berusa sin läsare:

”Jag vill att folk ska bli berörda. Och riktigt berörd blir man bara om man är nykter, så nej.”

Något liknande svarar Eva Ribich:

”Om jag vill påverka läsaren på något sätt så är det att få syn på saker – om sig själv och tillvaron – så rent som möjligt. Syftet är just renheten, frånvaron av allt annat, jag skulle därför säga att det inte går (vill inte att det ska gå) att jämföra med drogpåverkan.”

Magnus William-Olsson har också invändningar:

”Ruset är är ett mycket snabbare förlopp än läsakten. Att läsa en riktigt bra dikt, så som den för- tjänar att läsas, tar ju hela livet, typ. Rus glömmer jag oftast mycket snabbare. Jag tänker mig ofta ’läsupplevelsen’ som en sorts erfarenhet. I så motto kan den förstås likna andra erfarenheter, som till exempel mardrömmar, snedtändingar eller mer dionysiska berusningar. Det kan vara så att de inte går att sluta tänka på, att de i någon mening är signifikanta länge. Men det gör inte analogin mellan litteraturen och ruset starkare än t ex den mellan litteratur och sex, skiljsmässor, dödsfall, förlossningar eller vilka som helst andra genomgripande erfarenheter.”

Att det finns risker med ett läsarens rus intygar Anna Jörgensdotter:

”Jag vet att många blivit ordentligt påverkade särskilt av min debutroman (så att vissa blandat ihop sej själva med huvudpersonen, t ex), och jag tror absolut att den påverkan man känner som läsare kan vara lika eller likna den man känner när man skriver – den där känslan av att komma in i en annan värld, att bli totalt uppslukad, att gränsen mellan liv och fiktion eller/och mellan människa och människa raderas. Men jag kan tycka att det är synd och fel att jämföra det med psykoaktiva substanser, mer tänker jag att det har att göra med att ge sej hän, att lägga bort fasader, att vara bortom ett kritiskt-analytiskt-cyniskt-tänkande och ett distanserat kännande. Jag tänker att det var grunden till mitt behov av droger; att jag kände mej så stel på nåt sätt, så mycket kontroll, så mycket gräns, så långt ifrån mej själv och andra. Det där vill man ju lösa på annat vis än att ta till något så självförstörande som droger. Så jag gillar inte kopplingen, jag har svårt – med mina erfarenheter – att se på droger romantiskt. För mej var läkemedelmissbruket den totala anpassningen, en känslomässig död, en social katastrof, ett totalt övergivande. Känner jag ett sug idag så vet jag att det suget beror på att jag inte kommer åt mej själv eller andra människor, eller att jag känner mej maktlös, stum – och där kan skrivandet hjälpa mej in igen. Och det ger bara frihetskänsla, glädje.”

Utifrån delvis samma grunder utfärdar Aase Berg en varning:

”Jag vet att det finns vissa människor som är mottagliga för det suggestiva elementet i min poesi, samma suggestion som jag själv har genomgått i skapandet antagligen, men jag vet inte hur det går till. Jag är kluven till suggestionen och tycker därför att det är intressant med den nya, ohierarkiska och tristessinriktade språkmaterialismen, som inte är så jävla kitschig, glittrig och demoniskt suggestiv. Min allmänna slutsats runt droger är att jag har haft en jävla tur. Jag har fått forska i den världen utan att bli slav under den, men i efterhand är det faktiskt ingenting jag skulle rekommendera, precis som man inte ska lattja med psykotiska tillstånd i allmänhet, för man kan aldrig veta på förhand om man är mottaglig för drogens eller galenskapens destruktivitet eller om man kan stoppa i tid. Droger är faktiskt väldigt farliga, det är ingenting för snorungar, jag tycker minimiåldern egentligen borde vara 65. Skapandet är visserligen också farligt eftersom det ligger så nära psykosen, men det finns oftare en medelväg i den världen än när man ger sig i förbund med de lynniga drogerna.”

Ulf Eriksson är liksom Aase Berg fientlig mot den ”manipulation” som kan tänkas ligga i en text som försöker påverka läsaren psykoaktivt:

”Om mitt skrivande ’påverkar publiken’ som frågan formulerar det, så hoppas jag att det inte sker genom förförelse (som leder till upprepningstvång vilket i vår värld vill säga olika kommersiella beteenden), utan genom att läsaren erfar att det skrivna kan omvandlas och alltså påverkas av hans eller hennes egen, till lek befriade koncentration (samling, begrundan, kontemplation). För mig är det i dag ofta bortträngda lekområdet mellan politik och sexualitet litteraturens viktigaste omsorg. Skrivandet, den extrema fysiska ansträngningen och olika erotiska praktiker har varit de avgörande formerna av ’påverkan’ mellan mig och världen. De handlar alla om att utsätta sig och samtidigt ta ansvar för sitt jag.”

Agneta Pleijel ser en möjlig destruktivitet i denna på­ verkan, samtidigt som hon försvarar den:

”Litteraturen som sådan är en vägledare in till kunskapsfält som samhället inte vill veta av eller törs veta av: subversiva, obekväma, undanträngda. Det kräver en ansträngning att komma dit. Bättre än droger är förstås att ägna sig åt meditation eller andliga övningar (som jag också har viss erfarenhet av). Vi lever i en värld som gör sig endimensionell, platt, alltför rationell: för många av oss räcker den inte för att tillfredställa oss. Längtan efter kontakt med tillvarons djupdimension skapar förstås både författare och drogmissbrukare. För dem som är bådadera är det oftast nedbrytande.”

En av dem som däremot mer än gärna vill göra läsa­ ren berusad är Johanna Ekström:

”Tror fan det! Jag hoppas att mina dikter kan ha den ’funktionen’. Några av mina noveller har kanske också en form av rytmisk idoghet över sig (en novell, ’Titta, hon kryper’, tror jag har det) som kan försätta läsaren i ett tillstånd av ’otherness’...”

Lika lycklig blir Sara Stridsberg över tanken:

”Det vore fantastiskt. Verkligen. Den närvarokänslan, ja. Och förvirringen. Bristen på kontroll och ordning. Att rummet upphör.”

Glad över tanken men tveksam till möjligheten är Astrid Trotzig:

”Om man med detta menar att försätta läsaren i ett förändrat medvetandetillstånd där hon upplever sig befinna sig i ett psykoaktivt rus har jag nog varken förmågan eller ambitionen att uppnå en sådan stark effekt genom mina böcker. Det vore förstås en underbar tanke: att kunna åstadkomma ett sådant tillstånd. Men jag vill inte påstå att det är målet för mitt skrivande. Jag är bara en tråkmåns med kontrollbehov och det avspeglar sig även i det jag skriver: den eventuella läsaren av mina böcker får ta del av tämligen traditionellt skrivna texter som på sin höjd och i bästa fall förmår påverka henne, ja, men den sortens medvetandegörande jag vill uppnå kan på sin höjd – med mycket välvilja och i en vidare tolkning av begreppet – kallas medvetandeförändring, men någon psykoaktiv sådan rör det sig knappast om.”

Den enda lyckan värd namnet

Vid upprepade tillfällen har författarna återkommit till frågan om drogen som en ”genväg”, som ett verk­ tyg för att göra skrivandet enklare. Och med få un­ dantag har de samtidigt förnekat denna lösning.

Frågan är emellertid varför idén om en ”genväg” ens dyker upp. Tendensen att söka efter en instrumen­ tell nytta hos berusningen är ett särskilt fenomen: ruset inte som eufori utan som doping.

Att skriva under inflytande är inte något som många rekommenderar, däremot förefaller erfaren­ heter av olika rus ha varit berikande på många för­ fattarskap.

Droger eller ej, rus eller ej, författare tycker åtmins­tone oftast om att skriva. Madeleine Gustafsson:

”Bara den mest totala koncentration och vakenhet kan skapa den skyddande och uppslukande bubbla där skrivandet blir möjligt. ’Rus’ – som i fråga 3 – är nog fel ord här, men lycka kanske, den enda värd namnet.”