måndag 13 april 2015

HAGFORS, ÖREBRO, GÖTEBORG, HALMSTAD

Närmaste tiden har jag några författarbesök och läsningar inbokade:

Hagfors bibliotek den 15 juni klockan 19.00

Örebro universitet den 22 april klockan 18,30
  (http://www.oru.se/Kalendarium/Startsida-Kalendarium/Moten-med-forfattare/Moten-med-forfattare-Carl-Michael-Edenborg/ )

Göteborgs stadsbibliotek den 23 april kl 18,00 
(http://www.stadsbiblioteket.nu/stadsbibliotekets-program-i-april-2015/ )

Så om du är i närheten av någon av dessa platser vid dessa tider: tveka ej! Kom och lyssna och prata!

söndag 12 april 2015

MIDVINTERBOKEN

Fyra månader försenad, men naggande god: förra årets Midvinterbok har anlänt. Som vanligt skickas den gratis till medlemmarna av Vertigos Stormtrupper: ni andra får stå där med tungan hängande.

Odd Ahlgrens Den bruna solen är en rafflande, rasande, roande, rörande, rörig, rättshaveristisk, rik, rak, rökig skröna om Öhlgren, Carl Bong, Hitler, Himmler och Astrid Lindgren som bland annat utspelas på en ö i Årstaviken.


Dessutom har Peter Bergting tillverkat vackra illustrationer till den långa novellen eller korta romanen:


Jag gissar att din själ skriker att få den här boken. Det finns bara ett sätt: du måste bli medlem av Vertigos Stormtrupper. Då får du inte bara Den bruna solen, utan även ett medlemskort, en tygpåse, ett välkomstpaket med böcker, fri entré på alla våra evenemang och smaskiga erbjudanden.

onsdag 25 februari 2015

HÄNDELBOKEN PÅ REAN

Om du inte redan gjort det: skaffa ett ex av Händelromanen på årets bokrea! Kostar en spottstyver och är en mycket vackert objekt. Om du vill ha den slutgiltiga versionen av romanen bör du komplettera den inbundna med pocketen dock.


lördag 21 februari 2015

SKRAP, RESTER, SLAGG

På resa, i Asien, som för ett år sedan, men den här gången med ett annat anslag, mörkare, krisigare, öppnare, egendomligt livsavgörande. Arbetar: gör Vertigoböcker, fast långsamt, skriver på flera olika projekt, allra mest på något biktande/självbiografiskt, och en novell om Dostojevskij. Tillverkar bonusmaterial till pocketutgåvan av Alkemistens dotter, skrev en text till programbladet för Dramatens uppsättning av Markisinnan de Sade.

Allvarlig. Men jag skrattade en del när jag tillverkade den väldigt försenade Midvinterboken. Hoppas Vertigos Stormtrupper kommer tycka den är lika rolig som jag.

Magsjuk, för tredje gången på resan. Kambodja har sina sidor. Bor på Eos hotell i Sihanoukville, där exsnutar, exmilitärer och gangsters är välkomna. Det ser ut som ett fängelse, det drivs av en före detta snut och baren heter Precinct.





fredag 6 februari 2015

HÄNDEL E UN DESTINO PERVERSO

Jag fick just omslaget till den italienska utgåvan av Mitt grymma öde, översatt av Luca Vaccari på förlaget Imprimatur Editore. Jag gillar den nya titeln!


torsdag 29 januari 2015

ÖVER GRÄNSEN

Som några kanske har noterat, dröjde det inte mer än fyra månader efter att Alkemistens dotter kom ut och blev Augustprisnominerad, innan nästa volym signerad mig publicerades, den här gången en novellsamling, utgiven på Linds förlags dotterförlag Xstory, som är inriktat på samtida erotisk litteratur.

