onsdag 25 februari 2015

HÄNDELBOKEN PÅ REAN

Om du inte redan gjort det: skaffa ett ex av Händelromanen på årets bokrea! Kostar en spottstyver och är en mycket vackert objekt. Om du vill ha den slutgiltiga versionen av romanen bör du komplettera den inbundna med pocketen dock.


lördag 21 februari 2015

SKRAP, RESTER, SLAGG

På resa, i Asien, som för ett år sedan, men den här gången med ett annat anslag, mörkare, krisigare, öppnare, egendomligt livsavgörande. Arbetar: gör Vertigoböcker, fast långsamt, skriver på flera olika projekt, allra mest på något biktande/självbiografiskt, och en novell om Dostojevskij. Tillverkar bonusmaterial till pocketutgåvan av Alkemistens dotter, skrev en text till programbladet för Dramatens uppsättning av Markisinnan de Sade.

Allvarlig. Men jag skrattade en del när jag tillverkade den väldigt försenade Midvinterboken. Hoppas Vertigos Stormtrupper kommer tycka den är lika rolig som jag.

Magsjuk, för tredje gången på resan. Kambodja har sina sidor. Bor på Eos hotell i Sihanoukville, där exsnutar, exmilitärer och gangsters är välkomna. Det ser ut som ett fängelse, det drivs av en före detta snut och baren heter Precinct.





fredag 6 februari 2015

HÄNDEL E UN DESTINO PERVERSO

Jag fick just omslaget till den italienska utgåvan av Mitt grymma öde, översatt av Luca Vaccari på förlaget Imprimatur Editore. Jag gillar den nya titeln!


torsdag 29 januari 2015

ÖVER GRÄNSEN

Som några kanske har noterat, dröjde det inte mer än fyra månader efter att Alkemistens dotter kom ut och blev Augustprisnominerad, innan nästa volym signerad mig publicerades, den här gången en novellsamling, utgiven på Linds förlags dotterförlag Xstory, som är inriktat på samtida erotisk litteratur.

Över gränsen och andra erotiska noveller innehåller 13 berättelser som spänner från vänsterhandslitteratur till panikångestlitteratur, från absurdistisk slapstick till närmast vardagsrealistiska sexskildringar, delvis beroende på läsarens lynne och smak. Bland dem finns också en sorts egen fan fiction där jag berättar om hur det egentligen gick till när Rebis och Andreas (från Alkemistens dotter) gick i säng tillsammans.

Det fina omslaget gjorde min hustru, Loka Kanarp:



Jag kan säga att de här novellerna är det roligaste och faktiskt också mest personliga jag skrivit på flera år (skrev dem under en intensiv period sommaren 2014, alltid på förmiddagen med rullgardinen nere och internet av, men ofta hade de sin upprinnelse i en eller annan saga jag improviserade fram för vänner och i ett par fall kom idéerna från andra). 

Till skillnad från romanskrivandet finns det en befriande lätthet i att arbeta med de här kortare texterna där det inte kryllar av karaktärer och där dramaturgin och koreografin inte behöver vara lika komplicerade.

Hittills har två pappersrecensioner och två bloggrecensioner kommit. De båda pappersrecensionerna är varandras diametrala motsatser Camilla Carnmo älskar boken (i bland annat Kristianstadsbladet), medan Tim Andersson avskyr den (i UNT, tyvärr inte ute på nätet).

Camilla Carnmo: 

"Det är skönt att männen och kvinnorna sätter på varandra allihopa. Begäret riktas åt olika håll, makten flyttar sig. Män får vara objekt för kvinnors bedömande och berömmande blickar. Men det är absolut inte “jämställdhetsuppfostrande”, här finns ingen text utan kuk, men det förutsätts att alla är lika kåta och lika starka. Och här finns humor, som i dialogdramat Laget, där spelarna i ett manligt fotbollslag runkar och hejar fram varann med klassisk fotbollsjargong. (---) Men det märks ändå att det är en “riktig” författare (en som kan skriva på en mer avancerad litterär nivå än vad som är vanligt inom genren) som har skrivit. Bara det är ju upphetsande."

