SUBJEKT: UNDERKASTAD

Det sägs att Kopernikus, Marx och Freud markerar tre deterritorialiseringar av människan: bort från universums centrum, bort från historiens centrum och bort från hennes eget centrum.  Efter deras tre revolutioner är människan helt enkelt inte längre herre, varken i sitt eget eller någon annans hus.

Om vi för ögonblicket identifierar människan med subjektet – för det är knappast organismen människa, ett djur bland andra, som talesättet utgår från – skulle vi kunna sammankoppla dessa modernitetens definierande ögonblick med en språkhistorisk fråga som ofta upptagit mig: varför kallas människans "jag" för "subjekt", som i det ursprungliga latinet och fortfarande i engelskan betyder "undersåte"?

"Subjectum" betyder strikt sett "underkastad". I och med den den kantianska och romantiska vändningen i filosofin (som var ett svar på såväl rationalism som empirism) kom emellertid ordet att syfta på medvetandet och jaget, som något som tar emot intryck, alltså kanske i någon mening är underkastad intrycken från världen.

I filosofihistorien har medvetandet oftast setts som den mänskliga varelsens chef: subjektet är herren. Varför kallas det då "undersåte"? Heidegger försökte besvara denna fråga genom att ersätta subjektet med "till-varo", "Da-sein", dvs en ordlek på tillvaro som skulle kunna översättas där-varo och som skulle uttrycka detta att människan liksom är kastad in i världen och befinner sig i den som en del av den.

Jag tänker mig dock att detta "underkastad" skulle kunna läsas mer ordagrant. Jag föreslår att subjektet är den eviga undersåten, den som tjänar, slaven: det eviga offret, det som exploateras.

Subjektet utnyttjas av evolutionen, av generna i våra kroppar som vill reproducera sig. Det utnyttjas av historien som arbetar tvärs genom oss med sin egen hänsynslösa mekanik. Det utnyttjas av virus och bakterier. Det utnyttjas av språket och dess memer. Det utnyttjas av alla de andra subjekten.

Alla dessa fenomen är visserligen i olika grad beroende av subjektet, samtidigt som de utnyttjar det, liksom herren är beroende av slaven: de behöver det för att kunna existera, det löser problem åt dem. Men detta betyder inte att subjektet har någon makt över dem.

Därför, tänker jag mig vidare, är ressentimentet den egenskap som utmärker subjektet, den känsla det stadigt är uppfyllt av genom att vara det evigt utnyttjade. 

Avund, bitterhet, ånger, svartsjuka, snålhet och depression – och alla de andra självömkande känslorna som spontant ofta avfärdas som dåliga och värdelösa – är rimliga reaktioner från någon som alltid är i underläge, och som definitionsmässigt saknar möjlighet att bryta sitt underläge, till skillnad från verkliga slavar och underordnade.

Härav skulle vi kunna dra många slutsatser. Till exempel skulle liberalismens ego-ism med dess retoriska framtidstro kunna avslöjas som en dold bejakelse av ressentimentet genom en klassisk reaktionsbildning. Och subjektets klagande och gnällande skulle kunna ses som dess främsta funktionssätt istället för avarter. Och idén om den fria viljan som nära kopplad till maktlöshet.

I egenskap av subjekt utropar jag således: leve ressentimentet! Det är det enda jag har.