KAPITEL 12: KÖTTETS POESI 2

Arbetet med den första delen av Köttets poesi: könslemmarna i svensk text från Stiernhielm till Almqvist (se kapitel 4!) var lyckligt och spännande. Resultatet blev tillfredsställande. Mottagandet var fint. Det var således inte så märkligt att projektet tilläts att växa vidare. Fokus lades på ”blodet i svensk text”.

Arbetet med att välja, översätta och transkribera texterna i Köttets poesi 2: Blodet i svensk text från Petrus de Dacia till Ivar Conradson delades den här gången mellan mig och Mattias Forshage. Inledningsessän skrevs av mig; tänkte att det i ett samarbete skulle vara svårt att uppnå samma styrka som i könsdelsvolymens inledning, en stor del av orsaken låg i subjektiv vildhet.

Som ett led i det roliga arbetet passade vi på att bevista en fullskalig dissektion på St. Görans sjukhus, där en skicklig kvinnlig obducent hade vänligheten att detaljerat skildra kroppens hemliga ställen och mekanik för oss. Det underlättade förståelsen av saker som ”vena cava”, eller som Lars Roberg kallade den: ”Stora Gröp-ådran”.

Köttets poesi 2 sträcker sig från medeltida blodsmystik, över skräcklitteratur, herrnhutardiktning, romantisk poesi, läkartexter och fram till symbolistisk syfilismystik. Har inte läst om den på många herrans år, men har för mig att inledningen inte gjorde mig lika stolt och överraskad som den första delens. Med jämna mellanrum dyker likväl enormt entusiastiska läsare upp som berättar att Köttets poesi är deras favoritbok.

Fläcken på omslaget är svart vattenfärg som droppades på en porslinstallrik och fotograferades; förstår inte varför en sådan omständlig metod användes. För övrigt tillverkades boken på samma sätt som den första delen, med guldfärg och flikar, och den trycktes hos far och son Möller på "PM Bokförlag".

Köttets poesi 2 togs inte emot med lika öppna armar som del 1, varken av kritikerna eller läsarna. Kanske är blod inte lika spännande som könsdelar, av någon anledning. Det dröjde en herrans massa år innan upplagan på tusen exemplar sålde slut.


Kan nu för första gången avslöja: en tredje del i serien Köttets poesi var under arbete men slutfördes aldrig. Den hade arbetstiteln ”liket och utsöndringarna i svensk text” och hade samma redaktion. Några bidrag ligger fortfarande på min hårddisk, bl a Gjörwells fantastiska skildring av Anckarströms avrättning och kadaver (vill ni läsa den så kan jag lägga lägger upp den här).

Det strandade på att vi inte hittade tillräckligt många bra texter. Dispositionen innehöll roliga saker som Berzelius Organiska chemie, tårdiktning, bellmanska spyor, förruttnelse- och slagfältsskildringar, likballader och Wallerius skildringar av ”djurs safter”. Här är ett litet smakprov ur 1700-talsvetenskapens särskilda poesi:

”2) Nässlemmet, Snor. Mucus narium. Är ej så tjockt i början, som det blifvit sedan det en tid i Näsan varit utsatt för luftens värkande: utkastas af naturen igenom nysning, eller rinner sjelfmant ut, som ses på barn: conserverar sensträngarne.
3) Halsslemmet, Mucus faucium. Kommer ifrån de i gomen och halsen belägne körtlar, af hvilka de så kallade Mandlarne äro de största och gifva det mästa slemmet; hvilket faciliterar svälgningen och lubricerar vägen, men ofta, tillika med spotten (3.1) onödigt utspottas: och häraf ser den blandade spotten tjock och slemmig ut. Detta halsslemmet plägar ock i synnerhet hos kreaturen kallas dregel.” (Wallerius, J. G., Hydrologia, eller Wattu-Riket indelt och beskrifvit, Stockholm 1748.)

Men det mödosamt insamlade materialet räckte inte till en hel bok. Från den 2 februari 2002 dyker följande anteckning upp, den skrevs när arbetet gått i stå och i samband med att det avbröts:

”Jag grubblar över del tre. Utsöndringar gör mig inte tillräckligt entusiastisk. Den döda kroppen känns som för lite material, men är ett bra tema. Jag börjar fundera över om inte ’ansiktet i svensk text’ vore nåt: det värsta är att det känns lite ingvarbergmantrist. Men det skulle gå: läpparna, ögonen… anletet, ansiktsuttrycket – möjligen kommer vi finna att det helt saknas materiella fantasier kring ansiktet, men ett sådant konstaterande är i sig intressant. Ansiktet som ande, som abstraktion, helt ockuperat av den symboliska ordningsmakten: snuten. Och de revor där ANSIKTET i all sin osmältbara ohygglighet tränger fram… Som när man tittar sin käresta djupt i ögonen och plötsligt bara ser ett par slembollar inbäddade i meningslöst kött…”