Tim Andersson: 

"Snarare än någon sprakande parapornografi möts man av gammal källsorterad folkhemsporr (om än naturligtvis kompletterad med fler blickar än den heterosexuellt manliga). (---) Ännu mer svårsmält är det faktum att graden av människors dragningskraft gång efter annan framställs i direkt relation till frånvaron av pigment i deras hud. (---) Boken är lätt att sluka, men efteråt vill man helst spotta ut den igen."

När det kommer till bloggrecensionerna är det tydliga sågandet/hyllandet inte lika uppenbart. För Bokmalen var upplevelsen något ambivalent men i stort sett upplyftande-/hetsande:

"Och det funkar. Det är upphetsande. Och även om inte alla noveller faller mig i smaken så är det många som gör det. Och ingen av dem äcklar mig vilket också lätt kan ske. Det är en svår balansgång att skriva sex så att det blir just lockande och upphetsande istället för avtändande och äckligt. / Ibland faller Edenborg i metaforgropen. Liknelser blir lätt lite fåniga i sådana här sammanhang, men för det mesta funkar det. Möjligen stör jag mig lite extra på den lite fåniga omskrivningen "kittlaren" / Det börjar bra. Novellen om den manlige krokimodellen sätter tonen. Jag är inte lika förtjust i Bagaren och Fotbollslaget, men hej, man kan inte gilla allt."

Särskilt glad blev jag av Björn Kohlströms (Bernurs) text, som även antyder det man kunde kalla en "mystisk" tendens i flera av texterna:

"Risken är väl att det roliga tar över – dock hintar några av novellerna mot det otäcka, och vi hittar till och med en mörk figur i ett hörn, något monstruöst som verkar ha huserat där sedan Lovecraft skrev sina lugubra alster. Ett ont varsel finns inplanterat lite här och där, med en gnutta ångest, och det är nog en nödvändig ingrediens, då det annars hotar att bli väl mycket gullig klädfetischism, med väl många knästrumpor och andra attiraljer som ska röjas undan. (---) Ändå: det är fantasin som får sista ordet, och novellerna visar tydligt fantasins viktiga funktion, både för litteraturen och för den tematik som gestaltas i just dessa noveller.  (---) Ska man försöka hitta något gemensamt tema blir det transcendensen, där erotiken används som metod för att lyfta individen mot en höjd som måste betecknas som salighet. Och det krävdes i det icke så skarpslipade landet Sverige den frommaste av personer – Emilia Fogelklou – för att upptäcka kopplingen mellan Georges Bataille och religionen, att de är ute i samma ärende."

Ser fram emot fler reaktioner! Det är inte vanligt att en etablerad (är jag det? ja jag har nog gått och blivit det) författare sätter sitt namn på en av de lägsta formerna av genrelitteratur. Men sådan är jag nu en gång: min egen värsta fiende, med ett leende på läpparna och min egen dolk tryckt mot halsen.

Ett par korta kommentarer: "kittlare" är en historiskt sett vanligaste benämningen på grekiskans "klitoris" (som enligt vissa definitioner betyder just "kittlare" liksom tyskans "der Kitzler") Kolla in Lars Robergs text om klitoris i Köttets poesi! Vad skulle jag skrivit? "Klittan"? Men jag är ingen ungdom, jag lever med klassikerna. Och Kohlströms ifrågasättande av "glass"-metaforen... glassen kom till Europa på 1500-talet och blev allmänt spridd under 1700-talet.


(Novellsamlingen finns såväl inbunden, i elektrisk form och som ljudbok (som jag läste in själv under ganska stor möda och glädje). Alla formaten går att köpa eller streama överallt där kvalitetslitteratur utbjuds och kanske, tror jag, också på de kommunala biblioteken.)


