tisdag 22 juli 2008

REELL OCH FIKTIV ONDSKA

Rättegången mot Anders Eklund och den kommande mot Radovan Karadzic får mig att fundera över ondskan. Ibland – just i sådana sammanhang – kan det stinga till av dåligt samvete över min och Vertigos kärlek till den fiktiva ondskan, till den onda litteraturen. Samtidigt blir det nästan alltid uppenbart att den reella ondskan illustrerar Hannah Arendts tes om "den banala ondskan".

Dessa förövare, gärningsmän, bödlar, torterare, mass-, serie- och yrkesmördare är oftast förkrympta, halvt efterblivna, misslyckade töntar helt i avsaknad av det som gör den litterära ondskan så stark i sin romantik, sin sublimitet och fasa. Verklighetens "Anders Eklund" har ingenting alls gemensamt med "jätten Minski" i Sades Juliette.

Gränsen mellan det reella och fiktiva verkar hur tydlig som helst. Samtidigt finns det tusen komplikationer. För även de reella mördarna verkar i en fiktiv värld, de är uppfyllda av myten om mördaren som förmedlas via såväl journalistikens som fiktionens myter. Och å andra sidan kan vi alla vara mördare, som fader Brown ständigt påpekar: där inne finns alla möjligheter till såväl förintelse som skapande. Och förstörelsen kan stundom vara det bästa skapandet.

Tar själv ofta för givet vissa gränsdragningar som noga taget är synnerligen problematiska. Min moral vilar på det: känslor kan inte fördömas, däremot handlingar. Fantasin måste få vara gränslös, men i praktiken är lagens linjer nödvändiga. Tanken måste vara fri, verkligheten kringskuren.

Men om det vi kallar "verkligheten" som såväl Kant som de moderna och postmoderna gång på gång bevisat är symbolisk till sin natur är motsättningar mellan känsla/fantasi/dröm/fiktion/tanke å ena sidan och handling/liv/praktik/verklighet ytterst provisoriska.

Och där går Vertigomannen alltid vilse, samtidigt som han av någon anledning hela tiden stannar på rätt sida: och detta "hela tiden", som är en effekt av den illusoriska tron på gränsen, visar att denna gräns trots allt ändå är verksam.

Så, till slut: varför den onda litteraturen? För att, som William Blake sa, "ondska är energi"? Ja. Och för att den, som Bataille sa, är "den återfunna barndomen", som låter oss dö utan att dö i en permanent revolution.

9 kommentarer:

Amaryllis Fellatrix sa...

Kära Vertigomannen, tanken svindlar en aning men från andra sidan fresken just där en flaga fallit av kikar en "verklig" fram, och det är jag. Med det här örat har jag hört en berättelse. För en krukas öra ligger nedanför fresken.
Det som viskades mig var att forna tiders grymhet ersatts av kylig plikt och att människor inte längre var rädda för döden. Som avtrubbade kejsare krävde de starkare effekter och fruktade inte längre döden och strävade inte längre efter rättfärdighet. Och när

martin sa...

Klart alla kan vara mördare. Onda är inte bara "förkrympta, halvt efterblivna, misslyckade töntar". världshistorien har ju sina mytomspunna stora brottslingar, härförare, massmördare som varken är futtiga byråkrater som bara lyder order eller ljusskygga pedofiler med nervskada från barndomen. vertigos böcker förleder knappast någpn till att förgripa sig på barn eller ägna sig åt lustmord. Men vad betyder "ondska är energi?" Nietzsche?

Betty sa...

Vet inte om jag hänger med riktigt här men brukar inte de största illdåden begås av folk som tror sig göra rätt (Stalin, korståg, Bush bla bla bla)

Messer sa...

Tolvskillingsoperan gillades av nazister. I Auschwitz brukade lägervakterna sjunga först kommer käket sen kommer moralen sägs det och den gick hem hos alla och gjorde ingen bättre eller sämre
Antagligen var det därför Brecht bestämde sig för att köra med verfremdungseffekter.

Che Guevara sa...

vad betyder "den återfunna barndomen som låter oss dö utan att dö i en permanent revolution?"
jag skulle föredra att dö i en permanent revolution, framför att dö utan revolution.

messer sa...

Applåd.
Och jag tänkte pressa mig mot mannens hals och fråga hur Kant, de moderna och postmoderna gång på gång lyckats bevisa att verkligheten är symbolisk till sin natur. Hur de hade mage att påstå sig veta något om verklighetens natur.
Sen skär jag en skiva ur den päronformade stjärten - utsökt...

Anonym sa...

läskigt

Vertigomannen sa...

Å, den där meningen gick visst att läsa på två sätt, skoj! Borde oftare tillåta tvetydiga formuleringar. Som jag tänkte det hade det lika gärna kunnat stå "... som låter oss dö i en permanent revolution utan att dö."

che guevara sa...

Ja jävlar nu fattar jag. Som låter oss dö utan att dö (i en permanent revolution). men det är ju evangeliskt. Hur mycket jesus är det i vertigomannen egentligen?