DEN SPRÖDA SKÖNHETEN

Arbetar med omslaget till de Mussets Gamiani (ja, höstböckerna produceras NU): den perfekt formulerade baksidestexten ska vara som ett kex med fyllig sälta och en aning sötma, den ska utgöra en torr svalka med en sorts löfte om ett rus för den törstande.

Gör detta efter att ha vaknat med hjärtklappning, hjärtbränna (visst låter det finare med "heartburn" än "magkatarr"?) och vibrerande kött. Någon som känt den där vibrationen? Den uppstår när stressen har arbetat sig in i hela nervsystemet, som liksom elektrifieras och sätts i en plågsam skälvning, en darrning som kommer en att åldras i förtid eftersom den uppenbarligen hastar på livsprocesserna, som amfetamin.

Dagdrömmer om att ge upp, bara ge upp. Avboka Textmässan, lägga mig på rygg med utsträckta händer, springa omkring naken och skrika "Jag är fri! jag är fri" tills de spärrar in mig i en liten, liten cell där jag äntligen får vara i fred – åtminstone för de yttre demonerna.

Drar istället ytterligare ett djupt andetag, kör in fler kalorier i systemet, förbränner ytterligare en hel del av jordens resurser, arbetar lite till – bara lite arbete till.

Men var inte orolig: det är så här det går till. Desperationen piskar den här tröga anden att hoppa över skaklarna. Det får inte vara tråkigt på Textmässan. Det behövs väldigt mycket mer mat och sex. Lyssnar fortfarande bara på Händel, dock vissa dagar på Chopin.

Är det så här man bloggar?