PS den 30 januari. Mats Gellerfelt recenserade samlingen i Aftonbladet igår. Han lyckas i den enastående, intellektuellt överlägsna och sprakande stilkänsliga texten säga emot sig själv rätt många gånger: Först hävdar han att berättelserna i samlingen inte är erotiska noveller. Sen säger han att det är grov pornografi. Sedan påstår jag att jag driver med genren. Slutligen konstaterar han att texterna faller inom ramen för klassisk pornografi. Att denna intelligentsians Paganini inte blev kåt tar jag som ett beröm. DN:s kulturredaktion tyckte åtminstone om sågningen och gjorde en notis av den. Jag unnar dem det. DS

söndag 7 december 2014

ATT LEVA I VULKANUTBROTTET

Jag skriver inte för pengar. Det är en lögn. Jag tror inte jag skulle skriva lika många litteraturrecensioner om jag inte fick betalt. Det finns böcker som inte förtjänar att man skriver om dem. Men när jag  skriver, säg, en roman, är tanken på pengar långt bort. Det är som om den sortens skrivande bryter igenom den kapitalistiska logiken, det har mer med barnafödande än med att skriva rapporter att göra.

Ändå har jag i dessa dagar en märklig känsla av att vara lyckad och framgångsrik, och där ingår pengar. De där orden skrämmer mig. "det finns inget som gör en människa så lat och dum som framgång" sa en gammal fransk poet en gång, kan det ha varit Rancière? Jag får stipendier, jag vinner priser, jag b.ir inbjuden på välbetalda författarbesök.

Alkemistens dotter har en magisk kraft. Texten arbetar på flera nivåer samtidigt, och de som ligger längst ned bearbetar läsaren (och mig! som främst ser mig som romanens första läsare, jag skriver för att jag vill  läsa texten). Ibland fruktar jag att detta kan skapa katastrofer. Zizek har sagt vid något tillfälle att inbördeskrig och liknande alltid startar i lyriken.

Dagarna då jag skrev Alkemistens dotter, till större delen i Berlin, speedad till tusen på siciliansk espresso och en annan cigarrett, ofta i sällskap med vännen Isabelle Ståhl som jag samtidigt lyckades övertala att själv börja skriva en roman. Jag minns hennes först svar: "Men herregud, mnn hittar ju bara på allting, det är som om ett barn gjord det" Och litteraturen sägs ju vara den återfunna barndomen, där tillknycklingen kan rätas ut för en stund.

Efter att jag skrivit en roman upptäcker jag ofta att jag lånat drag från vissa personer i mitt levnadslopp för att forma leran.. Ibland hämtar jag näsan från ett håll, ordförrådet från ett annat. Osv Men ibland finner jag att jag faktiskt avporträtterat en gammal bekantskap helt och fullt i en av karaktärerna. Så är det exempelvis med Fadern i Alkemistens dotter.

Det är så mycket du tänker på när du skriver. Jag försöker undvika att skriva "man", väljer istället "du". Jag försöker undvika att betona kvinnors utseende men lägger lite mer energi åt mäns. Jag undviker romanska låneord så gott jag kan. Kanske gör det mig till en språknazist. Men jg har funnit att texter med maximalt med germanska ord har en särskilt gravitet. För om texten inte är tung, kan den inte skada läsaren. 0ch om läsaren inte blir skadad fanns det ingen anledning att läsa boken.

För litteraturen är inte god. Visserligen brukar jag säga att den har räddat mitt liv Och det är nog sant. Hade jag inte hem till myriaderna av böcker på Linköpings stifts- o landsbibliotek och kunde slippa att vara hemma i min skräckfyllda hem, hade jag kanske avslutat min barndom på egen hand.

Skräck och fasa är, tänker jag mig, det mest fundamentala och grundläggande tillståndet hos  djur som har känslor. Ständig osäkerhet, ständig stress. Jag funderar på många saker nu. Skak jag skriva en kort, intensiv roman som utspelar sig i en stuga i skogen? Ska jag skriva något om min uppväxt (titeln är redan klar: "Missväxt. barndom". Eller ska jag skriva den där actionfyllda romanen om en feministisk terroristgrupp på sextiotalet? Jag fick för smak för att skriv action  när jag skrev de rafflande scenerna i Alkemistens dotter.

