torsdag 28 augusti 2008

OM MODELLER OCH UTSEENDE

Fick en fråga några inlägg ner om varför modellerna på Vertigos omslag ser ut som de gör. Till att börja med: Vertigo använder aldrig professionella modeller. Visserligen händer det att en och annan får betalt för jobbet, men det handlar alltid om människor som gillar vad förlaget håller på med och som tycker det är roligt att vara med på omslagen.

Har inte funderat mycket över deras utseende annat än att det vore bra att ha fler killar på framsidan eller att någon ska vara kort eller lång för att stämma överens med innehållet i boken. Men det är uppenbart att de allihop har något gemensamt: de är i god form. Återigen: de är inga anorektiska proffsmodeller, men de är i bra form.

Tycker verkligen om att ta de där omslagsbilderna. Och även om de på olika sätt anknyter till den specifika boken, avspeglar de förstås i ännu högre grad mina fetischer och skönhetsideal. Det skulle ta emot att göra andra sorters bilder bara för principens skull.

Samtidigt kan det vara bra att göra saker som tar emot. Det är spännande med motstånd, intressant att utvinna skönhet ur något en annan spontant inte skulle leta i. Ska tänka på det framöver.

Och för övrigt är det inte sant att bilderna helt ger uttryck för mina egna fantasmer: om fältet vore helt fritt och inga hänsyn skulle tas, skulle de vara betydligt mer våldsamma och monstruösa, mer i stil med min favoritfotograf (bortsett från Annika von Hauswolff förstås!) Joel-Peter Witkin. Men med tanke på de våldsamt negativa reaktionerna från väldigt många (och viktiga, typ inköpare) på omslaget till Gunnar Blås Gå ner för trappan – med den nedblodade, förblindade dödsängeln i snön – måste det tonas ner.


Denna självcensur skapas inte av strikt kommersiella skäl, utan för att förlaget bär en sorts ansvar gentemot författarna att få ut deras böcker och inte sabotera distributionen. Det är en balansgång. Om det bara handlade om mig skulle urspårningen vara så oändligt mycket värre.

Andra favoriter bland de erotiska fotograferna är annars Roy Stuart och Richard Kern.

12 kommentarer:

Daniel sa...

Om du inte redan känner till Laurent Benaïm.

marlan sa...

Oh, första gången jag hör nå'n mer än jag som känner till J. P. Witkin! Han är fenomenal.

bob sa...

Rimligtvis finns det väl en gräns man kan överskrida, när det bara blir exploatering, när man bara är äcklig. Du tycker inte att du, i egenskap av fotograf och omslagsmakare, har passerat den några gånger? Gubbsjukan och småflickstrånandet är ett annat kapitel, som vi inte ens ska gå in på.

Alice sa...

Så det är alltså du som plåtar alla omlag? Spännande, och definitvt en balansgång. Tackar för tipset om Joel Peter Witkin, hade inte sett något av honom tidigare. Mina fotokunskaper sträcker sig till Jan Saudek,men det kanske beror på att jag är målare, och ingen fotograf själv. :P

Vertigomannen sa...

Roligt med fler fotograftips!

Och vad gäller gränsen: nej, den finns inte, och "bara exploatering" är inget begrepp som fungerar. Vad gäller "gubbsjukan" och "småflickstrånandet" (eller för all del småpojkstrånandet!): modellernas åldrar varierar en hel del, faktiskt ingen som är äldre än en annan, men några som är jämnåriga.

Spöke sa...

Ett omslag är underligt - det till Deltagänget. Det känns så väldigt långt ifrån autonoma vänsterns estetik, där känns det direkt fel med en sexistisk bild (jag tycker inte alltid Vertigos omslag är sexistiska, i just det fallet gör jag det). Och jag undrar ibland om det verkligen är en aktivisttjej som skrivit den, eller om hon har en spökskrivare.

Henrik sa...

Konsten och litteraturen är det rum där gränser och förbud skall prövas eller helst inte existera. Vad människor sedan använder verken till är upp till var och en. Ingen skall ha tolkningsföreträder.

Vertigoman, fortsätt med ditt arbete! Om dina alster äcklar oss eller hänför oss är helt upp till oss själva att avgöra.

Uppskattar även introduktionen av samtliga fotografer. Nya upplevelser av ny art är aldrig av ondo.

Vertigomannen sa...

Ah, Deltagänget. Trodde först du syftade på framsidan, haha. Baksidan: det var Salka själv som ville ha fotot, hon brukar noggrant påpeka det så fort hon får tillfälle, eftersom hon förutsåg just den reaktionen.

Hon skriver en del i boken om hur det var att tillhöra en tidig 90-talsanarkisttradition med ett klasskampsperspektiv och lite mer ohämmad och humoristisk rajtan-tajtan, och sedan konfronteras med de starkt feministiskt orienterade anarkisterna som dök upp vid mitten av årtiondet: en hel del konflikter!

Spöke sa...

Aha, en avsiktlig provokation mot feministerna. Hm. Ställa klasskamp mot feminism... inte helt ovanligt.

Spöke sa...

Fattade jag rätt - hon har skrivit en del av boken?

Anonym sa...

Dina omslag är underbara. "Gå ner för trappan"-bilden är rörande, och särskilt "Venus i päls"- och "Gamiani"-omslagen borde säljas som affischer så att vi kunde få beundra den vackra mannen i storformat...

Vertigomannen sa...

Men snälla, läs noggrannare: Salka skrev boken. Hon skildrar bland annat problemen som uppstod under mitten/slutet av 90-talet när det bildades hårt sekteristiska feministgrupper inom anarkiströrelsen som var extremt dogmatiska och humorlösa. Det verkar som tur är inte vara så längre.

Och tack för berömmet: affischer? Bra idé! Ska kolla på möjligheterna...