"Man kan säga att trilogin är en rafflande, underhållande och dråplig föreställning om den detroniserade individen – i synnerhet kanske den manliga varianten – i den barbariska medeltid vi kallar postkapitalistisk.
Men det övervägande intrycket är ett av sorg, smärta och uppgivenhet. Jag tror aldrig jag har stött på en romanfigur som jag så innerligt har önskat livet ur, av medkänsla. Jag befarar att Gunnar är en hårt skruvad men adekvat representant för vår tid. Hur som helst är Gunnar Blås romantrilogi det mest smärtsamma man kan läsa just nu."
7 kommentarer:
Det känns smått absurdt att få uppleva denna positiva uppenbarelse, recensionsmässigt sett. Vad som är konstigast är nog ändå att Gunnar Blås debut Klumpigheten bemöttes av rätt kass kritik (har jag för mig iaf) trots att den är en av hans bättre!
Men herregud... alla i branschen VET ju vid det här laget att Carl Michael Edenborg själv är Gunnar Blå tillika polare och bundis med "mästerrecensenten" Jonas Thente på Dagens Nyheter?
Hur långt kan man driva en bluff innan den får något skämt över sig? Idag recenserar Thentes kollega Anna Hallberg f.ö. ännu en av sina kompisar. (Niclas Nilssons "Love me tender" som hon förbehållslöst hyllar i allmänna ordalag.)
Nej, det är inte mobbning att skratta högt och rått och skadeglatt åt DN Kulturs sparbeting. Det är ett sundhetstecken.
Nota bene: Jag pratar nu inte om de recenserade böckerna i fråga. De är säkert utmärkta. Men det omdömet grundar sig i så fall inte på korrupta vänskapsrecensioner.
Och Vertigomannen: Börja nu inte kasta sten i glashus, givet dina många egna (och säkert ofta motiverade) utfall mot vissa kulturrådsledamöters beslut i vissa litterturstödsfrågor m.m. Jag gillar dig vanligen, nämligen, men avskyr fusk och falskspel, hur försvinnande litet det stockholmska språkområdet än kan tänkas vara.
Skärpning!
Är bekant med Jonas Thente sedan mitten av 90-talet, i den meningen att vi brukar hälsa och byta några ord när vi stöter ihop med varandra på bokmässan i Göteborg en gång om året. Om en sådan relation gör texter till "korrupta vänskapsrecensioner" är diskutabelt: i min värld ligger ribban betydligt högre. Om recensenter bara ska skriva om författare de aldrig hälsat på kommer det att bli besvärligt i den här lilla bananrepubliken.
Jo, det förstås. Faktum är att det inte finns en enda stockholmskritiker som har någon "vän" förutom möjligen den där gamla barndomsvännen från Guldheden som nuförtiden arbetar inom tillverkningsindustrin.
Om inte annat blir det ju mest praktiskt så.
Annars: blankt och på sin höjd en lyft hand till hälsning i bokmässevimlet en gång per år. Vilket verkligen inte kan klassas som vänskapskorruption, det håller jag med om!
Men vad har i så fall "den här lilla bananrepubliken" med saken att göra, om det nu inte fanns några dylika problem att tala om? (Vilket det förvisso aldrig gör när det kommer till det enskilda moraliska exemplet, intressant nog.)
Den enda jag känner som inte signerat mitt exemplar förstautgåva av Klumpigheten är förläggaren himself.
Skit också!
Ett exempel mer på gränsen: brukar träffa Malte Persson med jämna mellanrum på KB, där vi båda sitter ibland. Ibland fikar vi. Ibland pratar vi. Det är många som hänger där.
Fick förfrågan att recensera Maltes roman om Edelcrantz för ett par år sedan. Tvekade för bekantskapens skull. Men tackade ja. Var inte överdrivet snäll. Hade det varit bättre att tacka nej? Exakt vid vilken grad av kompisskap skall gränsen dras?
Tycker i allmänhet att folk i branschen är rätt medvetna och sköter sig rätt hyfsat på den här punkten.
Exakt vid vilken grad? Varför inte, helt enkelt, låta bli att recensera vänner och bekanta? Annars trasslar man ju bara till det för sig, etiskt och moraliskt.
Själv anser jag att "folk i branschen" är totalt förljugna på den här punkten, vilket gör en full i skratt när man läser exempelvis DN Kultur. Men alla berörda slår förstås ifrån sig och rycker på axlarna så att epåletterna hoppar.
Ungefär som vid ett italienskt renässanshov.
Skicka en kommentar