MER JULIETTE

Två månader efter att boken kom ut skriver plötsligt alla om Markis de Sades Juliette. Nu senast Sinziana Ravini initierat och intressant i GöteborgsPosten.

En liten invändning, dock: det var faktiskt inte i första hand för sitt leverne som Sade satt i fängelse i 30 år. Den sista, långa fängelsevistelsen (från 1801 till hans död) berodde helt och hållet på att han var författaren till Juliette. Och den näst sista för att han visat onödigt mycket mänsklighet under terrorn.

(Tillbringade igår kväll ytterligare några sköna timmar i Eric Schüldts studio med att dricka Nebbiolo-vin, äta vansinnigt stark Roquefort och hålla oändliga monologer som på Trettondagsafton ska sändas i P1.)

MARKIS DE SADES JULIETTE I MEDIERNA

I dagens Aftonbladet recenserar Åsa Linderborg Markis de Sades Juliette och vittnar utförligt om styrkan av läsupplevelsen:

"... Juliette är ett monumentalt shut the fuck up fuckface på den förtryckande och fördömande regim som Frankrike just lämnat bakom sig – men boken var för mycket också för revolutionens män, kanske för att den även kan tolkas som en apokalyps över ett samhälle som berövats alla normer. [---] Jag är tacksam över att Vertigo med den här översättningen täpper till en av alla mina kunskapsluckor. Att ge ut Juliette på svenska är en kulturgärning, varför beskedet att Kulturrådets arbetsgrupp inte beviljat boken litteraturstöd kommer som en överraskning."

Och i LO-tidningen den 13 november skriver John Swedenmark:

"Kulturrådet förvägrar översättningen av Markis de Sades Juliette litteraturstöd med motiveringen att boken är 'för dålig'. Denna sjuttonhundratalsklassiker full av vidriga orgier, tortyr och våld utan slut, självgoda monologer, bombastiska utrop och utlösningar som rättfärdigar vedervärdigheterna och underkastelserna. Just detta gör den ovärderlig. En svart saga om maktens väsen som ingen annan nånsin berättat."

EN LITEN FILM OM ÖREBRO

Som vanligt handlar veckans Vertigofilm inte så mycket om böcker och litteratur, utan mer om bitterhet och misantropi. Och hunger. Och regn. Och Örebro. Och änder.

FRIEDRICH OCH RAMMSTEIN

Såg om Rammsteins "Pussy"-video och insåg att detta är den andra sidan av det "postpornografiska": det är inte bara poesin som kan utnyttja det. Såg också Caspar David Friedrich-utställningen på NM och insåg varför alla människor är ytterst små och bortvända på de flesta av bilderna: karln kunde inte måla människor. Han var en mästare på att få himlar, klippor, landskap att framstå som vibrerande av inre liv, men när han ska måla människor eller träd sker det motsatta: han gjorde det döda levande och det levande dött.

KAPITEL 25: MANDOMSÅLDERN

Mötte redan i slutet av 90-talet Jonas J. Magnusson. Han var då verksam på tidskriften Ord&Bild och bjöd bland annat in poesigruppen Köttkropp för att göra ett uppträdande på releasefesten för Öyvind Fahlström-numret 1998.

Förutom mig ingick Mattias Forshage och Aase Berg i Köttkropp, just den kvällen i Göteborg inkluderade föreställningen blodfyllda ägg som vi slog i varandras huvuden samt balladversionen av Rukornas gamla Göteborgspunkklassiker ”Ronka”.

Jonas J. ville gärna översätta Michel Leiris. Denne berömde författare, antropolog och surrealist var inte introducerad på svenska. Vi kom överens om att han skulle sätta tänderna i L’Age d’homme, det mest berömda av Leiris självbiografiska arbeten. Det särskilda med den texten är att den till skillnad från de vanliga memoarernas skryt och självförhävande helt fokuserar på svagheter och misslyckanden.

Omslagsfotot togs av Annika von Hausswolff, en kär medarbetare till Vertigo sedan många år. Modellen är poeten och Vertigoöversättaren Helena Eriksson; hon poserar i parafraser på Cranachs ”Judith med Holofernes huvud” och ”Lucretia”, två målningar som spelar en viktig roll i Leiris bok. Det avhuggna huvudet tillverkades av Helenas vän, obduktionsteknikern Hans Bruggener. Mandomsåldern kom 2002 och var den första Vertigoboken som trycktes av smålänningarna med fyrfärgsomslag, det blev mycket fint.

Med den perverst produktive Jonas J. Magnusson har förlaget haft ständiga och fortsatta kontakter, även sedan han vandrade vidare till OEI-projektet och diverse monstruösa bokmaskiner. Just nu arbetar han med en översättning av L.-F. Célines roman Nord, som förhoppningsvis utkommer hösten 2010.

[Har inte förlagets klippärm här, så kan inte säga något om mottagandet av Mandomsåldern, men har vaga minnen av att det var gott.]

DOGGYSTYLE ELLER FROGGYSTYLE?

Har aldrig förstått varför ställningen kallas doggystyle. Hundar parar sig ju ungefär som kor, med den penetrerande parten stående lutad över den penetrerade. Den penetrerade människan står istället på knä, och hundar har inga knän. När den penetrerade faktiskt står som en hund, med raka ben, eventuellt lutad över ett bord eller en stol, kallas det plötsligt inte doggystyle!

[Språkrådets anm.: "penetrerade" respektive "penetrerande motsvarar lingvistikens "signifikat" och "signifikant" eller semiotikens "betecknande" och "betecknat" vilket i den sexuella semiotiken blir "betäckare" och "betäckt".]

Efter noggranna undersökningar står det allt mer klart för mig vad ställningen istället borde kallas:

Froggystyle.

(Korvkiosk i Jerusalem.)

DOFTSPÅR

Köpte saffran igår för att laga fiskgryta. Priset har fördubblats pga av dålig skörd – beslutet var dock fattat så pengarna åkte fram. Grytan blev fantastiskt god. Och det var något särskilt med detta saffran, som hade lyckats överleva de tydligen dåliga växtförhållandena: i samband med det traditionella toalettbesöket i morse fylldes rummet med en tydlig saffranslukt.

Dessutom jagas mitt sinne fortfarande av vinet som Eric Schüldt bjöd på i förrgår kväll i samband med en radiointervju. Det var Gaahl, sångaren i Gorgoroth som tipsade om druvan: Nebbiolo. Han hävdade att det var den mäktigaste vindruva som finns. Och efter att ha fått lukta på och dricka detta vin, råder ingen tvekan. Har kvar doften i näsborrarna. Och har bestämt mig för vad det får mig att tänka på:

Ett vin gjort av Nebbiolo-druvan doftar av änglars hud.

(För övrigt har Tidningen kulturens Hogg-debatt nu spillt över i Newsmill, i vad som måste vara en av de mest förvirrade debattartiklar som någonsin skrivits – texten "Hogg - kvalificerad konst eller ren pedofili" är ett konstverk i egen rätt. Och skribenten Benny Holmberg är av sin bildbyline att döma jultomten.)