ANTECKNINGAR OM HEGEMONIN

Här några anteckningar om vissa nyckeltermer i Laclaus&Mouffes Hegemonin och den socialistiska strategin som kanske kan vara användbara vid läsningen av denna extremt krångliga och extremt inspirerande bok:

DISKURS – allt meningsfyllt (inklusive sådant som kallas ting, tanke, ord, gester, institutioner osv), ett begrepp som ska överträffa dikotomin tanke-verklighet. En enskild diskurs vill dock fixera elementen i diskursitivitetsfältet till moment genom artikulering. Dock förutsätts existensen av en mångfald av diskurser, en öppenhet som hela tiden hotar och som gör förändring naturlig. (Men: är antalet diskurser oändligt? Hur många diskurser får plats i en diskurs? Finns det en diskursens ”storlek” och hur bestäms den?).
ELEMENT – ett tecken som är mångtydigt utan fixerad plats, som befinner sig i det flytande diskursivitetsfältet (som utgörs av diskursiva möjligheter dvs element). Vissa element utsätts för ständiga reartikuleringar (Laclau kallar dem senare ”flytande signifikanter”, exempelvis terrorism, frihet, jämställdhet).
MOMENT – ett artikulerat element, partiellt fixerat genom artikulering i en diskurs genom att andra betydelser och möjligheter utesluts.
ARTIKULERING – operationen som ger ett element en fixerad betydelse, förvandlar det till moment i en enskild diskurs genom uteslutning.
NOD – ett moment (Laclau kallar det senare för ”tom signifikant”) som fungerar som ett centrum kring vilket ekvivalens- eller differenskedjorna utgår (t ex ”utanförskap”), som gör det möjligt att förvandla element till moment – det skiljer sig från de andra momenten genom sin obestämbarhet (man också säga att det fungerar som axiomet i ett logiskt system).
SUBJEKTPOSITION – ersätter idén om subjektet genom att betona det positionella i upprättandet av identiteter, som alltså inte är något naturligt eller givet utan uppstår genom hegemoniska praktiker.
EKVIVALENS – ekvivalenslogiken förenklar alla motsättningar och skillnader i det politiska rummet genom att upprätta likheter mellan olika positioner, mest extremt i två motsatta delar (t ex arbetarklass och borgerskap).
DIFFERENS – differenslogiken förökar det politiska rummet och gör det mer komplext (och enar det samtidigt: jfr ”en nation av fria individer”).
ANTAGONISM – antagonismerna utgör samhällets gräns, det som visar på dess omöjlighet och påvisar dess politiska natur. Ett villkor för antagonismens uppkomst är ”den ekvivalenta förskjutningen av distinkta subjektpositioner”.
HEGEMONI – den hegemoniska praktiken utesluter andra möjligheter och tolkningar och frågeställningar, men hade varit omöjlig och onödig ifall diskurserna kunnat vara tillslutna. Den hegemoniska praktikens mål är objektivitet: där momentet framstår som självklart och som den enda sanningen. ”Hegemonins effekter uppstår alltid ur ett överskott av mening som skapas genom en förskjutningsoperation.” Hegemonisering handlar om att ta på sig helheten, att försöka representera det universella/samhället.