Men oavsett vad jag skriver, vet jag: att de läsare jag har fått en bit av mitt hjärta inte bryr sig överdrivet mycket om vad mina böcker handlar om. Den gåva jag tror mig kunna ge dem är en röst, en stil, något unikt och intimt som skänker en sorts verklig vänskap. Inte en sån där tråkig vänskap med klapp på axel och "det ordnar sig säkert" och fem starköl. Utan en vänskap som byggs av det obegripliga mirakel som kallas kärlek och som får dig att vilja alla dem du önskar det bästa.

Alkemistens dotter har haft en fantastisk höst. Men om jag får tillåta mig att avslöja en känsla jag har: novellsamlingen jag skrivit och som släpps på Linds förlag i slutet av januari "Över gränsen: och andra erotiska noveller"), är texterna på något sätt mer jag än romanens text: den skruvade sexuella ångesten, de klumpiga misstagen, paranoian, förvandlingarna, skräcken, misslyckandet, överdrifterna osv. Det är en underlig känsla av att den stora mäktiga romanen ändå känns något mindre personlig än några parapornografiska noveller som jag slängde ihop på ett par månader i somras.

De närmaste veckorna ska jag läsa in novellerna i samlingen till ljudboken i en studio. Jag grubblar över hur jag ska läsa: passionerat, med inlevelse, eller tämligen kallhmrat och distanserat? Svårt när det handlar om erotiska texter. Jag kommer att rodna i studion och ångra att jag skrivit så många fula ord i texterna. Jag skulle vilja stryka vartenda fult ord i  alla texter jag någonsin skrivit. Mormor tycker inte om det.

onsdag 19 november 2014

RECENSIONER FRÅN BOKBLOGGAR

Texter om böcker i bokbloggar skiljer sig ofta från recensioner i mer gammaldags media, kanske delvis för att där inte finns några redaktörer som granskar texterna innan de läggs ut. I bästa fall är de inte lika ängsliga, mer rakt på sak, mer personliga, även om de ibland är mindre bildade och välformulerade. Men de har helt klart en starkare känsla. Här är ett knippe citat från bokbloggar om Alkemistens Dotter:


"Det är verkligen en resa och ett svindlande äventyr som Carl-Michael Edenborg tar med läsaren på i Alkemistens dotter. Det tar några sidor att vänja sig vid själva prosan, men sedan är jag fast i detta sista skälvande 1700-tal. Och det är frustande mustigt, fult, smutsigt, mörkt och lömskt, trots att guldet ibland skimrar till. [---]

Alkemistens dotter är både en sagolik skröna, en pusseldeckare och en bildningsroman och det märks att Carl-Michael Edenborg haft roligt när han skrivit. Han kan ämnet alkemi och disputerade 2002 med en avhandling i idéhistoria som hette Alkemins skam. I Alkemistens dotter finns  en lust till kroppen, språket och berättelsen som får det att spritta i läsaren. [---]

Jag ska inte avslöja hur det går, om Rebis lyckas förinta universum. Men ingen skulle bli gladare än jag om Carl-Michael Edenborg fick Augustpriset. [---]

Annika Koldenius,

--------

"Carl-Michael Edenborg har med ett språk som sprudlar av berättarglädje och målande beskrivningar skrivit en bok som på ett fantastiskt sätt skildrar tidens Europa. Alla anspelningar som finns invävda i texten om tidens politiska stämningar i olika delar av vår världsdelar, om furstar och tänkare, upplysningstiden och revolutionens efterdyningar är en ren njutning att läsa. De vittnar också om en mycket djupgående sakkunskap om ämnet och skapar därför ett intresse hos mig som läsare att läsa mer om Europa vid denna tid. [---]

Men där är de goda nyheterna slut. För även om alkemin säkerligen är korrekt skildrad och faktiskt klassades som en vetenskap hur obegriplig den än kan framstå idag så känns den mest vansinnig att läsa om. De filosofiska utläggningarna och Rebis mycket självupptagna beteende är inte heller någonting som tilltalar mig. Det gör att boken trots sina övriga kvalitéer inte riktigt faller mig i smaken, och slutet tycker jag inte alls om.

Betyg 3 av 5"

Johannas Deckarhörna

-------

"Alkemistens dotter  har en nästan osannolikt hemsk premiss, och man tvingas gång på gång lugna de upprörda nerverna med att det ju bara är fiktion, en poetisk fantasi lika mycket som ett nihilistiskt tankeexperiment.

Liksom i föregångaren Mitt grymma öde, romanen om Händel, blir du som läsare kapad av en berättarröst som trivs med att gå för långt, som snarare än överskrider gränser överrusar dem i sin iver att springa till överdrift. Det är en smaksak om det då blir underhållande, eller bara för underhållande. Det finns i själva utförandet en pigghet som åtminstone jag finner smått oanständigt oemotståndlig. Samtidigt hotar romanen att kantra av alla infallsrika upptåg, att den kan uppfattas som spretig. Dock måste framhållas att den berättas något mer återhållsamt än förra romanen, som om Edenborg här tuktar sitt mest ivriga flöde,  som om han litar på att berättelsen i sig ska vara tillräcklig. Och det är den. [---]

Edenborg utnyttjar den historiska romanens gynnsamma läge, och det måste sägas att sällan har väl apokalypsen förtäljts med sådan fräck friskhet. Ett litet problem med intrigen är väl att vi läser boken drygt två hundra år efteråt, och vet på förhand att Rebis måste ha misslyckats med sitt uppsåt – vari består då spänningen? Å andra sidan verkar syftet främst ha varit att förmedla den sinistra atmosfären, och det är något som lyckas förträffligt.

Det är en skamlös pastisch, även om det med viss rätt kan hävdas att all litteratur i någon mån är pastisch, att det inte går att skriva originellt. Joyce försökte, två gånger, med halvdant resultat. Edenborgs pastisch är en äventyrsroman, en pikaresk av ond natur, med inslag av crossdressing, ockultism, avrättningar, ultravåld, samt långa filosofiska diskussioner. När Rebis, som i romanen reser ned till Paris och Berlin i sin jakt på kunskap – förlåt, visdom – hamnar i Greifswald träffar hon pratkvarnen Thorild, som gör ett kanske lite för långt gästspel, där skräckromanen övergår i fars. Hans svada får mig att tänka på en nutida svensk offentlig författarkollega, även om den typen av anakronismer kan vara oavsiktliga. [---]

Filosofins berömda formel att det tredje inte är givet på förhand (tertium non datur) kan tillämpas även på Edenborgs roman, som då i sig illustrerar sin alkemistiska tanke. Här finns så mycket dödsfödande att det ibland svindlar, men det är förstås meningen att det ska bli så här oroligt och så här livsföraktande. Rebis är en trotsare, och nog finns det från Edenborgs sida en fullständig lojalitet och kärlek investerad i porträttet av henne. Och nog blir man som läsare nästan lika förtjust, känner hur sympatin för det onda ökar, och vill henne och hennes projekt så väl, ända fram till den oväntade sista meningen."

Bernur (Björn Kohlström)

[Jag säger det igen: Kohlström borde få ett par helsidor i DN varje vecka, han är en av Sveriges bästa recensenter.]

-------------


"Ett mustigt språk, mycket detaljer och kunskap om ämnet och tiden känns från början i läsningen. Mycket fina miljöbeskrivningar, man känner verkligen dimman, mörkret, kemins dofter. Det är spännande att resa genom Europa med huvudpersonen, och Edenborg förmedlar några fina möten.

Men.. nja. Det blir för konstigt för min smak. Jag har svårt att ta till mig alkemins under och Regis person som den utvalda. Jag känner inte fascinationen som jag tror att Edenborg vill förmedla. För mig blir det för platt och pratigt, det är långt mellan styckena som verkligen engagerar och gör mig sugen att läsa mer.

Tyvärr, jag gillade den inte. "

Upplagd av Katarina Hjälmhden i bloggen Som ett sandkorn

------

"Alkemistens dotter är Augustnominerad. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag tycker om den. Den är makaber och väcker känslor. Vissa saker får det att vända sig i magen på mig. Det är helt klart att den inte skrivits bara för att underhålla. Den är bitvis så rå och otäck och men på samma gång skriven med härlig tidsanda.

Man inte bara ser det hela framför sig, utan man både känner, luktar och hör. Den är liksom mustig!

Alkemistens dotter handlar om Rebis, som fötts som den sista i en släkt av alkemister. Hon ska föra världen tills dess undergång, eftersom världen är ond och grym. Hon ska befria själarna ur deras fängelse. Hennes far har fostrat henne till detta genom alkemi och studier. När han dör reser hon för att besöka sina släktingar i Marstrand, Berlin och Paris eftersom hon upptäcker att hon inte har tillräckliga kunskaper.

Betyg: 4 av 5"

Bloggen Boktokig


--------


"Det dröjer inte länge förrän jag tänker en sån här bok har jag saknat. Det historiska inslaget (jag är ju särskilt svag för 1700-tal), det spännande äventyret och språket som inte skymmer berättelsen utan övertygar mig på ett sätt som gör att jag hela tiden tänker på vad mycket research det måste ligga bakom boken.

Berättelsen om Alkemistens dotter Rebis som föds in i de två släkterna Drakenstierna och Anckarström och som är utvald att med alkemins hjälp förinta världsaltet är fascinerande. Jag hoppas verkligen att den som inte brukar falla för historiska romaner ger den en chans, för här finns så många intressanta trådar att följa. Hur kan man tro att man är utvald att förinta världsaltet? Hur kan man tro att det ens är möjligt? Edenborg får mig att tro på att en person som Rebis kan ha funnits. Och han får med mig både på hennes övertygelse och så småningom hennes vacklande. För visst förstår man att hon ska vackla? Det är ju Rebis som återberättar sin historia. Samtidigt vet jag inte hur jag ska tolka slutet, men för mig känns det under läsningen som självklart att det här inte är berättelsen om Rebis väg mot att förinta världsaltet, utan berättelsen om varför hon inte gjorde det (men jag vet som sagt inte hur jag ska tolka slutet).

Jag tänker på fanatism när jag läser, på extremism där våld är berättigad för att uppnå ett mål. Jag tänker på sekter, på människor som blivit tuktade in i en tro av familjen, som stängt av möjligheterna för andra världsåskådningar och perspektiv. Det är i slutet av 1700-talet, men dessa fenomen är ruskigt aktuella. Tron som Rebis fått ärva är ohygglig. Den säger att världen är djävulens skapelse och att Rebis är utvald att förinta denna skapelse för att på så vis uppgå i fullkomlighet. Allt på jorden är ofullkomligt, äckligt, rått och grymt. Men för att uppnå målet får Rebis och hennes familj nyttja våld, det är ju ändå att befria att döda. Fullkomligheten är motsatsen till det mänskliga livet som är ofullkomligt, förgängligt och döende. Eftersom Rebis vid sin fars död inte har tillägnat sig tillräckligt med kunskaper om sitt uppdrag och hur hon ska utföra det, ger hon sig av på en resa för att söka ledtrådar hos sina släktingar ute i Europa. Här blir det äventyrsroman när det är som bäst tycker jag."


Bloggen Läsresan

söndag 16 november 2014

FRAGMENTARISKA URSPRUNG TILL ALKEMISTENS DOTTER

Få romaner saknar grund. Men kanske är jag, med mitt särskilda förflutna som akademiker och bokförläggare, mer redobogen att berätta om dem än andra. Någon recensent påpekade det ovanliga i att en författare i slutet av sin roman har en lång lista med "tacksägelser" till alla dem som varit med och påverkat texten i olika stadier.

