tisdag 22 juli 2008

CHOCKSKADAD

Kallade det tydligen semester. Vissa har fem veckor, andra tre dagar – under vilka datorn knappt startades (knappt). Tillbringade helgen i huvudstaden, möte på möte, bland annat en norsk litteraturjournalist som intervjuade mig för tidskriften Vinduet, samt författaren till Nasjonalsatanisten... Visade dem det förfärliga gamla helveteshålet Carmen. Bar hur som helst mitt plommonstop, det uppväger en hel del.

Blev dock chockskadad av de 48 timmarna i staden. Härligt att återvända till skogen. På vägen, i bilen, åhördes något slags litteraturprogram i P1 (Klassikertimmen?). De pratade om Lady Chatterley's älskare. Alltså, uppriktigt sagt? Där sitter tre vuxna människor och pratar som barn om en litterär text. De moraliserar, de vräker ur sig sina små synpunkter, de håller med varandra till det bittra slutet.

Okej, det är ingen bra roman, men kan inte dessa påstått bildade och intelligenta människor åtminstone försöka göra ordentliga läsningar, analysera, reflektera stort och fritt över litteratur, språk, stil, gestaltning, ideologi? Eller, om de finner objektet dåligt, försöka skapa något vackrare själva i sina reflexioner?

Men det värsta av allt: deras tonfall. Detta kulturmänniskeidiom. En särskild tillgjord hänförelse, med starka betoningar på alla stavelserna i banaliteterna de kläcker ur sig. Det är som att höra ett kyrkkaffe. Litteraturen är som deras religion, men den kräver att de inte ägnar sig allt för kritiskt åt den.

Skulle ju inte hålla på och kritisera medier, säger Loka. Hon har rätt. Går till sjön istället. Kanske slår sönder nåt.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Perfekt beskrivning av kulturkvalmet. Blott en invändning: de pratar inte "som barn". Absolut inte.

Anonym sa...

Jag minns inte vilken tidning eller tidskrift det var som hade en småfånig enkät för några år sen: "brukar du låtsas att du har läst böcker du inte läst?" Det enda svar jag minns är Anna Karin Palms. Hon sa att problemet inte uppstod eftersom hon hade läst allt.

Anonym sa...

Det finns en sport. När man lyssnar på/ läser den sortens låtsasbildade & lärdomshögfärdiga kan man gissa vicken kategori dom tillhör: dom som är precis såna som de alltid har velat vara, och dom som blivit såna dom en gång lovat sej själva att aldrig bli.

Caroline sa...

Haha, joho, precis som barn! Eller? – som TILL barn kanske!? Alltså, i så fall: Har de alltid velat vara barn (föräldrar?) eller vill de aldrig bli barn (föräldrar…?). Sjuka värld. Sjuka, sjuka radio"pedagoger" som ska frälsa de redan frälsta i litteraturvetenskapen.

Totta sa...

Barn skulle nog skratta åt den päronformade stjärten (eller minns jag fel, har inte ladyn en päronformad?) De skulle inte veta att det var en klyscha, så på sätt och vis skulle väl boken bli bättre om barn läste den. Men såna här andäktiga pladdersamtal i media är vuxna på det sätt som många blir vuxna, slutar se med egna ögon, upprepar vad andra har sagt, pratar för salongerna eller vardagsrummen på ett jävla trist sätt men har pretentioner på att vara intelligentare än vanliga läsare.