Över gränsen och andra erotiska noveller innehåller 13 berättelser som spänner från vänsterhandslitteratur till panikångestlitteratur, från absurdistisk slapstick till närmast vardagsrealistiska sexskildringar, delvis beroende på läsarens lynne och smak. Bland dem finns också en sorts egen fan fiction där jag berättar om hur det egentligen gick till när Rebis och Andreas (från Alkemistens dotter) gick i säng tillsammans.

Det fina omslaget gjorde min hustru, Loka Kanarp:



Jag kan säga att de här novellerna är det roligaste och faktiskt också mest personliga jag skrivit på flera år (skrev dem under en intensiv period sommaren 2014, alltid på förmiddagen med rullgardinen nere och internet av, men ofta hade de sin upprinnelse i en eller annan saga jag improviserade fram för vänner och i ett par fall kom idéerna från andra). 

Till skillnad från romanskrivandet finns det en befriande lätthet i att arbeta med de här kortare texterna där det inte kryllar av karaktärer och där dramaturgin och koreografin inte behöver vara lika komplicerade.

Hittills har två pappersrecensioner och två bloggrecensioner kommit. De båda pappersrecensionerna är varandras diametrala motsatser Camilla Carnmo älskar boken (i bland annat Kristianstadsbladet), medan Tim Andersson avskyr den (i UNT, tyvärr inte ute på nätet).

Camilla Carnmo: 

"Det är skönt att männen och kvinnorna sätter på varandra allihopa. Begäret riktas åt olika håll, makten flyttar sig. Män får vara objekt för kvinnors bedömande och berömmande blickar. Men det är absolut inte “jämställdhetsuppfostrande”, här finns ingen text utan kuk, men det förutsätts att alla är lika kåta och lika starka. Och här finns humor, som i dialogdramat Laget, där spelarna i ett manligt fotbollslag runkar och hejar fram varann med klassisk fotbollsjargong. (---) Men det märks ändå att det är en “riktig” författare (en som kan skriva på en mer avancerad litterär nivå än vad som är vanligt inom genren) som har skrivit. Bara det är ju upphetsande."

Tim Andersson: 

"Snarare än någon sprakande parapornografi möts man av gammal källsorterad folkhemsporr (om än naturligtvis kompletterad med fler blickar än den heterosexuellt manliga). (---) Ännu mer svårsmält är det faktum att graden av människors dragningskraft gång efter annan framställs i direkt relation till frånvaron av pigment i deras hud. (---) Boken är lätt att sluka, men efteråt vill man helst spotta ut den igen."

När det kommer till bloggrecensionerna är det tydliga sågandet/hyllandet inte lika uppenbart. För Bokmalen var upplevelsen något ambivalent men i stort sett upplyftande-/hetsande:

"Och det funkar. Det är upphetsande. Och även om inte alla noveller faller mig i smaken så är det många som gör det. Och ingen av dem äcklar mig vilket också lätt kan ske. Det är en svår balansgång att skriva sex så att det blir just lockande och upphetsande istället för avtändande och äckligt. / Ibland faller Edenborg i metaforgropen. Liknelser blir lätt lite fåniga i sådana här sammanhang, men för det mesta funkar det. Möjligen stör jag mig lite extra på den lite fåniga omskrivningen "kittlaren" / Det börjar bra. Novellen om den manlige krokimodellen sätter tonen. Jag är inte lika förtjust i Bagaren och Fotbollslaget, men hej, man kan inte gilla allt."