Här tänkte jag berätta om en del andra former av ursprung till romanens idé och utformning, något kaotiskt och mycket långt från uttömmande. Alkemistens dotter är, hur som helst, i hög grad en gränslös och kollektiv skapelse, även om mina små fingrar varit väldigt knattrande i processen.
En hel sekvens i romanen (säger inte vilken!) är starkt påverkad av Lalehs underbara låt "Prinsessor", som dock vigts samman med ett eget traumatiskt barndomsminne samt en berättelse som Eli Levén en gång berättade för mig...
(Jag hittade ingen officiell video till denna, men musiken är med) 
Läsningen av Bataille (som exempelvis hela Litteraturen och det onda och Poesins hat men också enstaka essäer) har övertygat mig om att litteraturen skall vara antikosmisk, skall vara sönderslitande, i grund och botten destruktiv gest som syftar till att ersätta universum med något bättre.
För ett tiotal år sedan höll jag en föreläsning på temat, med exempel från Ann Jäderlunds dikter, anteckningarna finns kvar, jag ska försöka hitta dem och lägga upp dem. Jag och Stig Sæterbakken pratade jämnt om detta, och Stig är hela vägen med i texten.
Själva grundidén att försöka TÄNKA universums slut har en hel del att göra med Ray Brassiers sanslöst omskakande filosofiska traktat Nihil Unbound.som går att köpa via nätbokhandeln och tydligen också går att läsa som pdf. Till min glädje upptäckte jag att den även inspirerat skaparen av den sublima teveserien True Detective.
En av de andra källorna till romanens idé är den moderna fysikens tanke att universum endast existerar genom en imbalans mellan materia och antimateria (Baryon-assymetrin), som du säkert kan läsa dig till sinnessjukdom på Wikipedia och överallt annars. Men en av dem som starkast har formulerat styrkan i denna enastående tanke är min gamle favoritonelinerlacanhegelfilosof Slavoj Zizek, inte minst i det här korta men enastående klippet: 
Nu till kanske något mindre saker. Jag är besviken över att ingen av de tiotals - hundratals? - bildade läsarna inte har sett att jag i ett avsnitt av romanen mer eller mindre ordagrant citerar ett långt avsnitt i Jacob Wallenbergs berömda Min son på galejan. Men nu avslöjar jag det ändå.
Den som läst min avhandling - Alkemins skam - vet att jag inte delar new age-traditionens upplyftande av alkemin som en andlig, spirituell, religiös konst. Tvärtom håller jag mig till den historiska synen, som betonar alkemins materiella arbete, egocentricitet, hybris, barnslighet. Därför vill jag definitivt beskriva min roman som en "Anti-Coelho" (lite i stil med Rétif de la Bretonnes Anti-Justine) med hänsyftning till den berömda och löjliga bestsellern.
Min vän Johan Berggren tyckte i ett sent stadium av romanens skrivande att Rebis var för mesig. Så jag gav henne en dolk (naturligtvis den beryktade "misericorden") samt fördjupade mig i 1700-talets form av närstrid. Och fann till min överraskning att det fanns något som kallades "melée", dvs "blandad", vilket var den form av närstrid som riddare och andra krigare fick ägna sig åt när deras vapen (lansar, musköter, svärd) inte räckte till. Mycket spännande! Som en sorts jiu-jutsu eller krav-maga på 1600- och 1700-talet.
Avslutningsvis något om Drakenstierorna och Anckarströmarna: Rebis efternamn - Drakenstierna - är inte hämtat ur luften. Matthias Drakenstierna var en historisk karaktär, en berömd alkemist som bodde på Frösön vid mitten av 1600-talet. Jag gav en gång för länge sedan ut en översättning av hans bror Johannes Francks alkemiska skrifter, borde nog ordna ett nytryck.
Vad gäller Anckarström: testamentet i början av boken är bitvis ordagrant återgivet från det testamente som J. J. Anckarström den äldre lämnade till sin son J. J. Anckarström den yngre (blivande kungamördare) där han smått förtvivlat ber sonen fullfölja det alkemiska arbetet.
Testamentet ligger fortfarande i handskrift på Kungliga biblioteket. Men förhoppningsvis kommer det i tryck nästa år, i antologin Helicons frusna källor: texter om alkemi från 1700-talets Sverige som jag och Kjell Lekeby arbetar med.
Det om det. Resten - det mesta - får du (och litteraturhistorikerna) räkna ut själv.