JOY DIVISION

Såg äntligen Control igår. Underligt att det tog mig så lång tid. Var över huvud taget något lite krampartat med utgivningen av änkan Deborahs Beröring långt ifrån. Men det är ju en fin bok.

Satt halvpackad på Arvikafestivalen och en skäggig engelsman kom fram till bokbordet tillsammans med en storvuxen roadie. Skägget:
- Look, they have this in swedish.
Han pekade på Beröring långt ifrån. Jag.
- Have you read it?
Han tittade på mig som om jag vore en idiot. Sedan pekade han på omslagsfotot:
- Nice picture.
Och gick sin väg. Sekunden efteråt insåg jag att det var Peter Hook (basisten i JD). Bilden på omslaget var ett foto som den femtonårige Vertigomannen-to-be tog på Linköpings kyrkogård i början av 80-talet, direkt påverkade av omslaget till Closer.

Tänk att ha fått se Joy Division live! Ian Curtis, hur jobbig han än framstår i boken och filmen, förblir en metafysisk hjälte. En sak: Joy Division spelade knappast rock i ordets gamla betydelse av att vagga på höfterna. En mindre sexuell musik är svår att hitta. Händel är rena porrfilmssoundtracket i jämförelse. Eller kanske sexuell: men i så fall i Ballards och Gunnar Blås mening.

(På tal om film: Daniel blev så rädd att han krossade ett glas i handen när vi såg den fantastiska A l'interieur häromdagen... en riktig ångvält till film, och slutbilden var ett renässanskonstverk...)