Särskilt glad blev jag av Björn Kohlströms (Bernurs) text, som även antyder det man kunde kalla en "mystisk" tendens i flera av texterna:

"Risken är väl att det roliga tar över – dock hintar några av novellerna mot det otäcka, och vi hittar till och med en mörk figur i ett hörn, något monstruöst som verkar ha huserat där sedan Lovecraft skrev sina lugubra alster. Ett ont varsel finns inplanterat lite här och där, med en gnutta ångest, och det är nog en nödvändig ingrediens, då det annars hotar att bli väl mycket gullig klädfetischism, med väl många knästrumpor och andra attiraljer som ska röjas undan. (---) Ändå: det är fantasin som får sista ordet, och novellerna visar tydligt fantasins viktiga funktion, både för litteraturen och för den tematik som gestaltas i just dessa noveller.  (---) Ska man försöka hitta något gemensamt tema blir det transcendensen, där erotiken används som metod för att lyfta individen mot en höjd som måste betecknas som salighet. Och det krävdes i det icke så skarpslipade landet Sverige den frommaste av personer – Emilia Fogelklou – för att upptäcka kopplingen mellan Georges Bataille och religionen, att de är ute i samma ärende."

Ser fram emot fler reaktioner! Det är inte vanligt att en etablerad (är jag det? ja jag har nog gått och blivit det) författare sätter sitt namn på en av de lägsta formerna av genrelitteratur. Men sådan är jag nu en gång: min egen värsta fiende, med ett leende på läpparna och min egen dolk tryckt mot halsen.

Ett par korta kommentarer: "kittlare" är en historiskt sett vanligaste benämningen på grekiskans "klitoris" (som enligt vissa definitioner betyder just "kittlare" liksom tyskans "der Kitzler") Kolla in Lars Robergs text om klitoris i Köttets poesi! Vad skulle jag skrivit? "Klittan"? Men jag är ingen ungdom, jag lever med klassikerna. Och Kohlströms ifrågasättande av "glass"-metaforen... glassen kom till Europa på 1500-talet och blev allmänt spridd under 1700-talet.


(Novellsamlingen finns såväl inbunden, i elektrisk form och som ljudbok (som jag läste in själv under ganska stor möda och glädje). Alla formaten går att köpa eller streama överallt där kvalitetslitteratur utbjuds och kanske, tror jag, också på de kommunala biblioteken.)


PS den 30 januari. Mats Gellerfelt recenserade samlingen i Aftonbladet igår. Han lyckas i den enastående, intellektuellt överlägsna och sprakande stilkänsliga texten säga emot sig själv rätt många gånger: Först hävdar han att berättelserna i samlingen inte är erotiska noveller. Sen säger han att det är grov pornografi. Sedan påstår jag att jag driver med genren. Slutligen konstaterar han att texterna faller inom ramen för klassisk pornografi. Att denna intelligentsians Paganini inte blev kåt tar jag som ett beröm. DN:s kulturredaktion tyckte åtminstone om sågningen och gjorde en notis av den. Jag unnar dem det. DS

söndag 7 december 2014

ATT LEVA I VULKANUTBROTTET

Jag skriver inte för pengar. Det är en lögn. Jag tror inte jag skulle skriva lika många litteraturrecensioner om jag inte fick betalt. Det finns böcker som inte förtjänar att man skriver om dem. Men när jag  skriver, säg, en roman, är tanken på pengar långt bort. Det är som om den sortens skrivande bryter igenom den kapitalistiska logiken, det har mer med barnafödande än med att skriva rapporter att göra.

Ändå har jag i dessa dagar en märklig känsla av att vara lyckad och framgångsrik, och där ingår pengar. De där orden skrämmer mig. "det finns inget som gör en människa så lat och dum som framgång" sa en gammal fransk poet en gång, kan det ha varit Rancière? Jag får stipendier, jag vinner priser, jag b.ir inbjuden på välbetalda författarbesök.

Alkemistens dotter har en magisk kraft. Texten arbetar på flera nivåer samtidigt, och de som ligger längst ned bearbetar läsaren (och mig! som främst ser mig som romanens första läsare, jag skriver för att jag vill  läsa texten). Ibland fruktar jag att detta kan skapa katastrofer. Zizek har sagt vid något tillfälle att inbördeskrig och liknande alltid startar i lyriken.

