Jag har glömt varför den här bloggen finns, och hur det går till med bloggande. Ändå ligger den här som en idiotisk möjlighet. Här kommer nattens mardröm. De är många nu.
Jag är i ett parkeringshus. En vän ligger livlös under en bil i en märklig ställning. Jag ringer 90 000 men får inget svar. Ringer 112. Rösten frågar om min vän lever. Jag drar ut honom från bilen och ser att han flämtar och hjärtat slår hårt. 112 frågar var jag är nånstans. Jag ser att parkeringshuset heter något i stil med Stjärnfall eller Stjärnvalv men hittar ingen adress. Han säger att han inte hittar det nånstans och ber mig leta upp adressen och ringa tillbaka.
Nu börjar ett desperat letande. Jag får inte min telefons gps att fungera. Jag springer ut på gatan, det är i närheten av Stureplan, men jag hittar inga gatuskyltar. Jag springer runt hörnet, inga skyltar. Jag kommer att tänka på att ambulansstationen bara ligger ett par kvarter bort, att jag lika gärna kan springa dit direkt.
Men jag hittar inte stationen. Jag tar mig upp i ett höghus för att orientera mig. Jag blir allt mer orolig när jag tänker på min vän som kanske ligger och dör, och på att jag lämnat min dator och andra saker i parkeringshuset. Jag skyndar mig ned för brandtrappan, men går vilse inne i en restaurang högt uppe i huset. Jag inser att jag min vän förmodligen är död, att mina saker är stulna och att jag är hopplöst vilse.
Vaknar.
I den här bloggen rapporterar C/M Edenborg om sina romaner, sitt bokförlag Vertigo, sin forskning, sina översättningar, ventilerar allmänt missnöje med kultur och politik samt offentliggör en del obscena fotografier och möjligen en och annan gullig kattunge. Och visst ja: min senaste roman blev nominerad till Augustpriset 2014.
2 kommentarer:
Grymt ruggig. Men ändå vacker mardröm. Många lägger ner sina bloggar nu. Kanske p.g.a konkurrens från Facebook och Twitter. Stort tryck därifrån. Du har en massa beundrare men det är ändå nästan aldrig någon som lämnar en kommentar i bloggen, rätt konstigt blir förvånad av det. Men tänker du på om någon är/känner sig mobbad, tar ansvar. Skyddar den. Inte här men jag har sätt det på andra håll. Att det inte är sså självklart.
Hmmm
Vet inte. Bloggarna verkar som sagt dö. Jag uppdaterar inte så ofta. Kommentarer kommer nästan aldrig. Ändå är det något helt annat att blogga än att twittra och skriva på fejan. Kan vara värt att försvara.
Skicka en kommentar