Spelat igenom de sedvanliga Beethoven- och Bach-styckena på mitt gamla piano på fiket: årets ritual. Det är alltid trevligast på Café Edenborg när det är stängt. Pånyttfödd är den gamla drömmen om en egen flygel hemma. Kunde sitta där och klinka, med hjärna och fingrar som arbetar sig genom dessa månghundraåriga modeller för spröd skönhet.
Sjukdomen var den urjävligaste nånsin: tre veckors kikhosta med 40 graders feber var rena semestern i jämförelse med dessa dagar av kräksjuka. Känner mig utochinvänd, smärtan och meningslösheten arbetade sig också ner i själens unknaste skrymslen, rotade fram gammal smuts och besvikelse. Men kanske är det bra med utvädring.
Det här jävla året 2008. Avslutar det tandlös, kraftlös och hopplös i mitt källarhål. Mitt nyårslöfte: jobba ännu lite fortare, bit ihop ännu lite hårdare, uthärda ännu lite mer stoiskt. Och sluta gnälla.
I den här bloggen rapporterar C/M Edenborg om sina romaner, sitt bokförlag Vertigo, sin forskning, sina översättningar, ventilerar allmänt missnöje med kultur och politik samt offentliggör en del obscena fotografier och möjligen en och annan gullig kattunge. Och visst ja: min senaste roman blev nominerad till Augustpriset 2014.
3 kommentarer:
Bra nytårslöfte! I make it mine - og heroppe i Bærgen var vi også jävla syge.
Läste en bra artikel i Aftonbladet där du skrev om Freud. Om jag förstår dig rätt menar du att narcissister kan visa medlidande, att det är en del av sjukdomen, ibland. Men empati är däremot något narcisster inte uppvisar ofta, om ens nåfonsin. Kan du kort förklara lite mer om medlidandet hos narcissiten. Tacksam för svar.
Skärp till dig tunnis, du har så mycket men gnäller mest hela tiden.
Skicka en kommentar