torsdag 1 januari 2009

ÄLTANDET

Förutom konstruktionen av ett koordinatsystem med hjälp av vilket alla former av skrattande skall kunna klassificeras och ordnas (be mig inte berätta om detaljerna), har även en hel del ältande ägt rum under sjukdomar och ledigheter på sistone. Ältandet är ett förfärligt fenomen som äter själen.

Grundrecept: 1. tag en gammal oförrätt, gärna ett svek begånget av en vän eller släkting; 2. rekonstruera det in i minsta detalj – påminn dig i synnerhet om din smärta, din sårade oskuld, din bittra sorg; 3. fantisera fram ett samtal mellan dig och förövaren – mejsla fram perfekta argument, som skall få denne att inse sin skuld och be om ursäkt. 4. inse att det inte kommer att gå, att personen inte kommer att erkänna sina fel; 5. börja om från början.

Ältandet ägnar sig endast åt oförrätter som aldrig klarats ut, där ingen riktig förklaring skett, där de båda inblandade skildes som ovänner och aldrig pratade igenom saken.

Frågan är bara hur dessa tvångstankar ska kunna avlägsnas ur det patetiska psyket? Det första förslaget är förstås att ringa upp personen långt efteråt för att få till stånd en förklaring, kanske en ursäkt, i bästa fall en försoning. Risken är förstås stor att personen kommer anse dig vara en idiot, att den pinsamma, sårbara öppenhet som du visar kommer att bestraffas med ytterligare en kränkning.

I den långa raden av gamla oförrätter som kantar den här organismens historia finns det emellertid en som löstes upp på ett dylikt sätt. Det gick till så här: en som var min vän gjorde en förfärlig sak för en herrans massa år sedan. Han bad aldrig om ursäkt, han erkände aldrig att han gjort fel. Vi skildes bara åt. Mitt sinne hemsöktes och rådbråkades gång på gång av sveket.

Var några månader senare på väg till affären för att handla och befann mig i ett alldeles trasigt tillstånd, av helt andra skäl: bakfylla, privata bekymmer eller något liknande. Stötte då på personen ute på gatan; saknade impulskontroll och psykiska skyddsnät; började storgråta, ställde till en stor scen, stönade fram bombastiska yttranden som "jag trodde du var min vän!" och "hur kunde du göra mig så illa?!" tills han forcerat bad om ursäkt och slank iväg.

Tror inte att han var särskilt övertygad om sitt fel eller att hans ursäkt hade särskilt mycket uppriktig känsla i sig. Men tydligen spelade det ingen roll: hans kränkning är en av dem som inte kommer tillbaka till mig under sömnlösa nätter. Spöket dödades.

Samtidigt är den sortens försoning i många fall omöjlig; exempelvis när förövaren är död. Hur bli av med spöket då? Har bloggens läsare några tips? Hur göra slut på ältandet?

[Blev för övrigt så förbannad på Bruno K. Öijers nyårsdikt i DN: brukade verkligen tycka om den mannen. Hur mycket köpte dom hans röv för?]

3 kommentarer:

Hed sa...

Jag är precis lika sentimental, särskilt i ett mer fragilt tillstånd av fysisk ohälsa..

Man behöver inte försonas för att sluta älta. Jag slutade älta en massa otalt genom att bara låta det göra ont tills jag slutade bry mig. Det tog aslång tid och var jätteplågsamt. Jag lät det ta de oproportineliga skalor det ville så att jag efter ett tag insåg hur orealistiskt mitt lidande var..
Men.. ja vet inget om ditt själsliv så nevermind.

Jag kan däremot inte sluta gräma mig över saker som jag gjort/inte gjort.

Lolita sa...

Jag brukar mer köra på taktiken att övertyga med själv via självresonerande att personen i fråga är totalt ovärdig. Jag gjorde ett misstag som litade på personen, men i gengäld har jag lärt mig att ta avstånd från den sortens människor för all framtid, och den personen kommer heller aldrig mer ha äran att vara min vän. Personen har förslösat sin chans.

Avslutningsvis övertygar jag mig själv att personen kommer ha ett synnerligen tomt, meningslöst och ointressant liv med en plågsam, tragisk död. (Om personen nu fortfarande är vid liv.)

Hämndkänslan är underskattad och ofta missförstånd. Hämnden behöver inte driva en i fördärvet som med Greven av Monte Christo (särskilt inte när det bara handlar om hämndtankar). Är man bara nöjd vid en punkt så har det inte skadat en själv alls.

Anonym sa...

Men vadå Bruno K är Ulflundell-gay för Hank W, är inte det vackert? (Med vackert menar jag förstås "ointressant småmotbjudande")