ANN LIV YOUNG

Torsdag kväll, danshögskolan i Stockholm. Den amerikanska performancekonstnären Ann Liv Young framträder för första gången norr om Malmö. Ett hundratal människor har köpt biljett och placeras i en ring på golvet kring henne.

Youngs Askungen-performance ”Cinderella” består av några vildsint framförda, populära sånger om kärlek och långa samtal med publiken. Hon provocerar, ställer privata frågor, lockar fram känslor, skäller, ifrågasätter, försvarar sin konst, driver fram tårar. Det är en underlig blandning av gruppterapi, manipulation och burlesk.

Temat är Askungen som ensam flicka instängd på sitt rum i en obegriplig värld. Samtalen med publiken illustrerar denna isolering. För hur privata och uppriktiga de än är, förblir Ann Liv Young artist och hennes samtalspartner publik.

”Has anyone been raped? Has anyone been hit? Has anyone had any close one that died? Do you want to share?”

Upplevelsen glider mellan sken och verklighet. Men om någon skulle tveka över fiktionen, bekräftas den av att hennes man/assistent fotograferar och filmar allt. Ingenting är äkta. Allt sker fortfarande i Askungens slutna rum.

Akten avslutas med att Young tömmer tarmen i en burk. Därefter lägger hon sig på golvet skrevande framför en person i publiken hon retat upp sig på och låter sin man/assistent pilla tillbaka avföringen in i henne igen. Det är den definitiva bilden av instängdhet.

Efter två timmar och tre kvart avslutar Young sin performance med att anklaga publiken för att vara voyeurer, för att inte dela med sig av sig själva och framför allt att för att vara snåla och inte köpa något av hennes merchandise.

Rodnande och svettiga tågar konfliktskygga svenskar lättade ut. Ändå verkar alla märkligt berikade. Tvärs genom obehaget och äcklet har något glimmat till, något översinnligt, rentav konst.

(Var tänkt som en tidningsartikel, men den blev refuserad, därav tonfallet.)