I synnerhet skriver jag igenom min roman om Händel. Det är besynnerligt plågsamt, närmast kroppsligt plågsamt, det är svårt att skildra exakt hur och varför, men ofta skriker jag rakt ut och hoppar av frustration i stolen under arbetet. Språk är så abstrakt ibland. Jag avundas Loka som sitter och skissar och tuschar, bilder materialiseras under hennes händer, så konkret. Skönt att jag åtminstone har vindsrenoveringen att leva ut med.
Inte blir det bättre när i stort sett varje manussida i det 150 sidor långa manuset ser ut som nedan. Det är okej så länge jag har antecknat konkreta ändringar, men när jag skriver saker som "skriv om!" eller "Lägg in ett långt stycke om livet i Palazzo Pitti här!" blir jag rasande. På mig själv. Som vanligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar