EN SVENSK, KVINNLIG BATAILLE

Jag vet inte riktigt varför jag aldrig läst Kerstin Thorvall förut. Men nu läste jag äntligen Det allra mest förbjudna. Det var Vertigos Markis de Sade-översättare Hans Johansson som tipsade mig om den. Det kanske låter konstigt. Men inte alls. Vilken bok.

Inte bara för de där vidunderliga parenteserna där författaren kommenterar skrivakten och berättar att hon är för kåt för att fortsätta, eller de drypande, osande beskrivningarna av en passion bortom alla gränser: utan kanske just för att romanen vägrar nöja sig med den vanliga njutningen, med det "härliga sexet", den fina kärleksrelation och den sunda orgasmen, som hon inte ser som något problem, men bara allt för tråkig.

Tvärtom: det är bara i överträdelsen hennes sanna lycka finns. Här påminner hon så mycket om Georges Bataille. Det allra mest förbjudna kunde vara Kerstin Thorvalls motsvarighet till hans Ma mére. Varför måste vi älska våra föräldrar? Vi vet ju alla att vi också hatar dem och drömmer om att mörda dem. Och om att äta våra barn.

Vad skulle vår tids hurtiga sexologer tycka om denna gränslösa passion, om denna kärlek till brottet? Vad skulle de säga om någon som verkligen inte har något problem med att få orgasm, men som föraktar denna förmåga till förmån för ett måttlöst begär?

Både Bataille och Thorvall har ett minst sagt komplicerat förhållande till religionen. Rimligen förblev de båda två religiösa hela livet. Men medan han såg en utväg ur religion in i det heliga via överträdelsen, tycks hon bara se något ickereligiöst i sina utsvävningar. Medan han ville föra språket och läsaren med sig i brottet, stannade hon nog trots allt vid beskrivningen av det.

Det är väl den avgörande skillnaden: Thorvall separerade liv och litteratur, medan Bataille vägrade att uppfatta dem som motsatser.