Dagarna då jag skrev Alkemistens dotter, till större delen i Berlin, speedad till tusen på siciliansk espresso och en annan cigarrett, ofta i sällskap med vännen Isabelle Ståhl som jag samtidigt lyckades övertala att själv börja skriva en roman. Jag minns hennes först svar: "Men herregud, mnn hittar ju bara på allting, det är som om ett barn gjord det" Och litteraturen sägs ju vara den återfunna barndomen, där tillknycklingen kan rätas ut för en stund.

Efter att jag skrivit en roman upptäcker jag ofta att jag lånat drag från vissa personer i mitt levnadslopp för att forma leran.. Ibland hämtar jag näsan från ett håll, ordförrådet från ett annat. Osv Men ibland finner jag att jag faktiskt avporträtterat en gammal bekantskap helt och fullt i en av karaktärerna. Så är det exempelvis med Fadern i Alkemistens dotter.

Det är så mycket du tänker på när du skriver. Jag försöker undvika att skriva "man", väljer istället "du". Jag försöker undvika att betona kvinnors utseende men lägger lite mer energi åt mäns. Jag undviker romanska låneord så gott jag kan. Kanske gör det mig till en språknazist. Men jg har funnit att texter med maximalt med germanska ord har en särskilt gravitet. För om texten inte är tung, kan den inte skada läsaren. 0ch om läsaren inte blir skadad fanns det ingen anledning att läsa boken.

För litteraturen är inte god. Visserligen brukar jag säga att den har räddat mitt liv Och det är nog sant. Hade jag inte hem till myriaderna av böcker på Linköpings stifts- o landsbibliotek och kunde slippa att vara hemma i min skräckfyllda hem, hade jag kanske avslutat min barndom på egen hand.

Skräck och fasa är, tänker jag mig, det mest fundamentala och grundläggande tillståndet hos  djur som har känslor. Ständig osäkerhet, ständig stress. Jag funderar på många saker nu. Skak jag skriva en kort, intensiv roman som utspelar sig i en stuga i skogen? Ska jag skriva något om min uppväxt (titeln är redan klar: "Missväxt. barndom". Eller ska jag skriva den där actionfyllda romanen om en feministisk terroristgrupp på sextiotalet? Jag fick för smak för att skriv action  när jag skrev de rafflande scenerna i Alkemistens dotter.

Men oavsett vad jag skriver, vet jag: att de läsare jag har fått en bit av mitt hjärta inte bryr sig överdrivet mycket om vad mina böcker handlar om. Den gåva jag tror mig kunna ge dem är en röst, en stil, något unikt och intimt som skänker en sorts verklig vänskap. Inte en sån där tråkig vänskap med klapp på axel och "det ordnar sig säkert" och fem starköl. Utan en vänskap som byggs av det obegripliga mirakel som kallas kärlek och som får dig att vilja alla dem du önskar det bästa.

Alkemistens dotter har haft en fantastisk höst. Men om jag får tillåta mig att avslöja en känsla jag har: novellsamlingen jag skrivit och som släpps på Linds förlag i slutet av januari "Över gränsen: och andra erotiska noveller"), är texterna på något sätt mer jag än romanens text: den skruvade sexuella ångesten, de klumpiga misstagen, paranoian, förvandlingarna, skräcken, misslyckandet, överdrifterna osv. Det är en underlig känsla av att den stora mäktiga romanen ändå känns något mindre personlig än några parapornografiska noveller som jag slängde ihop på ett par månader i somras.

De närmaste veckorna ska jag läsa in novellerna i samlingen till ljudboken i en studio. Jag grubblar över hur jag ska läsa: passionerat, med inlevelse, eller tämligen kallhmrat och distanserat? Svårt när det handlar om erotiska texter. Jag kommer att rodna i studion och ångra att jag skrivit så många fula ord i texterna. Jag skulle vilja stryka vartenda fult ord i  alla texter jag någonsin skrivit. Mormor tycker inte om det.