fredag 29 augusti 2008

ATT VARA KRITIKER

Läste då äntligen alla de olika recensionerna av Edelcrantz förbindelser (undvek att göra det tills min egen var inskickad). Och fann till någon sorts besvikelse att de flesta kritikerna tyckte likadant, inklusive en annan. Slipas vi till samma form, gör åren oss till bleka kopior av kopior? Borde inte självsvåldighet och en fri tolkning kunna skapa större skillnader och därigenom mer energi och mening? Detta spär på den medelmåttighetskris som skakat mig i år. Måste låta denna självkritik bita hårdare och tvinga mig att bli bättre. Ska skriva Freud-recensionen i skogen under helgen: må daemonen styra mig längre bort.

6 kommentarer:

fredrik sa...

Alla människor är unika. Men inte jätte-jätte-jätteunika. Om det var nån tröst.

Niklas sa...

Jag håller med Fredrik. Och vill tillägga: de flesta romaner är inte unika. En del är unika och en del jätte-jätte-jätteunika.

Anonym sa...

I det här fallet har det framförallt framgått att kritiker saknat verktyg för att beskriva berättarteknik.

Anonym sa...

Får jag ställa en elak fråga. Varför har du en länk till Annina Rabes superytliga blogg?

Vertigomannen sa...

Ska tänka på länksaken.

Anonym sa...

Ja, om hon inte skärper sig. Göra stor sak av Michael Jacksons femtioårsdag, är det idétorka?