Det här är den konstigaste text som skrivits om mig. Har aldrig förut läst en recension av min apparation. Kan inte hindra mig från att kommentera:
Den svåra halsinfektionen som hemsökt min lekamen de senaste veckorna tvang mig att stoppa i mig tunga smärtstillande den där Textival-dagen i Göteborg. De inflammerade stämbanden tycker nämligen inte om att prata utan protesterar högljutt meddelst kraftfulla smärtsignaler. Dagen tillbringades i en mental dimma. Inser att det kan vara sexigt.
Det som intresserar mig med recensionen är att den vänder upp och ner på mina egna minnen av de båda framträdandena. Ur mitt perspektiv var beteendet under översättarseminariet poserande och manipulativt. Det är svårt att slappna av i en paneldiskussion med fem deltagare inför publik. Gunnar Blå-bikten, däremot, föreföll mig som rena ut- och invändandet. Monologen var oförberedd och kändes naken.
Men i recensentens ögon var det precis tvärtom. Slutsats: du inte kan lita på någon, allra minst dig själv. För jaget är en kostym, och din kostym är din själ, och ditt hjärta är bara en liten, liten dammtuss i din navel.
I den här bloggen rapporterar C/M Edenborg om sina romaner, sitt bokförlag Vertigo, sin forskning, sina översättningar, ventilerar allmänt missnöje med kultur och politik samt offentliggör en del obscena fotografier och möjligen en och annan gullig kattunge. Och visst ja: min senaste roman blev nominerad till Augustpriset 2014.
1 kommentar:
För intresseklubben: Jag hade Edenborg som handledare när jag skrev en liten uppsats i idehistoria.
Jag kände till Vertigo på den tiden, men förstod inte förrän efteråt att Edenborg drev förlaget.
Edenborg var vänlig och hade bra föreläsningar. Han lärde mig bland annat om modernitetens ursprung i tyska stadsstater.
Jag minns att Edenborg ibland klädde sig i brottarlinne och att jag tyckte det gav honom en maskulin utstrålning (no homo). Doften av sex förstod jag dock inte att känna.
Skicka en kommentar