Beter mig ibland som folk: handlade på Willys, plockade på mig en utread deckare från en låda på väg till kassan. Det var Måns Kallentofts Midvinterblot, som utspelar sig i Linköping, och detta var också skälet, en plötslig... kanske inte nostalgi... men en sorts minnesfetischism.
Sträckläste boken under kvällen, därefter slängdes den på brasan.
Roligt att läsa en påhittad historia i ens gamla hemstad. Miljöerna är så välbekanta, vissa rentav härliga att återse: Schelins café (mitt första jobb!), kyrkogården, den fantastiska pizzerian Shalom (som har världens godaste kebabsås: innehavaren påstår att industrispioner tagit anställning där för att lura av honom receptet, att jänkare ringt och erbjudit tusentals dollar för det, men han vägrar, lagar bara till såsen ensam, efter att de andra gått)...
Att följa karaktärerna och handlingen runt i denna intima miljö var lite som att drömma, det höll mig fängslad.
Men texten!? Har inte kommit i kontakt med svenska deckare på många år. Hade glömt den där underliga prosan. Allt är liksom halvt i den här diskursen: halvrealistiskt, halvlyriskt, halvpolitiskt, halvpsykologiskt. Karaktärer och dialoger är halvbra, intrigen och miljöskildringarna halvövertygande. Det är halvmesyrernas litteratur.
Och många.
Korta.
Stycken.
Blir det. Det är ju ett sätt att göra det mer lättläst kanske, men framför allt lägger det ju några sidor till boken. Nä, nu är min utflykt i populärlitteraturen slut för det här decenniet.
I den här bloggen rapporterar C/M Edenborg om sina romaner, sitt bokförlag Vertigo, sin forskning, sina översättningar, ventilerar allmänt missnöje med kultur och politik samt offentliggör en del obscena fotografier och möjligen en och annan gullig kattunge. Och visst ja: min senaste roman blev nominerad till Augustpriset 2014.
4 kommentarer:
Ja nostalgi kan ju uppenbarligen vara farligt för omdömet ibland.
Jag gör mina nostalgiska utsvävningar om LKPG själv. Vidare upptäckte jag till min fasa att Schelins har slagit igen, senast jag var hemma på slätten.
Meh! Den förfärliga staden blev genast ett snäpp ännu mer förfärlig. Intressant finns ett Schelins konditori även här i Sala: det var här familjen startade först! Så Schelins följer mig runt världen...
Jag fasar för att någonting liknande ska hända mig i en svag stund. Nej, låt Linköping vara nostalgi och låt deckarna hamna i de vars händer aldrig kommer bry sig om att hitta någonting bättre.
// Storebror.
Tur att det finns såna människor som pizzabagaren på Shalom, som inte säljer ut sig till fienden!
Det där med svenska deckare fick jag mig en påminnelse om när jag var inlagd på sjukhuset och fick Mikael Niemis "Mannen som dog som en lax" för att läsa. Precis som du skriver, halvmessyrer. Och knappt det.
Läste för övrigt aldrig klart den, utan gick över till Douglas Couplands "The Gum Theif". Det är grejer det!
Skicka en kommentar