KAPITEL 15: ÄLDREOMSORGEN I ÖVRE KÅGEDALEN

I samband med utgivningen av Nikanor Teratologens andra roman, Förensligandet i det egentliga Västerbotten, hörde Erland Törngren av sig och vi talades vid. Det var han som under sin tid som förläggare på Norstedts hade antagit Äldreomsorgen i Övre Kågedalen. Det var också han som blivit tveksam över uppföljaren, av samma skäl som jag själv – han berättade dock att han senare ångrat sig.

Norstedts utgåva av Äldreomsorgen i Övre Kågedalen (1992) sålde i närmare 6000 exemplar: en fantastisk upplaga för en avancerad svensk debutroman. Ändå ville inte förlaget göra någon pocketupplaga. Detta berodde helt och hållet på småborgerlig moralism och förskräckelse över bokens skandalsuccé. Här vilar en skam i Norstedts förflutna.

Det föll alltså på Vertigos lott att göra pocketupplagan. Från Nikanor fick vi en del korrektur och småändringar som Norstedts missat att föra in: Vertigos upplaga är således mer korrekt. På författarens uppmaning tog vi också kontakt med Nikanors vän Carl-Göran Ekerwald som skrev ett kort efterord och fick en flaska whisky som arvode.

Inlagan formgavs av mig. Omslaget gjordes av Jesper Weithz. Den som kan sin industrimusikhistoria känner igen bilden från ”Lille Rogers” sida av den lp som mitt enmansband Verboten gjorde tillsammans med denne 1985.

På grund av de stora framgångarna med Kommunistiska manifestet och de goda relationerna med PocketGrossisten trycktes en jätteupplaga med Vertigos mått. Minns att det gick till så här: en yngling på PocketGrossisten sa att han trodde en pocket av Äldreomsorgen kunde sälja väldigt bra. Frågade: hur många tycker du vi ska trycka? Han ryckte på axlarna: tja, tolv tusen är väl bra.

Sagt och gjort. Tryckte tolv tusen exemplar hos Cox&Wyman. Si! ännu ett exempel på min gränslösa brist på impulskontroll, min oförmåga till målrationellt handlande, min hjärnas exempellösa snurrighet. Frågade den här gången åtminstone någon om råd istället för att agera på mina egna hjärnfoster – men bara för att en lagerarbetare slänger ur sig en siffra kanske det inte är nödvändigt att följa den till punkt och pricka?

En tid senare, den 22 september 1998, ringde min telefon. Gabriella berättade att det stod sju lastpallar med böcker på trottoaren utanför huset på Katarina Bangata. Hon, jag, mina två barn samt ett fyllo som jag raggade upp i allén och gav ett par hundringar hjälptes åt att bära ned alla böckerna i ”bunkern”, som förlagets källarlokal allmänt kallades.

"Rolf hette alkot" (ur dagboken).

Blev det en försäljningssuccé? Nej. Det gick faktiskt riktigt, riktigt trögt. Efter ett år hade vi blivit av med tusen exemplar. Efter ett par år började de enorma bokhögarna kännas som en tung börda, särskilt när vi flyttat lagret och tvingades att börja betala pallhyra hos distributören. Böcker lottades ut, böcker skickades som bonus, böcker skänktes bort på bokmässan, böcker lades ut som gratis läsexemplar på caféer. Vi gjorde allt för att bli av med dem och bygga upp ett intresse.

Efter omkring sju år blev Nikanor Teratologen återigen intressant för läsarna. De högar som fanns kvar av Äldreomsorgen smälte ihop. Pocketen sålde plötsligt mer än den gjorde när den var ny. Och efter tio år tog de slut.